Etiketter

,

Sjukskrivning. Det är svårt det där. Vi har trots allt varit rätt förskonad från allt strul kring det kan jag erkänna. Men nu börjar det väl bli något annat. Maken har nu varit sjukskriven i 260 dagar i stort sett. Han försökte jobba lite i våras innan operationen. Gick sådär. Men nu har han börjat i september på 25%. 2 dagar i veckan tar han sig till jobbet. Jobbet i sig går rätt bra, men det är mycket runtomkring. Tåg som inte går på grund av elfel till exempel. Eller bara försenade rent allmänt.

nu har man på försäkringskassan börjat höra av sig. Kanske är det bara att byta arbetsuppgifter? En klämkäck människa ringer honom för att diskutera detta med honom en dag. Det finns skillnader på före och efter. Han kan inte tänka klart. Framförallt inte när han är trött. Han skulle laga mat en dag och jag gjorde det enkelt. Köra en lax i ugn och blanda ihop keso och ost som täcke över. Det krävdes tre samtal för att han skulle få ordning på detta.

Och när han då är trött så ska han då prata med försäkringskassan. Gick inte så bra vad jag förstod. Så dagen efter fick han väl ett dokument på 3 sidor som han ska fylla i tillsammans med arbetsgivaren. Där finns frågor om alternativa arbetsuppgifter och sådant för att få tillbaka honom i arbete tidigare.

Jag förstår på något sätt Försäkringskassan. Det är tanken att man ska få tillbaka människor till arbete. Och om det tar för lång tid så kanske det är vettigt med alternativ.  Men samtidigt känns det för jäkla orättvist. Det är 260 dagars sjukskrivning. Varav 107 dagar efter att han fått diagnosen innan någon som helst behandling gjordes. Tänk om han fått operationen direkt, eller i alla fall inom en månad. Tänk hur långt vi skulle ha kommit nu då. Sedan så har det väl skett rätt så snabbt. Juni-juli så var det strålning och nu i september så har han börjat gå tillbaka på försök. Läkaren från onkologen var beredd att sjukskriva honom på heltid längre och varnade för trötthet. Men han vill ju jobba! I juni när vi då pratade innan strålningen så frågade vi lite om det här med försäkringskassan. Man hade ju läst en del som skrämde. Men hon lugnade oss på den punkten. De hade bra dialog med Försäkringskassan, det var inte deras patienter man läste om i tidningen, typ. Så bra tänkte jag.

vad göra när nu diskussionen kommer upp? Ja, mannen försökte ringa. Men att hamna på rätt ställe tycktes vara en omöjlighet. När jag ringde hem så var han helt förstörd. Han ringde till någon avdelning som han tyckte verkade rätt, där fick han ett nytt nummer som han ringde då istället. Denna person försod ju inte alls varför han ringt henne. Så han sitter där och har ingen aning om vad han ska göra. Är det onkologen eller neuromottagningen han ska prata med? Och vad säger man? Hur ska vi kommunicera med Försäkringskassan?

jag åkte till sjukhuset för att se om jag kunde få tag i någon. Efter att snurrat runt på några av avdelningarna så träffade jag en trevlig tjej som hämtade ansvarig sköterska. Och ganska snart kom denna ansvariga sköterska. När jag har varit på sjukhuset har jag träffat många av sköterskorna på avdelningarna. Jag har varit hur nöjd som helst med alla. Inte denna kvinna. Jag vet att det inte är lätt för dem att veta vart de ska hänvisa folk heller. Jag förstår att det är svårt för alla parter. Men det finns lite olika sätt att bemöta folk. Ibland känns det fånigt när de alltid hälsar och talar om vad de heter. Jag kommer ju ha glömt namnet direkt. Men när jag fick denna som inte ens hälsade så kände jag skillnaden.

Hon skulle i alla fall elektroniskt skriva in att doktorn skulle ringa hem. Har varit med om att doktorn inte ringt när man har fått denna elektroniska kommentar. Den gången handlade det också om sjukintyg som inte förlängts. Kanske inte det mest prioriterade för en läkare. Vi får väl se vad som händer. Än så länge har ingen ringt i alla fall. Och den som ringer kommer då inte vara den han pratat med tidigare utan en helt ny läkare vilket gör det ännu svårare för honom.

Jag vill inte måla fan på väggen än, men nog känns det som det kommer bli en jobbig tid nu. Stress och frustration är inte något som ger bästa förutsättningarna för hjärnan. Det gör det bara svårare att koncentrera sig och kan i förlängningen påverka tiden för rehabilitering. Jag undrar om man från Försäkringskassan är medveten om detta. Egentligen borde den sjuke alltid ha en kontaktperson som de kunde använda i all kontakt med Försäkringskassan. Eller också skulle de kunna få ha en anhörig som diskuterade vid behov. Bara för att de själv ska slippa den extra pressen.

Annonser