Det är väl bara att erkänna att jag mer och mer tittar på könsfördelning när jag läser nyheter och sådant. Det pratas så mycket om patriarkat och att kvinnor inte släpps fram. Jag läser Genysnytt som har kommit igång igen och tycker ofta, men inte alltid att det är en överdrift. Man reagerar på så mycket saker som känns lite smålöjligt att bråka om. På samma sätt som radikal/stats-och-alla-andra-typer-av-feminism bråkar om smågrejer och blåser upp till en hel hönsfarm från en enda fjäder. Men, liksom de som ansluter sig till de feministiska idealen efter att ha läst genusteorier så känner jag på samma sätt att jag reagerar på annat nuförtiden. Som till exempel nu då när jag läser en artikel om SVT och Aktuellt.

-Vi har inte varit nöjda, säger Eva Beckman, programchef för Kulturnyheterna.

Även Eva Landahl, ”Aktuellt”- och samhällschef på SVT uttalar sig. Liksom programledare, Cecilia Gralde och Anna Hedenmo. Och även en man uttalar sig, Claes Elfsborg. Artikeln är skriven av Lotta Glimstedt och Frida Söderlund. Ett typiskt exempel på ett patriarkaliskt samhälle. Få se nu, någon som inte uttalar sig här är VD för SVT är inte det Eva Hamilton? Och förutom att jag hittar tre chefer vid namn Eva i Public service så finner jag en annan likhet mellan dessa människor. Ser ni den? Japp! De är en del av den förtryckta massan som saknar ett ”litet maskformigt bihang” som Magnus och Brasse sa i en sketch. Hur är detta möjligt? Hur har de kunnat smyga sig förbi i bastuklubben utan att någon har noterat detta?

Jag kommer då ihåg att jag läste om en kvinnlig chef på SR som man skulle vända sig till apropå den kvinnliga reportern som hävdae att hennes uppdrag INTE var att skildra verkligheten. Namnet var då Cilla Benkö. Jag försöker få en koll på hur det ser ut på Sveriges Radio, och vänder mig till Wikipedia då jag känner mig inte helt klar över hur det ser ut på radiosidan.

Och jag läser då på om det turbulenta 2000-talet. Och där hitta jag också en hel del av dessa kvinnor. Men Eva-klubben verkar inte ha tagit sig in där i alla fall.

Sveriges Radios ledningsfunktioner har under 2000-talet kännetecknats av en viss turbulens. 2003 rekryterade styrelsen Joachim Berner till ny verkställande direktör efter Lisa Söderberg. Efter facklig kritik mot Berners person, drog styrelsen tillbaka utnämningen./../ Turbulensen ledde till att regeringen avsatte styrelseordföranden Marika Ehrenkrona, och att större delen av styrelsen avgick.

Den f.d. vd för SR, Ove Joanson utsågs istället till styrelseordförande av regeringen. Han rekryterade i sin tur Peter Örn till vd-posten.  /../

I maj 2007 avskedades i praktiken Peter Örn av styrelsens ordförande Ove Joanson. Till ny VD utsågs den före detta programdirektören, Kerstin Brunnberg. Hennes första åtgärd var att låta tre av de högsta cheferna i Örns ledningsgrupp gå. I december 2008 utsågs landshövdingen i Västmanland Mats Svegfors (före detta chefredaktör för Svenska Dagbladet) till Kerstin Brunnbergs efterträdare som verkställande direktör i SR . Han tillträdde den 1 februari 2009. Samtidigt tillträdde Cilla Benkö, som har haft en rad olika chefsposter inom SR och SVT, som vice verkställande direktör i SR.

Men när jag väl skrivit in detta så ser jag att Wikipedia har missat att uppdatera att Cilla Benkö blev ny VD 19 juni i år. Vilket då tagits upp i en rad tidningar märker jag. Men tydligen hade jag då tagit av mig glasögonen en stund.

Så vad vill jag säga med detta? Bevisar detta något? Jag skulle vilja säga nej. Det speglar det svenska samhället mer och mer. Men lik förbannat läser jag om unga arga kvinnor som talar om glastak och patriarkat. Och jag blir bara så trött på det. Väx upp! Men det är väl så att mediafeminister, de som framförallt skriver om detta skulle svara exakt samma sak som reportern.

-Är inte ditt uppdrag att skildra någon slags verklighet?
-Nej…

Det är mer och mer kvinnor som blir chefer. Jag har själv fått frågan varför jag inte satsar på det. Men det är ingenting jag skulle vilja satsa på. Varken för tiden det tar. Jag vill prioritera min fritid. Jag vill inte kunna känna mig tvingad att alltid vara tillgänglig. Jag skulle definitivt inte vilja vara ansvarig för personal och deras misstag. Framförallt inte i radio och TV. Att besluta vem som ska gå – och vem som får stanna. Det är ett ansvar jag inte skulle vilja ha. Jag har haft ett antal chefer genom tiderna. Bra chefer – och katastrofala. Bland de bästa och sämsta finns kvinnor. Precis som män. Men det har aldrig någonsin varit könet som gjort att jag reagerat mot dem. Utan det var deras agerande.

Så, nu tar jag av med genusglasögonen för ett tag och börjar njuta av det fina vädret i stället.

Annonser