Det är mycket prat om rasism och att det är svårt med integration. Så intervjuvas olika invandrare som får berätta deras syn på det hela. I dag läser jag i Uppsalatidningen om Soran Ismail. Jag läser om en ”beef” mellan Knivsta och grannorten Märsta.

I praktiken innebar det ett sorts krig mellan svenskarna i Knivsta och invandrarna 10 tågminuter söderut. Soran kunde inte förneka att han hade en del gemensamt med motståndarlaget. -Märstakidsen hoppade avtåget i Knivsta och hade med sig baseballträn. Det var ingen som dog eller så, men det var mycket bråk och tjafs. Jag kände mig kluven men gnällde inte, man ville ju vara med sina kompisar.

Jag letar igenom artikeln och får inte mer förklaring än så. Men jag undrar lite över ”kriget” här. Vad var grundproblemet? Hur i ligger förståelsen för invandrarna – vad är det han känner gemenskap med? Det hade inte varit helt fel med lite av utvecklandet av ”beefen” – och hans känslor. Jag undrar hur Knivsta ungdomar som inte var involverad i problemet från början uppfattar att det kommer ett gäng med baseballträn till orten för att mucka gräl. Själv skulle jag ha lite svårt att få fram lite sympati i det läget.

Media har ju nuförtiden valt att lägga locket på om det kommer något som inte är särdeles positiv för invandrare i Sverige, detta för att inte skapa motsättningar. Tyvärr tror jag att sådana händelser som Soran beskriver kommer leva kvar i minnet länge för Knivsta ungdomarna, och då spelar det liksom ingen roll att man pixlar och mörkar nyheterna i tidningen – det enda det skapar är mediaförakt. Men det har inte alltid varit så. Jag kommer ihåg första gången jag läste om gruppvåldtäkt. Det handlade då om Rissne. En ort jag sen dess alltid sammanknippar med denna händelse. På den tiden skrev man ut det hela: ”Nio pojkar, alla med utländsk bakgrund”.

Jag kommer faktiskt ihåg när jag läste artiken i DN 2000, sparad av Avpixlat senare.

-Det är alldeles för lätt att få en svensk hora…tjej, menar jag, säger Hamid och ler generat över sitt ordval.

På något sätt så tror jag denna intervju skulle kunna göras idag. Men idag hade man inte skrivit ut detta. Och det blir aldrig någon riktig debatt eller begrundan över attityden som kommer fram här. Utan det ses som en enstaka idiot som uttalar sig.

De ger för mycket, fortsätter Hamid. Det är billiga tjejer som har sex med killar innan de gifter sig. Jag skulle aldrig låta min syrra göra så. Det skulle bli rykten, hon skulle bli kallad hora och det vore en skam för familjen.

Och denna mening reagerade jag nog inte på 2000. Innan januari 2002 och Fadimes död så hade nog inte hederskulturen registrerat hos mig. Kanske log jag lite åt att en bror skulle bestämma över sin syster. Det känns mer som något en pappa skulle reagera över. Varför skulle någon ”tillåta” sin syster något? Idag känns det skrämmande att detta bara passerar utan att någon reagerat.

Men den ursympatiske Hamid fortsätter vidare utveckla sina tankar:

Många invandrarkillar är ju med svenska tjejer när de är tonåringar. Men när de ska gifta sig tar de en riktig kvinna från sin egen kultur som inte har varit med någon kille. Så ska jag göra. Jag har inte så mycket respekt för svenska tjejer. Man kan säga att de blir sönderknullade.

Detta är 12 år sedan. Om vi går framåt i tiden till 2006 då Petra Åkesson gör ett arbete om rånvågen.

 ”När vi är ute på stan och rånar så krigar vi, vi krigar mot svenskarna”, var ett återkommande argument.
– Pojkarna från en av skolorna berättade leende att ”det kommer en härlig känsla genom kroppen när vi rånar, man känner sig nöjd och glad, det känns som man har lyckats”.

Och varför? Jo, för att svenskarna hatar dem. Det fanns med ett exempel.

”När en svensk handlar i Pressbyrån får han pengar tillbaka i handen, damen bakom disken ser honom i ögonen och ler. När vi handlar lägger hon pengarna långt ifrån sig på disken och tittar åt sidan.”

Och så har vi den onda cirkeln igång. Man väljer att bevisa att de som misstror dem gör rätt. Och de som inte misstror dem ses som naiva, dumma och mesiga.

”Nej, när vi ser några svenskar som verkar rika eller har bra mobiler så rånar vi dom.”
/../”Svenskarna gör ingenting, det bara ger oss sakerna, de är så mesiga.”

Och hela tiden så koncentreras invandrare tillsammans – och det blir utanförskap i området. Medan de som flyttar ut därifrån många gånger kommer in i det nya samhället och växer upp i samhörighet. För tydligen hade Knivsta ungdomarna inget emot Soran. Kanske för att han inte valde att attackera dem för att de aldrig behövt fly för sitt liv? Jag undrar hur ungdomar i Knivsta som träffade på Märsta gänget med sina baseballträn tänkte om invandrarna. Om det fanns sådana i Hamid i gänget som ansåg att deras systrar och flickvänner var sönderknullade horor. Om de hör att det är ok att attackera och råna svenskar för att det är ett del i kriget man har.

Jag skulle kunna vara den här kvinnan på pressbyrån. Hon som har hört om random attacker. Oprovocerad våld när någon har retat upp en invandrare, på parkeringar eller ute. Som har hört för mycket om våldtäkter och är rädd att uppmuntra någon. Så istället viker man undfallande undan med blicken för att inte provocera – och plötsligt anses detta som anledning till att fortsätta med attacker. Och jag känner maktlöst att det finns inget sätt att gå vidare. Positionerna är låsta. Men det finns så många vettiga människor som kommer till Sverige. Som jobbar. Som är muslimer utan att skylta med sin religion på något sätt, utan ser det som något privat som de utan tvekan kan prata om vid diskussioner  – men som annars inte märks av. Som behärskar svenska. Som är en del av sin gamla kultur – och den nya. Men det kräver lite vilja från deras sida med. Att inte hålla fast vid det trygga, familjen och släkten. Utan flytta ut och våga möta svenskarna. Inte i ett gäng – utan en och en.

Advertisements