Häromdagen berättade en vän till mig om sin sommar. Hans dotter hade skadat sina tänder så han var tvungen att åka in akut till tandläkaren med henne. Ett skadat barn är alltid traumatiskt. Hur kommer detta påverka barnet i framtiden? Man har många frågor. Men han kommer då till mottagningen och träffar där tre stycken. Den ena indier/pakestanier som pratade bra engelska. En polack/vitryss som pratade stapplig svenska – och så en annan troligtvis rysk eller området däromkring som bara såg glad ut och inte sa något alls.

Så pappan kunde inte göra sig förstådd hos dem. Men de kunde heller inte göra sig förstådd med varandra. Han hade ingen aning om vad man kom fram till, utan han fick lämna ifrån sig sitt barn till människor som hon överhuvudtaget inte förstod. Undrar hur ett barn känner det där? Snacka om ny dimension av tandläkarskräck…

Ja, vi skrattade när han berättade detta. På hans fundering på vad exakt han hade gått med på att de skulle göra. Men vi visste alla att det hade varit en mardröm att sitta där och då med barnet. Hjälplösheten och maktlösheten man måste känna. Att lagningen sedan ramlade av ganska snart efter att de var hemma gjorde väl inte saken bättre.

En annan vän berättade då om sin frus upplevelse hos vårdcentralen. Hon hade pratat med en, vad hon förstod, doktor. Hon hade berättat sin historia. Det kom inga följdfrågor eller något sådan utan bara ”hm” ett antal gånger. Efter en stund hade ”doktorn” sagt att hon inte förstod så bra och behövde ha hjälp av handledaren. Så handledaren kom då in. Inte heller dessa verkade ha ett gemensamt språk, så doktorn som frun hade haft använde sig av en ordbok för att göra sig förstådd.

Jag vet inte hur det gått i slutändan. Det jag vet är att patienten hade känt sig enormt otrygg i situationen.

FP har då och då kommit med kravet på svenska för invandrare och då blir det alltid diskussion om hur rasistiskt detta är. Men anser vi att alla människor som kommer utifrån kommer att förstå varandra? Vad är det för naiv tilltro vi har egentligen. Sen pratar man om hur lång tid det tar att få in folk i arbetslivet i Sverige. *Duh*. Självklart handar det bara om namnet. Det handlar inte om att Mats SVensson, Goran Radulavic, Georgou Papilou, Mohammed Ahmed m fl inte har gemensamt språk. Och det skulle bli dyrt att få in en tolk för varje språk som man får representerat på arbetsplatsen.

Jag undrar litegrann över de människor som drar upp rasist kortet när språkfrågan kommer upp – hur det ser ut i deras närmiljö. Har de suttit hjälplösa när de ska prata med läkaren? Har de lämnat iväg sina barn för någon sorts behandling de inte har någon aning om vad det handlar om? Har de känt sig som invandrare i sitt eget land?

Själv har jag inte råkat ut för dessa problem inom sjukvården. Visst, det har funnits personer som inte varit ”svenskar” från början. Men det har då aldrig varit problem med kommunikationen. Vissa grammatiska problem som man kanske reagerar på – men andemeningen har alltid varit klar. Vilket har varit väldigt skönt nu när maken varit sjuk. Men jag har haft en lärare som pratade danska en gång. Efter att ha suttit som en fågelholk första tiden och funderat vad man trodde jag skulle kunna lära mig under dessa lektioner – så ägnade jag resten av tiden åt att rita små fina bilder och drömma mig bort. Eftersom det var en utökad kurs som inte ingick på linjen med biologi tredje året (och jag gillade det inte ens de två första åren – så vad sjutton fick mig att välja ett extra år?!) så kunde han väl inte med att sänka min trea, så jag behöll betyget i alla fall. Men det var en lärdom för livet i alla fall. En erfarenhet som jag kan tycka är rätt bra att ha med sig. Insikten att när människor kommunicerar på olika språk – så kommer det bli problem. Det spelar ingen roll att han förstod svenska. Jag förstod inte hans svar eller det han gick igenom. Jag kunde inte ställa relevanta frågor för jag hade ingen aning om vad han gått igenom.

Kanske låter det extremt? Många människor tycker svenska och danska låter rätt lika. Inte för mig. Hade han skrivit texten så hade jag kanske kunnat hänga med mer, men när han talade så var jag totalt lost. Är jag en rasist tack vare det? Att jag inte kan tillgodogöra mig det min lärare förklarar? Så fort man sätter att läraren är en person från mellanöstern som talar obegriplig svenska (ungefär som om jag skulle ge mig på franska….förstår att läsa en del, men uttalet, *hu*) då är man rasistiskt och #blatteriot klagar över svenskar som inte anstränger sig. Men handlar det om en dansk – så får jag ett förstående skratt.

 

Advertisements