Etiketter

, ,

I går läste jag om Donia Hassan. Hon är en femton årig flicka som nu är död. Det är svårt att få reda på vad som hänt där. Tidningarna skriver inte mycket – men på sociala media så spreds historien. Vad jag förstår så hade hon och hennes syster blivit omhändertagna när mamman var sjuk för flera år sedan. Men när mamman väl var frisk så fick hon inte barnen tillbaka. Varför? Det framgår inte någonstans. Men tydligen ansåg man att flickan hellre borde vara hos någon annan som kunde ge henne den ömma omvårdnaden man inte ansåg mamman var kapabel att ge. Och tydligen ingick då att låta henne ligga ensam och sjuk i 10 timmar innan man insåg att hon var död. Och efter att ha upptäckt att hon var död så gör man en genomstädning av rummet direkt. Sedan skriver man en kärleksfull notis till sin egen dotter om hur stolt man är över henne. Om inte tidigare så ger väl det enorma varningssignaler.

Och Attendo care som då tydligen är inblandad i detta med (vem hade anat att det var sådan business på omhändertagande av barn och att det outsourcas till privata aktörer – kan det vara pengar som var anledningen till att barnen inte återlämnades? Det känns fruktansvärt att jag ens börjar tänka tanken nu) försvarar familjehemmet. Hade det handlat om att strida mot reglerna så hade man gjort en Lex Sarah anmälan. Självklart. Och det är väl det här med kravställandet när man gör upphandling som kommuner tycks vara lite dålig på, och kanske Attendo Care med. Och kanske fanns det inga rutiner om att ta hand om någon som var sjuk? Kanske handlade rutinerna när man tar hand om ett omhändertaget barn bara om att se till att barnet får mat (men om hon inte upptäckts förrän 13.30 tycks man missat frukost så man kanske bara har skrivit mat utan att precisera närmare olika måltider) och att barnet är i skolan. Övriga krav kan man kanske inte ställa? Herregud – vem som helst kan få barn, så hur svårt kan det va?

Men allvarligt talat – om tjejen är sjuk i en månad är det bara jag som tycker att man borde reagera? Och det här tjatet om att vänta på obduktionsrapporten känns lite naiv. Så man kanske kommer fram till att hon dog av sjukdomen. Vad innebär det? Kan man få fram när man senast pratat med henne? Kanske kan man få fram när hon senast åt visserligen – det kunde vara intressant om man då vill se vilken omvårdnad som getts, men jag tror faktiskt det är lite mer CSI än Sveriges obducenter… Sen har det ju hänt att man hittat skotthål så kanske förväntar man sig något mer åt det hållet då från Attendo Care.

På något sätt ville jag väl tro att Donia var en engångsföreteelse. Att sådant inte kan hända. Men då får jag länken till berättelsen om Daniel Sigström som Maciej Zaremba skrivit om. Det är långt. Och det är tragiskt. Och det är så mycket skylla på andra. Nonchalans av föräldern och jag vet inte allt. Detta stod då i DN 1993. Daniel dog 24 april 1992. Nästan prick 20 år innan Donia. Och fortfarande är det ingen av de som tagit beslutet eller ändrat i journaler eller ljugit som man anser är skyldig. När det gäller att peka finger åt någon ansvarig så ansågs det fel 1993 av PO att namnge de skyldiga.

Nämnden argumenterar: Politikerna i Gottsunda har stött sina tjänstemän. Alltså är politikerna huvudansvariga.  Jag vill ingalunda frånkänna politikerna i det sociala utskottet deras ansvar. De är skyldiga att sätta sig in i de ärenden de avgör. Men svensk socialtjänst skulle bryta samman om politikerna inte kunde lita på sina tjänstemän utan tvingades dubbelgranska varenda detalj i utredning och journal.   Men det är just vad de hade behövt göra i fallet Daniel Sigström. Tjänstemännen försäkrar utskottet att Daniel hade bästa möjliga vård, varpå utskottet avvisar moderns krav på att undersöka saken. Men tjänstemännen har farit med osanning: de vet för tillfället inte själva vilken läkare som har ansvar för pojken och de har underlåtit att upplysa sjukvården om hans flyttning. Så ligger det till såväl i stort som i smått i detta ärende.   Politikerna har förvisso signerat besluten, men de gjorde det i regel först i efterhand, det vill säga godkände redan fattade tjänstemannaavgöranden vars beredning de saknade allt praktiskt inflytande över. För det mesta saknade de även insyn. I detta ärende förekommer politiskt signerade försäkringar om att allt står rätt till och att pojken mår utmärkt – som är daterade efter Daniels död. En tjänsteman har stuckit fram ett papper, en politiker har satt sitt namn därunder.   Jag tror inte att det går att hitta en annan sektor av samhället där dessa nämnde- eller utskottsbeslut fattas på basis av så dålig kännedom om ärendena och där enskilda funktionärer äger så mycket reell makt över andras öden. Fallen är för många, ärendena för omfattande. Politiker blir därför alltför ofta en sorts gisslan som signerar redan de facto fattade avgöranden.   Enligt statistiken hör det till undantagen att nämnder och utskott går emot tjänstemannaförslag.

I det offentliga Sverige känns det verkligen som man trollar undan ansvar. Vi är verkligen landet någon-annans-ansvar. Och den som är yttersta ansvarig kan välja att avgå (med ett redigt avgångsvederlag, självklart!) eller också så kan de ”ta till sig kritiken” och fortsätta på samma sätt som förut. Jag blir så trött – och ledsen. För det är barn som far illa. Alla dessa beslut som tas. Journaler som skrivs. Det egna tyckande och tänkande hos personer som sitter på enheten som tar beslut som påverkar barnen. De gillar inte mamman sätt. Omhänderta barnet så lär hon sig – i fallet Daniel. Eller mamman gillar inte pappan längre, och mammor är snälla och då måste det vara pappan som är dum – som i fallet Daddy, och många fler. Eller så är det billigare att ha barnet hos biomamma om man nu vill vara lite sparsam som i fallet Mark. Och då straffar man i stället familjehemmet som kämpar för barnen. Så när planen inte fungerar med biofamiljen – så slänger vi barnen till något annat hem. Så att de på familjehemmet lär sig vilka som bestämmer.

Och vilka är det i slutändan som är de som får ta straffet? Jo barnen som kommer växa upp med sår i själen  (förutom Donia och Daniel och säkerligen andra okända). Sår som kan utvecklas till inre självskadebeteende – eller utåtagerande. Varför ska barn som lärt sig att samhället sviker bry sig om samhällets regler som vuxen?  Det vi sår idag kommer vi skörda imorgon.  Tänker lite på en väldigt sorglig sång av Gyllene Tider när jag läser om dessa barn, framförallt en rad:

Och han skrev att hans liv var en  väska
man sparkar på, kastar iväg  och slänger hit och dit
och man  öppnar den och fyller
med pulver  och skit

Men det handlar inte bara om barn som far illa idag. Det här med försäkringskassan är en annan sorglig historia. Jag läser idag på Facebook om mannen som förlorat sin dotter i cancer efter 5 års kämpande. Hjärntumör. Han har nu efter ett halvår kommit tillbaka till halvtid på jobbet. Han siktar på 75% och så småningom 100%. Men det är tungt. Utan frun och den yngre dottern så tror han inte han klarat det hela. Och då kommer försäkringskassan och talar hurtigt om att man tagit beslutet att utförsäkra honom. I det här fallet tar tydligen personen på sig ansvaret för detta, så det är väl kanske positivt ändå på något sätt. Men när jag skriver detta så har Jimmys berättelse delats 39 873 gånger på Facebook. Jag undrar om tjänstemannen hos försäkringskassan fortfarande hävdar att det är hennes beslut när AB ringer?

Advertisements