För några veckor sedan hörde jag ett reportage på radion om att det oftare var killar som hormonbehandlades för att bli längre. Jag hittar inte informationen nu men det var som sagt en stor överrepresentation av killar. Jag log lite för mig själv när man då trots denna överhet av killar lyckas hitta en tjej som behandlades för att intervjua. Nåväl, självklart var vinklingen en liten fråga om tjejerna diskriminerades inom vården. Svaret var nej. Det var färre tjejer som kom in till vården för det då föräldrarna inte såg det som ett problem. Och doktorn flikade in att det handlade kanske mer om att man kanske i onödan behandlade killar. Men detta var självklart inte någon intressant frågeställning så det blev inget ordande om det. Men jag började fundera lite då. Är det inte ett problem om korta killar får veta att de inte duger av sina föräldrar om de är för korta? Man pratar om kroppsuppfattning, men finns det ingen oro här? Hur ser samhället på korta killar? Jag kan självklart bara prata för mig själv men jag vet att jag kan studsa till lite om en kille som är kortare än mig bjuder upp mig. Och jag skrattade gott när jag såg Eric Saade i melodifestivalen när han vann någon gång och alldeles vimmelkantig lutade huvudet i en kram med Marie Serneholt och hamnade i brösthöjd.

Lustigt nog så gick det bara några dagar efter att jag hörde detta då min syster berättade att hon har bett om råd för sin äldsta dotter (7 år) som är kort. Detta är troligen beroende på att hon är född för tidigt. Hela hennes släkt på fars sidan är 1.85-2 m långa. Medan hon nu är ca 116. Inget problem för min syster, självklart. Men dottern vill inte cykla till skolan då hennes cykel är mycket mindre än de andra. Så nu har hon själv börjat känna sig annorlunda. Och plötsligt känns det inte lika lätt att avfärda hormonbehandlingar för att föräldrarna har krav på barnen. Om barnet lider så vill man hjälpa dem. Vi får väl se hur det går. Enligt intervjun jag hörde så var det en spruta om dagen. Vet inte hur länge. För mig med sprutfobi tror jag det hade räckt för att avskräcka mig.

För övrigt på jämställdhetsfronten så har jag noterat vid vägbygget som man slagit upp på min resväg åtminstone två kvinnor. Lite senare såg jag även en kvinna som röjde ett träd med motorsåg. Kampen att få in kvinnor inom dessa yrken har väl inte varit lika stor som att få in dem i styrelser, men jag tyckte ändå det var ett tecken på äkta jämställdhet utan kvotering.

Slutligen hade jag en diskussion med min syster om lön. Hon har då inte en jättehög lön om man jämför med utbildning men ligger bra till inom sin grupp (högst betald faktiskt) och hade blivit kontaktad av en headhunter. Liksom mig är hon inte i första hand ute efter en högre lön, utan det viktiga handlar om jobbet (arbetsuppgifter, möjligheter, kollegor) och vad hon skulle tycka om det. Hon suckade och säger att det är också något man säger är typiskt kvinnor – så att bara för att visa att kvinnor inte är speciella så borde hon ändra tankesätt. Men samtidigt så vill hon inte försämra sitt liv för att leva upp till andras förväntningar. Och det är väl ofta så. Dessa tankar finns ibland när man känner man är pinsamt könsstereotypisk. Och vissa gånger när det handlar om små saker (byta olja, däck etc) så kan jag väl åstadkomma det trots att jag hatar det. Men när besluten blir djupare, yrke, familjeprioriteringar så måste det vara upp till individen att känna att man gör valen av rätt anledning.

Annonser