Etiketter

, , , ,

Jag hade en syster som var två år äldre än mig när jag växte upp. När jag var nio år fick jag en lillasyster. Tyvärr känner jag väl idag att jag inte var där så mycket för min lillasyster. Men min storasyster var alltid där för mig. Hon var också extremt snäll och det kan väl erkännas att jag utnyttjade det ibland. Det var väl först när hon kom in i puberteten som hon tröttnade på att han lillasyster hängande efter hela tiden – men även den tiden gick över. Men att ha en jämnårig syster innebar att jag alltid hade en vän med mig. En som också gick på äldre barn när de trakasserade mig. Som jag alltid kunde lita på. Andra syskon berättade om enorma bråk och att man slogs hela tiden, men det gjorde aldrig vi. Visserligen tappade min syster sin första tand när hon bet mig i tån enligt uppgift – men kanske hon lärde sig något av det, för jag har inget minne av något våld från henne.

Så därför så ville jag ha två barn. Från att inte vilja ha ett barn så ville jag nu ha två. Och nu när den yngre är fyra och den äldre är sju (och ett halvt naturligtvis…) så har de verkligen börjat få utbyte av varandra. Både positivt och negativt då. Positivt så tillvida att storebror alltid ser till att lillebror får vara med. Negativt genom att han alltid småretas. Springer före och ropar ”jag vann!”. Men det går inte att ta miste på kärleken till brodern. Och att storebror anser att den viktigaste är lillebror. Jag kommer ihåg när jag läste om hjälten i en översvämning. En tolvårig pojke som såg till att lillebror räddades först. Sedan var det försent att rädda honom. Och jag vet att min äldste son skulle gjort detsamma – och min storasyster med. Kanske har det att göra med att man redan från början gör storasyskonet delaktig? För att inte barnet ska känna sig bortglömd när en liten kommer så får de vara med och ta ansvar?

Så läser jag då om Cecilia – syster till Donia. Hon som inte fått se sin lillasyster på fem år. Och sedan är det försent. Lillasyster är död. Och jag funderar hur hon känner sig. Litegrann förklarar hon i brevet hon skickat till Daddy.

kan berätta att jag har försökt träffa min syster Donia i mer än 20 dagar och socialen i Simrishamn och fosterfamiljen bollade runt mej hit och dit. Det verkade som om ingen visste vad de skulle göra för att jag skulle kunna få träffa min lilla syster Donia.

Och jag funderar på det här med att separera syskon. Nu fanns det då en anledning att Sara och Donia kom ifrån varandra från början – men varför stoppar man besöken senare? Även om man anser att mamman är olämplig (utan att man på något sätt har redovisat varför) av vilket skäl förvägrar man kontakten med syskon? Och nu är det försent.

Cecilia fortsätter:

Själv mår jag jätte dåligt av detta som hänt. Känner mej nerstampad av socialen som inte ordnade en en träff innan hon dog. Att dom inte kunde göra Donias önskan sann,eller min. Jag kan inte sova på nätterna jag har inte ätigt något sen jag fick det hämska samtalet lördagen den 28 april 2012 kl 17:00. Har blivigt mörkrädd, vågar inte vara ensam inte ens gå till toaletten. Har fått en mycket svår ångest av detta mina närver orkar inte mer vet inte vad jag ska göra. Har dessutom gått ner några kilon pågrund av detta.

Sånt här får inte hända, det är inte normalt. Det är omänskligt att varken socialen eller fosterfamiljen lagt in henne på sjukhus utan låtigt henne ligga och dö i sin säng helt ensam och hon fick inte ens träffa mej som var hennes största önskan. Hon var så glad men tragiskt nog så fick vi inte fräffas när hon var vid liv. Vet inte hur jag kommer kunna leva med detta, jag vet inte vad som kommer hända. Jag älskar min syster mer än allt annat på jorden men jag kan inte få henne vid liv igen.

Jag blir fortsatt så arg – och det värsta är att det går inte att göra något åt det. Ingen kommer ta på sig skulden. Det är ingens fel. Shit happens. Olyckligt, självklart men ändå. Och vad finns det för upprättelse? Pengar? Ursäkt? Det enda man kan önska är att det inte händer igen – men den naiviteten har jag inte längre. För det kommer att hända igen. Kanske inte just på det här sättet – men fall på fall kommer upp. Folk upprörs, jag med, och sedan om några år är det mesta glömt. Utom för familjen som kommer att fortsätta med frågetecknen och alla ”tänk om”. Jag undrar om det finns någon ”tänk om” eller ”om inte” från fostermammans sida? Jag kan inte låta bli att skriva detta – är det inte jävligt lustigt att en hästmänniska gnäller på någons lukt? Nu vet jag inte vad denna lukt som hon ska ha gnällt på handlar om – rökning vet jag till exempel luktar en del men det har inte framgått om det är det som är problemet. Men även om jag älskar hästar och försöker få mina söner intresserade av detta så kan jag inte säga att det alltid luktar så gott i stallet. Hästen själv – den lukten älskar jag. Men den fräna gödsel lukten – nja. Så om man då spenderar tiden i stall så känns det löjligt att börja gnälla på andras lukt. Men det är min spontana tanke det.

Men tillbaka till syskonkärlek. Jag funderar på hur mitt liv skulle ha varit om någon tog syrran ifrån mig. För även om hon var den som tog mest hand om mig – så var hon även viktig för mig att skydda. Ibland kunde hon vara lite godtrogen – och jag kände att jag som var mer världsvan (!) måste skydda henne från att bli sårad om folk skrattade åt henne. Hennes ärlighet i alla sammanhang kunde också leda till viss irritation från vissa så jag var tvungen att försvara henne. Så hur skulle vi ha klarat oss utan varandra? I dag är vi vuxna och bor ganska långt ifrån varandra – och vi är enormt olika när man ser yrkesval och intressen. Men fortfarande finns det ett band och en förståelse som jag inte har med någon annan. Och detta har man från sociala myndigheter sett till att Cecilia inte får ha. Jag undrar om någon av de som hon pratat med stannat upp och tänker – vad kunde jag gjort annorlunda?

Uppdatering 15:30: Lägger in Daddy’s kommentar från hans senaste inlägg här med för de som vill stödja Annina:

Ni som kan och vill ge ett bidrag till Annina, både med tanke på juridiska kostnader och för att kunna köpa en fin sten till Donias grav kan göra det till hennes konto.
Annina Karlsson Nordea 591213 – 6909

Annonser