Etiketter

,

Innan min man fick diagnosen hjärntumör så har jag inte riktigt följt med så många bloggar och så runt sjukdomar. Jag har läst något inlägg ibland och gråtit litegrann, men jag har inte följt kampen under längre tid. Jag har väl tänkt att det måste vara en bra ventil för personer att uttrycka sina känslor. Frustrationen, sorgen, ilskan – och ibland även en viss känsla av humor i mötet med vården och annat.

Men sen maken blev sjuk så har jag letat mer och mer. Och jag hittade även en bekant på Facebook vars man hade en cancer som spridit sig. I samma veva som min man opererades så dog den andra mannen. Det var inte så oväntat när man följt med på vägen att detta skulle ske – men ändå kom det som en chock. Med den viljan att leva så borde det inte vara möjligt att det slutade så. Men i verkligheten finns det inget tvång på lyckliga slut.

Den andra bloggen jag läste var skriven 2004-2005. Det var då en dagbok från en man med cancer och hans hustru och deras liv med deras två barn efter diagnosen. Eftersom han diagnostiserades med hjärntumör efter ett epileptiskt anfall så kändes det väldigt likartat från början. Men på den tiden vi väntade på den första åtgärden – operationen – så hade han opererat bort en och fått en ny lika stor. Så hans prognos var heller inte bra. Men trots det så kändes det väl som han hoppfullhet, hans starka tro på att han skulle vinna över tumöreländet borde väga högre. Men icke.

Under själva sjukdomen så är som sagt detta en bra ventil. Och det är något man känner man ska behöva. Man får det stöd man känner man behöver då och jag tror det är ovärderligt för den som är i den situationen. Men det finns en baksida.

Änkan som var kvar efter mannen som dog i hjärntumör slutade att skriva efter att mannen dött. Dels hade hon fått kritik när hon skrev på slutet. Hennes ärlighet uppskattades inte av vissa läsare. Att hon insåg att hon ganska snart skulle behöva fundera på hur livet efter skulle bli för henne och barnen. Det sågs som ett svek av en del av läsarna, att hon inte trodde på honom. Som att det faktum att hon funderar på framtidens ekonomiska situation skulle påverka på något sätt. Likaså så uppskattades det inte när hon skrev något om frustrationen över att leva som anhörig till en sjuk. Det är en jobbig sits. Att vara den som försöker hålla humöret uppe och ge trygghet till barnen no matter what. Så när hon då slutade att skriva efter hans död så kommer då en ilsken läsare som anser att hon nu har svikit läsarna att inte komma med epilogen. För det som egentligen var en ventil för en familj som drabbats av en katastrof blir nu allmängods. Något som de har en skyldighet att fortsätta. Har man väl bjudit in folk att följa en del av livet så kan man inte svika dem i framtiden.

Även den andra änkan som har skrivit på Facebook har noterat detta. Hon har då i varje inlägg beskrivit sin kärlek och beroende av mannen. Den man hon förväntat leva sitt liv med. Den man som varit som en far för hennes barn. Men några månader efter hans död så ändras status på Facebook till i en relation. Ramaskri. Från att inte veta hur hon ska ta sig igenom att kliva ur sängen så har hon plötslig kommit i en situation där hon ser en framtid med någon ny person som stöd. Fortfarande är hennes man den viktiga personen på Facebook – men hon har ett nytt stöd. Men kan man verkligen få det efter så kort tid?

Och sedan skriver någon en kommentar när hon pratar om ”sin man” att hon borde väl kalla honom ”ex-man” då han är död. Änkan blir djupt sårad och upprörd över detta. Och ett antal människor hoppar på den person som var så klumpig. Och hon försvarar sig med att hon skulle inte tycka om om hennes man skulle prata om sin fd som sin man. Och jag kan väl förstå hur man tänkte sig det. Men samtidigt så tycker jag väl kanske att det är skillnad ”att vara i en relation” och att man har fått en ny man. Och jag tror nog den nya relationen kommer vara medveten om hur viktig mannen varit i hennes liv – och alltså inte reagera på det. Men även här märker man en känsla av att folk som varit med och lyssnat och varit där under den svåra tiden känner att de borde få vara med vidare.

Jag kan tycka när jag läser att kvinnan i vissa fall tar illa vid sig av saker som jag inte skulle reagera på – men det är sorgligt att läsa och det blir så mycket onödiga konflikter.

I ett inlägg så kommenterar en läsare den fina gravstenen. Änkan blir förvånad och upprörd då hon inte visste att gravstenen kommit. För henne var detta en viktig del i sorgbearbetningen att se graven färdig. Det visade sig att gravstenen inte satt på graven utan bara kommit till kyrkogården. Så det blir lite diskussioner fram och tillbaka, och sedan tas inlägget från läsaren bort. Läsaren blir då, enligt min uppfattning, tydligt putt och skriver ett nytt inlägg:

Jaha….eftersom mitt inlägg verkar ha blivit raderat, så måste jag ha ”trampat nån på tårna” !! Det var inte min mening, förlåt i så fall!!

Och jag tänker mig att en sådan kommentar hade kanske gjort sig bäst att skicka i ett privat meddelande. Och då kanske formulerat på ett lite annat sätt. Istället blir det heta debatter och man ser det ”angrepp” att ett inlägg tagits bort. Frun förklarar som svar senare att mamman till mannen hade tagit illa vid sig att informationen kommit ut på Facebook innan graven var färdig. Kanske hade det varit bättre att förklara det i samband med att man tar bort ett inlägg.

Men samtidigt känns det som att man som läsare skulle respektera bloggägare/Facebook-side ägarnas önskemål. Och jag känner även att de som tar ägarna i försvar skadar lika mycket de då de medverkar till att skapa en konflikt som egentligen inte finns där – för ibland kan det handla om att man reagerar på olika saker. Och konflikterna blir rena mobbing angrepp på varandra vilket skapar en olust känsla vid ett besök på sidan, vilket kanske inte var vad man ville.

Så jag får en känsla av att den första änkan gjorde rätt som lade ner efter döden. En blogg/sida som handlar om kampen mot en sjukdom ska nog inte fortsättas under samma namn när kampen väl är förlorad.

Annonser