Etiketter

, ,

Jag läser hos Catta om en undersökning av svenskar. Hur få som ingriper. Det är alltid svårt att veta hur man själv skulle reagera. Det är så svårt att veta hur man reagerar. Jag har hört berättelse om hur folk går förbi. Folk som tittar åt ett annat håll – eller också tittar på misshandel. Det är svårt att bedöma hur man själv ska göra i en given situation – men det är också svårt att veta vad som är rätt. Om jag hör ett barn gråta och skrika så tittar jag inte så mycket. Kanske tittar jag en snabb sväng bara för att se att barnet inte har fallit och det inte finns någon förälder i närheten. Det är väl en automatisk reaktion – så kanske skulle jag se att ett barn sitter ensam i en stängd bil. I just det här specifika fallet så tror jag kanske att jag skulle reagera. För jag skulle väl inte kunna placera var ljudet kommer ifrån. För ofta ser man ju barnet som gråter någonstans. Men jag har själv haft trötta barn i affären. Inte ofta, tack och lov, men ibland har man barn som blir skrikarg. Som förälder är det rätt frustrerande och jobbigt. Dels att handskas med det trilskande barnet. Man vet ofta att det finns en anledning – trötthet i 99% av fallet. Men det är fel ställe att ta de diskussioner man kan ta i lugn och ro. Framförallt om man dessutom har ett syskon som väljer att springa åt alla andra håll samtidigt. Dessutom känner man den massiva ogillandet från resten av folket i affären. Det behöver inte vara ogillan – men alla blickar som riktas mot mig och mitt barn tolkas som detta. Nu har det hänt att äldre människor kommit fram och berömt mig för att jag hållit fast vid det jag säger och inte ändrar mig för att få tyst på barnet så kanske är det oftare än jag tror att folk faktiskt inte är ogillande, men när man själv är tveksam om man gör rätt så är det lätt att förutsätta att andra tänker samma sak och sedan kan man då bli irriterad på omvärlden för deras dömande (kallas det projicering månntro?).

Så långt alltså för att förklara varför jag inte vet om jag hade reagerat i just det här fallet.Som sagt, jag tror att jag skulle snabbt försöka lokalisera det gråtande barnet. Hade jag då sett någon med vagn hade jag kanske trott att det var därifrån (det är svårt att höra exakt var ljud kommer ifrån – och oftast brukar man inte höra fullt så bra inifrån bilen om inte rutor är nedragna).

Men om man då tittar på andra fall som folk inte reagerar.

Människor som faller och skadar sig. Grejen är att det har liksom inte hänt. Visst har folk ramlat, men de har tagit sig upp för egen maskin. Och jag har själv ramlat. Hur illa jag än slagit mig så har jag sekundsnabbt tagit mig upp och tittat mig skamset omkring. Såg någon mig?? Och jag vill verkligen inte låtsas om det hela. Så om någon kommer fram och försöker göra en grej av det så blir jag extremt obekväm. Jag har pratat med flera som har samma känsla – så det är kanske inte helt ovanligt. Pratade även med en kollega som var ute och åkte skidor när hon var rätt långt gången i graviditeten. Hon ramlade då i backen och kunde inte ta sig upp. Det var inget farligt fall, utan bara omöjligt att resa sig upp. En trevlig man kom förbi och försökte hjälpa henne upp. Lyckades inte så bra… Så där satt hon och kände sig smidig som en strandad val. Så hon försökte bara bli av med den hjälpsamme samariten för att själv ta av sig skidorna och ta sig upp. Det hade varit svårt att få iväg karln. Kan förstå honom. Vill man verkligen lämna en höggravid kvinna där i snön? Men till slut försvann han och hon tog sig upp.

Jag har passerat olyckor – men aldrig som första bil, eller ens andra eller tredje. Men jag antar att jag skulle stanna – och åtminsone ringa efter hjälp. Däremot stannar jag inte vid tydliga motorstopp. Kanske om någon signalerar att jag skulle göra det – men allvarligt talat – vad jag kan göra? De flesta har idag mobiler, så att ringa någon klarar de flesta själv.

Den enda misshandel jag bevittnat (eller hört) var då när en kille slog ner en tjej utanför min hytt. Runtomkring låg en massa andra hytter med mina kollegor. Både jag och den tjej som låg i min hytt reagerade och for upp – men ingen annan. Jag var lite förvånad över detta. Men det visade sig att ingen hade hört stöket och skrikandet. Och kanske reagerar man inte. Känns lite märkligt – men å andra sidan så var det en kvinna som sprang förbi vår lägenhet jagad av sin man med kniv en gång i tiden. Det var rätt lyhört i hela huset, men vi vaknade inte alls av detta. Jag gissar att kvinnan måste ha gjort något ljud ifrån sig. Så det är svårt att döma folk som inte reagerar.

Å andra sidan, när det väl ringde på dörren en natt och en full kvinna bad om hjälp att ringa ambulans så släppte jag in henne och ringde. Hon hade enligt egen uppgift delirium. Kan erkänna att det fanns några funderingar hur smart det var att öppna dörren då. Men jag insåg att när någon bad om hjälp så skulle jag ge den. Men jag funderade lite då. Tänk om det hade varit någon som rånat oss – hur skulle det påverka mig i framtiden? Nu när man läser om en massa inbrott, skulle jag fortfarande våga göra samma sak? Jag hoppas svaret är ja – men jag kan självklart inte vara säker på det. Kanske skulle jag ringa på ambulans – men kanske inte släppa in personen.

Och just det här med att passera misshandel. Jag kan inte förstå detta. Men samtidigt så märker jag att jag går snabbare när det är ett gäng samlat. Jag tittar inte dit för att inte påkalla uppmärksamheten. Det sorgliga är att det kan vara yngre killar (det är oftast killar jag ser) som jag inser kan vara mina egna barn om tio år. Men just där så är det bara en högljudd massa som skrämmer mig om det är mörkt. Jag funderar litegrann på varför jag är rädd, men har egentligen inte någon bra anledning. Rån? Våldtäkt? Misshandel? Vad det än är så går pulsen upp och jag får lite tunnelseende. Så frågan är – skulle jag titta så noga att jag inser vad som händer? Eller skulle jag bara titta bort för att inte provocera på något sätt? Och om någon ropar på mig – skulle jag reagera, eller skulle jag förutsätta att det var någon annan man ropar på? Jag *hoppas* att jag skulle höra om någon ropar hjälp, men ibland kan det vara svårt att höra.

Så det är svårt det här – jag vill inte tränga mig på och störa folk – men samtidigt så kanske jag framstår som det. Själv vill jag i största möjliga mån klara mig själv när jag kan det – men jag vill också kunna få hjälp när jag signalerar behov (eller i de fall jag inte kan signalera på grund av medvetslöshet). Men kanske andra människor har andra behov – då gäller det att man fångar upp detta. Och barn samt äldre känns väl ganska klart att jag försöker hjälpa om något händer. Till exempel om ett barn kommer gråtande för att det tappat bort föräldrar på köpcentrum, eller om de springer förbi en backande bil på parkeringen. Eller om jag ser ett barn som sitter i en stängd bil på sommaren. Jag har även tagit hand om en tjej som låg i mitt knä och spydde när jag var ute på gymnasiet – så om jag ser någon som mår dåligt när de är ute så försöker jag ha lite koll. Även om det är någon jag inte känner så väl, men som är med i samma gäng.

Men det kräver då observation från min sida. Men om observationen inte är den bästa, om jag går runt i livet utan att se något hända så är det svårt att agera. Kanske ramlar en äldre människa och bryter benet precis bakom mig, men själv är jag djupt försjunken i funderingar kring dagens middag och funderar på vad som behövs inhandlas.

Ja men de kanske ropar på mig? Då kommer man till ett annat problem. Problemet med att varit utstött och mobbad. Den här känslan av att bli utskrattad. Typ när någon ropar på en kompis och man vänder sig om – och så den där förlöjligande grimasen. Trodde du verkligen att jag menade dig? Vem tror du att du är? Så man lär sig att inte ge dem den chansen. Och många år senare ligger det kvar. Samma sak när man möter någon. Vågar man hälsa? Tänk om personen inte hälsar tillbaka, att bara lätt vända bort ansiktet och fnysa. Den rädslan skapar också ett beteende. Många år senare så har det mesta av rädslan försvunnit – men beteendet att skärma in sig i en bubbla i vissa situationer finns kvar.

Men den enda gång jag då sett en ”misshandel” var när en troligen drogpåverkad kille sparkade upp bildörren gång på gång i den bild som hade haft ofinheten att parkera bredvid där han parkerat. Detta var då också före mobiltelefoner. Jag och min syster satt med gapande munnar kvar i vår bil parkerad mittemot. När han till slut tröttnat gick han och hans kompisar iväg. Jag och syrran åkte, när han försvunnit lagom lång bort, till en polisstation och anmälde händelsen. Han blev tack vare vårt vittnesmål (eller trots med tanke på att jag då upptäckte att bli vittne inte riktigt var min grej. Jag och syster var oense på färg på kläder, längd på håret och andra saker). Men just där och då när det hände då satt vi mest och gapade. Så här i efterhand kan jag väl tycka det var rätt smart. Kanske inte läge att gå fram och mucka med honom. Men frågan är hur vi agerat om han plötsligt hade attackerat någon annan. En situation man inte är beredd på. Skulle man fundera om det var på riktigt eller inte? Skulle den här paralyseringen man kan få släppa? Jag vill gärna tro det – men jag inser att jag aldrig kan vara säker på hur jag reagerar i en situation.