Etiketter

, ,

I dag hör jag om problemet att förbjuda djursex. Problemet är att djuren inte kan föra egen talan och det kan vara svårt att bevisa vilket krånglar till det hela. Själv anser jag väl att det borde kunna förbjudas – och kanske är jag moraliserande i överkant men jag tycker det är fruktansvärt att någon kan titta på en ko/häst/get eller whatever och känna lust. MEN det var inte det jag tänkte på utan jag kom då osökt att tänka på när Claes Borgström påpekar att en kvinna inte alltid vet om hon blivit våldtagen och alltså kan han prata för henne. Och tänker att det tydligen inte är så viktigt att lyssna på de som faktiskt borde kunna föra sin egen talan…

Nästa grej är att jag hittat en fantastiskt satiriker på DN. The Viktor Report av Viktor Barth-Kron. Det handlar om ”chocksiffror” och Aftonbladets artikel om senaste prognosen.

Aftonbladet ligger visserligen kvar på samma läsarsiffror som igår – däremot tappade bilagan Söndag 0,3 procent jämfört med veckan innan. Samtidigt noterade huvudkonkurrenten Expressen en tydlig uppgång på 0,4 procent, vilket trots söndagsbilagans tapp på 0,3 procent innebär att Expressen drygar ut avståndet.
– Aftonbladet uppfattas som överenergisk och hyperkreativ. Läsarna förstår vad de vill med sin journalistik och de gillar det inte, säger Mats Thomsson, analyschef på Förenade Spekulanter och tidigare aktiv inom Expressen.
/../
– Flera av bilagorna har svårt att motivera sin existens. Löser de inte den långsiktiga frågan om vad som är deras roll i svensk journalistik så kommer de att läggas ner omkring år 2018, även om de klarar sig på stödköp fram till dess.

Och sen skrattade jag gott åt Ordlistan, ett par smakprov därifrån:

* Reklamchock
Reklamhologram, röstbudskap och sponsrad belysning. Det är några av de kommersiella inslag som framtidens stadsbild kommer att innehålla, menade de ämnes­experter som DN Stockholm talade med i går, tisdag. Ännu mer kan det bli om Jessica Bjurström, vd för Sveriges kommunikationsbyråer, får bestämma. Hon drömmer bland annat om ”spännande installationer på vattnet” och menar att staden är ”för restriktiv” när det gäller utomhusreklam. Ordlistan vill inte påstå att Bjurström har fel, men misstänker att hennes uppfattning knappast delas av folkmajoriteten.

* Lyxbaksmälla
Efter DN:s enormt uppmärksammade granskning av myndigheters lyxrepresentation har livet varit hårt för de verksamma i Stockholms lyxfestarbransch. Eller, ”hårt” är kanske inte rätt ord, men vi kan nog räkna med att ett antal offentliga chefer tänker ett varv till innan de bokar in en konferens med sjurättersmeny och svindyr tv-kändis som hälsar välkomna. Ordlistan undrar dock främst hur Grand Hôtel ska återupprätta sitt varumärke efter att Tillväxtverkets generaldirektör påstått att de var ”det billigaste alternativet”.

Den sista tanken är väl det här med sociala medier och hur folk ser på det. Det var Ketchupmamman som noterade att Bambi hade varit ute på lekplatsen med barnen när en man blev skjuten precis bredvid. Och hon twittrade då om saken och nämner det sedan på sin blogg. Och genast kommer Anonym och ifrågasätter hur hon kunde twittra om det!

När något händer är vår instinkt att meddela oss med omvärlden för att få kontakt och hjälp med att bearbeta och förstå vad som just hänt. Ofta är vi chockade och vet inte riktigt vad vi ska ta oss till. Inte tänker man klart heller. Om huset brinner och klockan är två på natten kan vi ändå få för oss att vi måste följa de vanliga reglerna. Inte kan man ringa någon efter klockan tio på kvällen? Då vaknar de ju. Men twittrande och bloggande väcker ingen, och i situationer där man är rädd, ensam och förvirrad och inte har en plan eller något konkret att ta sig, för så är det en kontaktväg.  Så klart man kan twittra om att man sitter på akuten och väntar på doktorn och är rädd. Eller skriva det på facebook. Eller blogga om det. Likaväl som man kan ringa någon och berätta det, för att få stöd, uppmuntran, något att ta sig för innan man bryter ihop.
/../
Eller handlar det om det där ”all-hyfsat-ny-teknik-är ful-teknik”-syndromet? Internet är farligt, teve ger dig fyrkantiga ögon, och herregud hur kan du telegrafera efter hjälp istället för att hoppa upp på hästen och galoppera över stock och sten i sju dagar och sju nätter? Och varför blogga om din sorg istället för att knacka in den på en runsten som alla normalt sörjande vikingar?

Vi är sociala varelser som kommunicerar med de medel som står till buds. Så svaret på kommentaren ”hur kan du twittra om det så snart efteråt?” är ”för att jag hade mobilen med mig”.

Annonser