Etiketter

, ,

Det är inte ofta jag läser Alex Schulman, men idag halkade jag in på det på grund av titeln på hans krönika: ”Inte Lindgrens fel att vuxna slår barn på film”. Det handlar då om filmer och värderingar som dessa ger barnen. Jag har läst de flesta Astrid Lindgren böckerna för min äldsta son, och vi har även sett några av filmerna. Pippi, Ronja och Bröderna Lejonhjärta. Vi har inte läst eller sett Emil i Lönneberga.Vi började se Emil en gång, men min lille son blev illa berörd av tanken att pappa slår sitt barn så att filmen ligger där i samlingen att ses vid något tillfälle.

Jag är en filmfantast och har en hel del filmer, av Astrid Lindgren, Disney samlingen, Dreamworks och en del diverse barnfilmer som jag hittat billigt. Många av filmerna är osedda av barnen. De delar inte alls mitt intresse för Disney filmer för att vara ärlig. Javisst, nyare självklart (framförallt då Bilar och Bolt som blev favoriter) och ibland kan de vilja se någon annan. Men får de själva välja så är det Transformers och Scooby-Doo som de helst väljer. Efter att ha lekt med lite tjejkompisar på dagis så fastnade lillen för Barbi i Svansjön som letat sig in i min samling med och tittade gärna på den.

Ofta när jag valt barnfilmer så har jag haft med en viss del av den känsla jag hade när jag såg den när jag var liten. Som till exempel Bröderna Lejonhjärta. Jag var tveksam till om sonen verkligen skulle få se den. Tänk om han skulle tycka den var otäck? På baksidan stod det från 11 år, å andra sidan så hade den gått på Bolibompa – och där är ingen gräns. Men jag minns hur otäck draken var så jag satt där beredd att hålla om barnet om han blev rädd. Och jag insåg att det var en viss skillnad att se den med de erfarenheter av dagens animering och special effekter.

När jag var liten så hade man inte samma utbud på filmer och TV. Vi var väldigt sena på att skaffa VHS i min familj, och det var lång tid innan vi fick MTV. Men jag minns hur härligt det var när man kunde titta på videos till den nya musiken. Det var en helt ny värld som öppnade sig. En värld utanför föräldrarnas Kramgoa låtar av Vikingarnas samling…

Så förutsättningarna för mina barn är helt klart annorlunda. De har Spotify och kan hitta den musik de gillar själv. De kan själva välja den film de känner för där och då. Böcker som betytt mycket för mig i min uppväxt finns inköpta för läsning när de känner för det.

Men det jag insett är att barn hittar sin egen stil och smak. Och deras upplevelser av filmer/musik/böcker är inte samma sak som min upplevelse. Det blir lite som min hårdrockande kusin som tillsammans med sin fru och litet barn (< 1 år) reste till Hultsfredsfestivalen och campade i bilen. Hans känsla när han står och jobbar på taket lyssnande på sin musik från stereon på gården när sonen ändrar till Popular. Didn’t see that one coming…

Eller när min man vred sig av olust när han hörde Carolina af Ugglas ”Snälla, snälla” och vår son tyckte att den skulle vinna.

Så vad är det som gör att barnen gillar vissa filmer? Om ett barn gillar en film som handlar om Prinsessskolan – ska man ta bort den för att man inte gillar ”värderingarna”? Jag tycker personligen man ska kunna sålla lite när det gäller alternativen. Men du måste nog vara beredd att klargöra varför man kör sållningen. Och jag har svårt att argumentera emot ”Bilar” för att det är en film som handlar om Bilar, att tjejerna i filmen är antingen groupies eller ”love interest”. Det är en film som attraherar många barn. Tycker själv den är rolig för att vara riktigt ärlig.

Men om jag skulle börja sålla bland barnens filmer så skulle jag även behöva fundera över mina egna filmval. Varför tycker jag Twilight var så bra som film? Jag har sett många sågningar på den och läst om förvånade män som inte förstår vad som attraherar kvinnor till den. Vill bara förtydliga att jag inte gillade film nummer två, men ettan gillade jag skarpt. Men jag kan inte säga vad det är i den. Lika lite som jag kan säga varför vissa böcker lämnar ett sådant tomrum varje gång jag läser klart dem bara för att jag är tvungen att lämna den världen.

När jag var yngre köpte jag en massa böcker som var ”klassiker” och som det var lite coolt att ha läst. Till exempel Voltaire och Kafka. Och vissa av dessa läste jag, men långt ifrån alla. Och de jag läst har jag sällan känt någon större lust att läsa igen för att vara ärlig. Men grejen är att det finns många saker som påverkar barnen. Och frågan är hur konstruktivt det är att säga att man inte får se en film ”för att den inte är bra”. Vad tar barnet med sig från den diskussionen?

En enda gång har mamma stoppat mig från att läsa en bok. Jag var runt 10 vid tillfället (vilket gjorde det till början av 80-talet). Boken hette ”Om jag inte hinner vakna” och skrevs av Michelle Morris. Det handlade om sexuella övergrepp och ett barn som vuxit upp med detta. Mamma lade undan boken för att den inte var lämplig för mig att läsa när hon såg att jag tog den från bokhyllan. Varför kunde/ville hon inte säga. Så jag letade som sjutton var den hamnat och till sist hittade jag den och slukade genast boken. Och 10-åriga jag var väl inte så imponerad. Och jag tänkte mig in i den situationen själv. Men att se min pappa göra oss något förnär fanns liksom inte i min föreställningsvärld, så det gick inte riktigt för mig att sätta mig in i den sitsen. Så boken varken skrämde eller påverkade mig på något sätt. Men däremot att mamma censurerade den för mig. Det glömde jag aldrig.

Men sen har jag också haft ”favorit” böcker genom tiderna som inte hållit för tidens tand. Till exempel Barbara Cartland som jag läste en hel massa av. Tills jag plötsligt insåg att formeln var en och densamma. Fattig/vacker/oskyldig flicka som kommer i markis/greve/hertigs våld av olika anledningar. Denne är en rumlare som utnyttjar människor. Men se när denna unga flicka (hon 17 – han 35 vanligtvis…) kommer in i hans liv så blir det musik. Avslutas med att hon stammande säger att ”jag..har…aldrig..känt..så…här…förut) och han svarar något floskelaktigt med mörk röst. The end. Och en dag insåg jag plötsligt att det här var bara skräp och bortkastad tid att läsa. Förutom att det var lite roande att se på vilka olika sätt man kunder återanvända samma tunna story. En annan favorit var Kitty som jag läste. Tills jag insåg att oavsett vad det handlade om så var Kitty alltid en naturbegåvning på dyka, rida, flyga eller vad det nu var hon testade på. Kompisen George var alltid pojkaktig och tuff och borde egentligen med tanke på hennes fysik rent krasst vara bättre än Kitty på något i alla fall – men nej. Bess däremot var fyllig och kvinnlig. Hennes funktion i gänget tror jag aldrig jag förstod mig på. Så även Kitty försvann från läslistan och finns inte med i de böcker som jag förde med mig till nästa generation. Men skulle nu barnen ändå hitta Kitty och börja läsa dem så skulle jag inte försöka påverka dem. För trots allt så måste de själv hitta vad de gillar och inte gillar. Om vi som förälder bara ger dem ”det som är bäst för dem” genom genusgodkända böcker, filmer eller vad som helst så kommer de gå miste om att själv se igenom de som inte har fått stämpeln. Kanske behöver de också få läsa 5-gänget och störa sig på att det alltid är den (menlösa) Anne som hjälper till med matlagning frivilligt, och att George gör det under vissa protester trots att hon vill ses som en han (eller kanske ”hen”?).

Det jag som förälder kan göra är väl att låta barnen göra sina egna val. Även när jag inte håller med dem. En annan filmserie som jag kom ihåg när jag var liten var ”Det var en gång”. Och jag hittade Tidernas historia. En fantastisk filmserie som då handlar om mänsklighetens utveckling. Självklart förenklat – men ändå får man med stora drag. Och jag inbillade mig att det var den som lade grunden för mitt historieintresse. Och visst uppskattade sonen den. Men än mer älskade han nummer två, ”En Cellsam historia” som då handlar om kroppen. Hur människor blir till. Matsmältningen, Leukemi, Skelett och blod och whatever. Och denna serie som då blir lite för svår för mig såg han igenom hela serien. Och jag inser att Tidernas historia inte skapade mitt intresse för historia – utan att den talade till ett latent intresse. Liksom vetenskap talar till min lille vetenskapsman.

Annonser