Etiketter

, , ,

Första gången jag såg dessa ord på Uppsala Universitet så studsade jag till. WTF?! Tydligen finns det olika tolkningar på vad Thomas Thorid menade, men idag så känns de nästan profetiska.

Du får säga vad du vill – vi har yttrandefrihet och många människor skulle vara beredd att dö för andras människors rätt att använda denna. Det lärde jag mig tidigt. Sedan kanske jag inte anser att bilder på lättklädda kungligheter riktigt är det jag känner att jag inkluderade i detta, och framförallt när det då är skillnad på person (kön?). För mig handlade gränserna om att inte kränka människor. Att förtala dem på olika sätt. Inte respektera deras personliga integritet genom att diskutera deras utseende, deras psyke, deras eventuella alkoholförbrukning. Lite sunt förnuft brukar liksom klara av det bra.

Men nu har jag insett att yttrandefriheten har andra begränsningar (och att de begränsningar som jag då trott de facto inte gäller om det handlar om press – hur många spekulationer har man inte läst om offentliga personer i tidningarna?).

Yttrandefriheten kan tydligen inte på något sätt användas för att kränka en sedan länge död människa vid namn Muhammed. För gör du det – ja, du, då har du missuppfattat helt yttrandefriheten, och faktum är att man då kan ”förstå” människors upprördhet när de stormar ambassader och dödar människor. Det handlar om att framställa parodier på honom på olika sätt, eller ”nidfilmer” (en ny sorts genre – inte besläktad med de filmer som driver med diverse saker tydligen). Detta har blivit ett stort no-no. Kanske för att man inser att det kan finnas risker med det. Kanske att möjligheten finns att det faktiskt är upp till bevis. Är du beredd att dö? Och på det ämnet så rekommenderar jag denna lilla ”sketch” från South Park att fundera på.

När kristna människor däremot protesterar (utan att bränna ner något eller slänga på sig en bomb för att spränga något bra mål kan tilläggas) mot att Jesus i konst framställs som homosexuell,  i böcker påstås ha varit gift och har barn,  i filmer framställs på olika sätt. Då möts dessa fanatiker med lite överseende hån och förakt. Många i vårt samhälle blir nästan lite besvärad av dessa troende kristna. Och att driva med deras tro är ok. De får egentligen skylla sig själv när de är så korkade, tycks inställningen vara. Men muslimer? Nej, där är man mer försiktig att inte reta upp dem. Dessa extremt få fåtal som på inget sätt kan sägas representeras av den störra allmänheten som då är de som reagerar med våld, dem låtsas man inte om egentligen. Det är ju inte dem man tänker på när man argumentar mot yttrandefriheten – oh nej, den ärligheten vågar man egentligen inte ha. De ses som undantagen. Problemet med dessa parodier, hävdar man,  är att många icke radikala såras av parodier. Och det vill vi absolut inte. Så, för att sammanfatta vad som gäller för att verkligen tänka rätt Anno 2012

Fanatiska kristna – idioter – helt ok att driva med. Framförallt om de är frikyrko (Knutby-sekten finns hur mycket som helst att ösa ), Livets Ord (kommer ni ihåg sången ”Piskad av Ulf Ekman” som var parodi på Fångad av en Stormvind?), Jehovas vittne (där är det nästan öppet mål att driva med….).

Troende Muslimer – Människor som lätt kan såras av att höra deras tro smutskastas, så ingenting får sägas om detta.

Judar – Ja, här blir det lite knivigt. Vet inte vad som gäller. Ibland verkar det ok – men inte i Bonnierägda media i vilket fall (vilket väl skulle besvara frågan med nej då..). Men inte ens här riskerar du ditt liv om du kommer med plumpa kommentarer om judar.

Förutom att tänka rätt som myntades långt tillbaka så har man på senare år från Aftonbladet lyckats komma med ett nytt motto. ”Vi gillar olika”. Vilket på något sätt är helt sant – och borde vara en självklarhet, kan man tycka. Lite förfining av det gamla ”smaken är som baken” kan man säga.

Men ganska snart visade sig att ”olika” inte innefattade åsikter. För dessa ska gärna vara samma. Alltså de vitas åsikter då. De som inte hör till ”de vita” har då rätt att ha lite mer pikanta åsikter. Som att svenska kvinnor är ”svennehoror”. Bara lite kulturkrock tycker rektorn om det. Man kan väl anta att det är fel på de svenska tjejerna som inte uppskattar denna ”olikhet”.

Ett sätt att visa hur man inte gillar olika åsikterna var att först cencurera och sedan stänga kommentarsfältet. Egentligen är jag lite förvirrad över logiken i detta. För många gånger så hänvisar de drabbade (oftast kvinnliga) krönikörerna över de värsta övertrampen som sker i privata mail till dem. Och för mig känns väl risken större att folk spyr ut hat i mail när de känner att de inte kommer någonvart i kommentarsfälten. Och som jag redan har konstaterat så är den här utgallringen av kommentarer inte bara när någon kommer med uppenbara övertramp i stil med ”jävla f*tta du behöver k*k” inte i kommentarerna. Utan det ”hat” som jag har sett har varit på temat: ”Du har fel”. Och då är vi tillbaka till det här ”gilla olika” eller ”tänka rätt”.

Så, Newsmill stängde sina kommentarer. Och efter det har jag varit bara sporadiskt på siten. Även om jag inte kommenterat där själv så har kommentarerna ofta varit en del av det jag tagit med mig i mina tankar. Så att bara ha en megafon för folk att torgföra sina åsikter. Inte tillräckligt intressant för mig. Det finns så många andra ställen jag kan spendera min tid på. Säkerligen saknar inte Newsmill mig. Men jag misstänker att det finns flera med samma åsikter. Så visst kan jag läsa på Newsmill – om jag läser ett blogginlägg som hänvisar till en artikel. Men annars? Troligen inte.

Men återigen så överlistas då gammelmedia av ny teknik (inte konstigt att de ogillar Internet!) för plötsligt så har Avpixlat sett till att vi fortfarande kan kommentera artiklar. Vilket innebär att det inte längre är möjligt för Aftonbladet att censurera bort de kommentarer som inte uppskattas. Jag hoppas att det kommer finna någon självsanering bland de mest plumpa kommentarerna. För grejen är att jag gillar kommentarer, men uppenbart rasistiska, sexistiska, hatiska kommentarer gillar inte heller jag.

Att skriva kritiskt om en persons åsikter eller agerande. Ja, ok. Att skriva att en person förtjänar nackskott för att hen (he!) är en idiot, eller att personen ifråga är ett argument för abort det är bara så lågt och bidrar inte till någon debatt. Och det är vad jag är intresserad av när jag läser folks alster. Att förstå hur de tänker. Förstå deras argument – och kanske kunna argumentera emot, eller tillföra en annan synvinkel. Och kanske är vi inte överens. Men det kan vara ok det med. Men att överhuvudtaget inte presentera argument utan bara dumförklara folk det är jag trött på. Och detta görs lika mycket av mediamänniskor som tölpaktiga kommentatorer. Jag skulle bara önska att dessa mediamänniskor kunde ta till sig lite av detta med. Och inse hur deras (brist på?) argumentation har varit med och skapat dagens situation.

För allvarligt talat. När en hyllad medieperson, redaktör, författare som Tonchi Percan replikerar på Ingrid Carlqvist i hennes debattartikel på detta vis utan att på något vis möta hennes argument – vad sätter man då för nivå för kommentatorerna?

Det är inte bara jag som har kritiska synpunkter på Dispatch International.

Maja Hagerman skrev igår på DN:s ledarsida att bakom masken på dem som startat Dispatch International döljer sig muslimhatet. Hagerman tes är att Ingrid Carlqvist och Det danska Trykkefrihedsselskabet klär sin ett extremt budskap i en seriös kostym.

Håller med fast jag tvivlar på att Ingrid Carlqvist kan ens ta på sig en seriös kostym.

Annonser