Etiketter

, ,

När jag var liten så bodde det en snuskig gammal gubbe på något sorts boende. Han bodde utefter motionsrundan och stod gärna ute och ropade könsord till oss elever som passerade. Jag kan väl inte på något vis säga att jag sprang på gympan – men just där så hade jag väl lite högre fart.

Jag kunde inte riktigt se att någon skulle vilja vara hos denna människa – han var helt klart sjuk. Men det fanns ett rykte att man kunde vara hos honom och låtsas kärleksfull så kunde man lura av honom grejer. Och en dag berättade man om ett spratt man gjorde honom. Man hade ringt och sagt att man ville komma på middag hos honom. Och sedan hade man stått utanför och kikat in där han dukat så omsorgsfullt och tänt ljus och allting. Jag vet inte om detta var sant eller inte – men jag vet att jag fick så ont i magen av detta. Jag kunde just tänka mig in i hur denna människa såg framemot något med hoppfullhet. Och sen så handlar det bara om ren och skär elakhet.

Detta minne kom senare tillbaka när jag såg ett program om Scali. En polisserie som jag älskade. Men i just detta program så gick det rykte om att en man var pedofil. Och det var Halloween. Han hade dukat upp en massa godis och väntade på barnen som skulle komma. Istället kom medborgargardet med baseboll trä. Självklart så var det inte han som var pedofilen – och allt slutade lyckligt. Men jag minns hur ångesten kom tillbaka då. Jag mindes att jag skrattat med åt tokfarbron på byn. Han som ingen tog på allvar. Men ändå var lite rädd för.

Nu läser jag då om en annan tokfarbror. En som har tagit ungdomarnas parti. Som pratar på ungdomars språk (och efter att ha läst facebook konversationer noterar jag att dagens ungdomars språk inte har så mycket likheter med den svenska som jag försöker göra mig förstådd med…) och som upplåter sin lägenhet till dem i brist på ungdomsgårdar.

Han verkar mycket förvirrad minst sagt, och fokusen på unga killars kroppar borde ju ge varningssignaler till vem som helst. Men det finns lite safety in numbers. Är det många där så kanske det inte är så farligt – men sen när man då har fått så mycket stöd och hjälp men kompisarna inte är kvar vad händer då? Och som Catta påpekar i ett av sina inlägg – vad händer om man är den som ”golar”? Den som förstör för de andra? Man märker ju att de flesta ser ner på honom och säkerligen utnyttjar fördelarna med en knäpp vuxen som står på deras sida. Och om han inte rört mig – varför skulle han rört X då? Och alltså säger inte X något. Varför inte, kan man ju fundera på. Och då kan man ju fråga Patrik Sjöberg och Peter Jöback som båda har utnyttjats som unga av personer som hjälpt dem. Varför väntade de med att berätta det? Kanske tyckte man att fördelarna måste överväga – och kanske skuldbelägger man sig själv?

För mig och de flesta av mina kompisar så fanns det väl inte på världskartan att besöka den där äckliga snuskfarbrorn. Men om man inte har stöd hemma – men man får stöd av någon annan, är det inte lätt att som ung faktiskt falla för det? Och det är de utsatta han tar hand om. Och de utsatta brukar liksom inte ha så bra nätverk.

Och kanske är det så att denna människa genuint bryr sig om ungdomar – att han är ärlig i sin kamp och frustration över att de inte har något jobb eller hopp om framtid. Man kan faktiskt ha det drivet – men fortfarande utnyttja ungdomar. För att det i hans värld inte är något fel att göra det. Han kanske inbillar sig att det handlar om ett äkta utbyte, och inser inte att det han gör mot dem kan vara värre än det samhället gör?

Jag vet inte hur det kommer att gå i det här fallet. Mannen har varit känd sedan länge på orten. Det fanns en tråd med lite misstankar åt det här hållet sedan tidigare på Flashback. Men inget har kunnat bevisats. Och ungdomarna har flockats runt honom. Och liksom Catta efterfrågar jag föräldrarna. Känner de till honom? Jag är definitivt inte för något sorts medborgargarde där man ska slå ner honom – men nog måste de väl själv ta ett snack med sina barn?

Själv har jag väldigt svårt att ta emot drinkar när jag är ute från någon jag precis mött. Ingenting är gratis har jag väl lärt mig som ung. Ibland kanske det kändes lite hemskt att vara den enda som levde efter detta. Men å andra sidan så var jag väldigt orolig över eventuella förväntningar om jag tog emot något. Och jag skulle definitivt ha blivit illa berörd om någon skulle försöka bjuda mig och en massa andra på pizza. Jättegeneröst – visst, men har människan råd? Handlar det om att försöka köpa vänskap – eller något annat? Jag vet inte vid vilken ålder jag började oroa mig för fula gubbar, men jag gissar att det var någonstans när jag var kring 13 år.

Om det nu är så att man från fritidsgården anat oråd – varför har man inte gjort något? Frågorna är så många.

Lite som någon skriver på flashback:

Något som verkar konstigt är att personal på skola och fritidsgård har vetat om att han dras åt ”småpojkar”. Det som är hemskt är att ingen verkar ha gjort något?  Vafan är det för folk som bor i den där byn? Helvete de borde åka dit för medhjälp!!  Vart är alla föräldrar som ”visste om det” men inte agerade, de borde inte få ha barn!

Men så kommer det då någon annan som skriver:

Vad fan ska dom göra mer än att prata med ungdomarna och Stig själv också? Han betedde sig konstigt, men de visste ju inte om han hade gjort något olagligt så om du tror att det går att anmäla ”skumt beteende” är du bakom flötet.  Skulle man ha döda/misshandlat en 76-årig förvirrad man?   Jag har själv en äldre utvecklingsstörd pedofil i min stad som jag bor relativt nära med, och jag kan inte styrka att han är pedofil förutom skvaller(Även han har tagit hem yngre pojkar) och hur han beter sig så fort han ser barn, man ser fan kåtheten i ansiktet på han.   Men du som nu vet vad man ska göra åt sådant, vad bör jag göra åt denna utvecklingsstörda pedofil, så jag inte åker dit för medhjälp?

Och det där är väl lite kärnan. Det är inte olagligt att tända på barn. Det är förbannat stötande – och man vill på något sätt se till att de aldrig någonsin kommer i kontakt med barn (eller ungdomar) men det är svårt att stoppa framförallt tonåringar. Hur mycket jag än kan känna att föräldrar borde göra mer så vet jag att förbjuda tonåringar något ofta kan ses som en direkt uppmaning att göra tvärtom. Och låt säga att man skickar polisen på honom och de inte hittar något – hur snabbt skulle inte det vändas till trakasseri från samhället från mannens sida? Hur mycket ökar inte det upp hjältestatusen?

Jag läser vad ungdomar som känt mannen skriver i tråden:

”Stig är ingen sån som byter sexuella tjänster för mat eller allt annat som påståtts. Jag har blivit bjuden på mat av stig själv, Jag har aldrig ens blivit tillfrågad om att göra någon ”sexuell tjänst” åt han. Det är inte ofta han bjuder på käk heller då han inte lever på många tusenlappar i månaden. Han är knäpp men inte på det sätt att han antastar sig på ungdomarna som är hos han. Allt han säger är struntprat utan mening, ingen handling. Han vill passa in i språket med ungdomarna och vara rolig, men lyckas inte så bra.”

Och en annan person:

”Ni förstår inte.. Varför tror ni folk vill vara hos han om han utnyttjar dom? Tror ni verkligen på att INGEN ha hört NÅGOT om att han håller på och våldtar folk när de bor 6k pers i byn eller vad det är? Polisen skulle känt till han om han ha hållt på så sedan 70-talet. Alla i byn, iallafall alla vuxna som inte känner han hatar han verkligen, självklart. Men han är ingen våldtäkts man. Bara störd i munnen, inte med fingrarna. Och ni som säger att han håller på å utnyttjar barn sexuellt kan gärna ha en anledning och inte bara ha läst det av någon annan.   Edit* han har bjudit nästan alla ungdomar i byn på pizza någon gång, men jag har ALDRIG hört att han utnyttjat någon. Lyssna på dom som känner han istället för folk som sitter 200mil bort och inte vet något förutom vad andra idioter här på fb ha skrivit ”.

Jag vet inte riktigt vad som har hänt i Matfors. Jag vet inte hur mycket denna man har agerat på sina impulser. Jag hoppas han spärras in och får vård – och att det inte blir någon sorts misshandel från vuxna för att bli av med honom. Men samtidigt så finns den här hopplösa känslan av vad han får för vård på rättpsyk. Risken är väl att han hamnar i Sundsvall – och den ”vården” av pedofiler känner vi redan till.

Hur många sådana här fall finns det? Hur många unga killar är det som idag utnyttjas? Det  är svårt att veta och varför det är så kan väl kanske Pelle Billings inlägg om sälja sex visa på. Han refererar till två stycken artiklar i DN.

Enligt en ny undersökning från Linköpings universitet har cirka 1,5 procent svenska ungdomar någon gång sålt sex, fler pojkar än flickor.

Men när man då försöker exemplifiera det hela i en annan artikel med konkreta exempel. Guess what? Då är det bara flickornas historia som kommer med. Pojkarna hamnar i skymundan.

Även i första artikeln så saknar jag pojkarna. För i de fall man tar upp könet så är det konsekvent tjejer. Antingen tjejer eller barn.

Ena armen är vinklad över huvudet, den håller i en mobiltelefon som hon knäpper av ett foto i spegeln med. Under nakenbilden står: ”Kom och mys med söta Linnea, sexton år.” Hon är en av många svenska ungdomar i Stockholm som annonserar sex på nätet – ett växande problem, enligt prostitutionsgruppens spanare Simon Häggström. /../ snubblade över en sexannons från en 17-årig flicka /../ ”Sofia, 18”, en blond och vacker tjej som ler mot kameran i en blommig klänning. Bilden är tagen av hennes mamma på familjesemestern i Spanien och ”Sofia” är i själva verket 16 år gammal /../ Man jobbar och jobbar och tänker ”hon är en tonåring och hänger med sina kompisar”. /../ Det blir ett osynligt fängelse där man sjunker längre och längre ner, i vad många tjejer har beskrivit som ett träsk, säger Simon Häggström.

Kanske ska man tolka de fall där man inte nämner könet som att inkludera pojkar. Och då är det väl denna mening man kanske ska ta fasta på:

Många gånger har barnen blivit utsatta för sexuella övergrepp, enligt Åsa Landberg, psykolog hos Rädda Barnen i Stockholm.

Och kanske handlar det om äldre pedofiler som köper sex för något annat. Kanske handlar det om sådana som mannen i Matfors som ser det som tjänster och gentjänster? Jag vet inte. Men jag hoppas vi snart kan börja se och hjälpa utsatta pojkar med i framtiden. Kanske kan vi ge dem modet att våga tala öppet när de blivit utsatta för något? Vi vet hur svårt det kan vara för tjejer – om inte annat har fallet Bjästa (och även nu senast i Matfors) lärt oss det. Men jag inbillar mig att det är än värre för pojkar. Och osynlighetsgörandet av pojkarna leder nog till en rädsla – det är bara jag. Och hur ska jag våga säga till någon? Om det bara händer mig – vad är det hos mig som ledde till att jag blev utvald? På något sätt måste det väl vara mitt fel det hela? Och resultatet kan då bli att de kanske förtränger minnena långt bak.

Advertisements