Svårt att komma mig för i bloggande nu förtiden. Känner att jag kan brinna för något, men sen kommer jag inget vidare i den tanken, och så blir det inte något jag skriver om just det. Men eftersom jag vet att folk funderar på hur det går på det personliga planet så tänkte jag väl passa på att försöka skriva om det. Jag hade faktiskt skrivit ett låååångt inlägg om det i anteckningar när jag hade troligvis det mest genomtänkta inlägget någonsin förra veckan. Så stängde min dator av sig, och så var det borta. Vilket inte ökade lusten att skriva kan jag erkänna.

Men det är faktiskt bra med min man nu. Han har opererat bort tumören, och håller nu på med sluttampen på strålningen. Problemen han har är svårigheter att hitta ord ibland. Och han kan tappa namn på folk som han känner. Eftersom detta är problem jag själv brottats med under många år så kan jag väl erkänna att jag kanske inte riktigt känner att det är det värsta som kan hända. Han har tappat lite hår nu i samband med strålningen på sidan. Men inte så att det känns så illa att man behöver göra något åt det direkt.  Så allting är på väg åt rätt håll.

Jag har funderat en hel del på relationer den sista tiden. Vi har då varit tillsammans i drygt 20 år. Mer än halva mitt liv har jag spenderat med honom. Ibland när jag läser om folk som går isär så säger de ”h*n är inte personen jag förälskade mig i”. Och jag kan väl erkänna att jag inte riktigt är samma person idag som när vi blev ihop.

Utseendemässigt har han fått hänga med från att jag hade färgat rött hår tills för några år sedan när mitt naturliga hår plötsligt fick komma med. Jag hade gröna linser när vi träffades – sen blev det glasögon till jag opererade ögonen. Viktmässigt så är det en enorm pendling han har fått vara med om både upp och ner. Jag kan inte riktigt se mig själv som den 18-åring jag var då. Men jag vet att planen var att bli lärare i historia. Datorer var jag närmast rädd för. Barn var absolut inte aktuellt.

Jag har förändrats på många sätt och han har tappert hängt med. Till viss del har vi förändrats tillsammans. Det har varit en gemensam resa. Så här i efterhand tycker jag inte att han har förändrats lika mycket till sätt och åsikter som jag ändå har varit. Kanske för att han inte varit så snabb att bestämma något innan han har funderat på saken mer. Efter alla dessa år så har vi då på något sätt kunnat läsa varandra rätt bra. Eller ja, det kan väl erkännas att det är väl jag som har varit bäst på att läsa tankar. Jag har väl kanske hoppats att han skulle kunna lärt sig läsa mig lite mer än han gjort. Men det känns som en naturlig del just det här att läsa honom för mig. Men relationen förändrades i samband med sjukdomsbeskeded. Plötsligt kan jag väl förstå hur man kan uppleva den totala förändringen av en person.

För jag känner inte längre att jag kan läsa honom på samma sätt. Inte heller kan jag förstå honom alla gånger. Det kan också bli jobbigt att mitt liv inte är intressant för honom när han är i sjukdomen. Det blev väldigt tydligt för mig när jag sprang blodomloppet i våras. När jag kom hem frågade han mig aldrig hur det gått. På pin kiv så talade jag inte om det för honom heller förrän några dagar senare. Och då tyckte han väl mest att det inte var så imponerande bra (38 min på 5 km). Tack för den tänkte jag.

Men jag sa inget. Och han läser mig än sämre och märkte inte av min reaktion. Vi har varit tillsammans i denna resa så långt det gått så tillvida att jag varit med på alla besök med doktorer och så. Men det är inte samma resa. Jag är en anhörig och han är drabbad.Vår hantering av det hela blir väldigt olika för det är olika saker vi hanterar. Jag läste en väldigt bra, och enormt sorglig, dagbok som ett par skrivit efter att han drabbats av hjärntumör. Kanske inte den bästa läsningen eftersom han dog då efter ett och ett halvt år… men det framkom ganska snart att hans hjärntumör var av en mer elakartad variant. På den tid vi väntade på tid för operation så hade han en tredje tumör på gång. Men det hans fru då tidigt skrev var att efter denna tid var över så var det dags för dem att se över relationen igen. Inte att gå isär, men på något sätt lära känna varandra på nytt. När resan är över så måste vi mötas igen och kanske hantera vissa saker.

Jag vet inte när man kan säga att detta är över. I vilket fall så känner jag tillförsikt för framtiden. Den värsta tiden känns som den har passerat nu. Troligtvis så kommer det finnas rädsla vid varje kontroll – men däremellan så kommer livet återgå till det normala. Men vi kommer inte vara samma människor som vi var innan det här beskeded. På gott och ont så kommer vi alla ha förändrats i en ny riktning.

Annonser