Etiketter

Jag har på senaste tiden funderat en hel del på det här med religion. Dels diskussionerna kring böneutrop som jag deltagit i här och på Cattas blogg. Jag har dessutom fastnad lite för Pat Condell som pratar en del om sin syn på religion på podcast. Pat Condell pratar en del om islam vilket har föranlett att han presenterats på Avpixlat. Men ganska snart inser man att han är emot all typ av religion som man försöker pådyvla andra. Han är själv uppväxt i katolskt hem vilket har färgat honom.

Men jag funderar lite på mina egna erfarenheter av relgioner. Jag är till exempelt döpt och konfirmerad. Men ärligt talat var det mer av tradition än någon sorts brinnande tro. Jag har även gått i söndagsskolan och tycker att det finns en del vackra historier i Bibeln. Varje år har jag också sett, och gråtit till, filmen Jesus från Nazareth. Så jag kan väl säga att jag är uppväxt i ”den kristna andan”. Mina barn är båda döpt i kyrkan, men när jag gifte mig så blev det borgeligt. Och jag har väl inte riktigt haft en känsla av att vi ”levt i synd” i alla år. Barnen känns äkta och inte oäkta som man såg på det tidigare. Min son diskuterade igår sin tro med mig. Han trodde på Jesus, men såg Jesus som en vanligt barn. Däremot trodde han inte på Gud och att Gud skulle ha skapat världen. För, säger han triumferande, vem skapade i så fall Gud?

Första negativa jag egentligen upplevt eller fått med mig med religion var väl mammas morbror som var Jehovas. Mannen hade en gång hävdat att jorden skulle gå under några år framåt i tiden. Mamma hade många diskussioner med honom om detta och frågat vad han skulle säga om nu inte jorden gick under. Men han var så bestämd att hon började känna en viss oro. Sen kom då datumet och jorden bestod. Nästa gång de träffades så frågade mamma lite skämtsamt om det och då svarade han helt oförstående ”det har jag aldrig sagt”. Och efter det dog väl mors respekt för Jehovas. Och det har väl speglats ner till oss barn som är uppväxta med berättelsen.

Min syster hade senare en Jehovas vittne i sin klass på högstadiet. Denna tjej kom med en fånig lögn om min syster som ledde till att hon blev retad ett tag. Detta bättrade väl inte på åsikten om Jehovas för mig. Nu flera år senare har jag träffat en man som är vettig, trevlig och inte påträngande med sin tro – men gärna svarar på frågor utifrån sina egna tankar. Enligt honom så var Jehovas räddningen för hans barn när de hamnat i dåligt sällskap. Jehovas gav helt enkelt trygghet att stå emot droger och sådant. Och det är väl det man inte ska glömma – tryggheten som många känner i tron. Gemenskapen. Och när det fungerar så är det väl gott och väl. Problemet är väl när folk slutar tro. När man vill lämna och hamnar utanför denna gemenskap.

Nästa möte med religion var väl våra muslimska grannar från Libanon. De var mycket trevliga och rara. Jag lekte en hel del med barnen (som förvisso var mycket yngre än mig) och vi tittade på filmer med arabisk text där. Mitt största minne var väl att de investerade i Bibeln likväl som Koranen, och frun (som då inte pratade så mycket svenska/engelska) artigt släppte in Jehovas när jag var på besök och köpte deras skrifter. För mig kändes det som de var mycket toleranta och respekterades andras tro.

Det gick några år och sen blev min syster tillsammans med en fransman. En katolik. Det visade sig att han var homosexuell så förhållandet var väl dödsdömt. Och det blev väl inte trevligt uppbrott på slutet så kontakten bröts väl helt. Men min syster träffade hans familj som accepterade och välkomnade henne – men synen på homosexuella var väl inte så positiv. Och grejen var väl att killen delade synen. Så han försökte kämpa mot sin natur – en natur han såg som sjuklig. Vad gör det med en människa att leva under en sådan press? Att inte kunna vara ärlig mot sin familj, att leva en lögn?

Jag har diskuterat religion med olika människor.En del ser ner på andra som inte delar deras religion. En del vill få mig att förstå att deras tro är sanning. Många ser sin tro som privat – att de väljer att leva efter sina regler, men har inget emot andra som lever på sitt sätt. De dömer ingen. Och det är väl så jag vill att religion ska vara.

I den här diskussionen om böneutrop så läser jag en hel del som skriver att man ska ta seden dit man kommer. Det känns som ett argument jag inte är helt för. Måste man till exempel dricka sig redlös på midsommar för att seden är sådan i Sverige? Måste man äta julskinka på julen? Nej, man ska acceptera seden, men man behöver inte följa alla konventioner. Men en grundläggande sak är att man inte får göra åtskillnad mellan könen i Sverige. Om man därför i Islams namn vägrar ta i hand i en kvinna så får man välja. Antingen tar man inte i hand med någon – eller också alla.

Det finns väldigt mycket olika religioner i Sverige, men jag tycker mig bara höra om islam. Och krav från den sidan. Jag läser en hel del om Scientologer, men det är mer i USA och om John Travolta och Tom Cruise. Det var en chock när jag hörde en kollega som berättade om sin tid i sekten i Sverige som ung. Nu var det många år sedan – men ändå. Finns det kvar??

I Sverige är stat och kyrka uppdelad, vilket jag tycker är bra. Däremot så anser jag väl att kyrkor är viktiga som kulturarv. Och därför är jag fortfarande medlem där. Jag tycker nog att kyrkor ska kunna användas som lokaler i andra sammanhang – till exempel vid skolavslutningar. Men vid dessa tillfällen anser jag inte att det ska vara någon predikan utan det är i skolans regi.

Det är ofta bättre akustik där till exempel. Eller också kan man göra som i min lilla kommun. Det får inte plats med alla föräldrar och så på sonens skola. Så det blir på baksidan man har avslutningen. Det har i alla fall inte regnat än så länge – men vid dåligt väder så ställer man in. Hur kul kan det vara för barnen som har tränat in en sång på våren? De som ska hålla tal? Nu tror jag inte att det skulle ha funnits en kyrka så det är inte frågan om antingen eller här – men det har väl fått mig att fundera en extra gång på det hela.

Men jag har mer och mer förstått att det finns olika delar av islam – liksom det finns av kristendomen. Jag vet att jag hört om shia-muslimer och sunni-muslimer (där tydligen talibanerna är en gren av) tidigare. Även om jag inte förstått skillnaden. Nu läser jag om wahabismen i Saudiarabien. Och att det är den man ska oroa sig för.

Och jag har länge efterfrågat muslimer i debatten med vettiga åsikter. De som kan tycka att muslimer som i islams namn bombar folk som smädar Muhammed. Men oftast läser jag en viss förståelse för känslan – om än inte accepterande av handlingen. Och lösningen ska då vara att man inte tillåter smädning för att inte reta upp någon.

Och det är väl där och då min rebelliska sida kommer upp. Och istället för att skapa förståelse för islam från min sida, så har man alienarat mig. De vill inte att jag ska förstå och respektera dem. De vill att jag ska hålla tyst och acceptera. Not gonna happen.

Men nu har jag mer och mer läst om muslimer som jag finner vettiga. Som på något sätt pekar tillbaka på de som jag mötte tidigare, mina grannar. Som försöker visa skillnader mellan muslimer, och framförallt varna för strömningar som leder till extremitet. Men tyvärr hör vi inte lika mycket i vanlig media om dem.

Jag fick frågan hos Catta varför jag var rädd för islamisering i Sverige. Trodde jag verkligen att det skulle kunna hända?

Och summa summarum är väl att jag tycker att det finns allt för många av de som är ledande i media och politiken idag som representerar allt som jag ogillar med islam. Synen på homosexualitet. Samröre mellan män och kvinnor som inte är gifta. Förespråkande av lagar som inte har stöd i Svensk grundlag.

Och tystandet av de som protesterar av muslimer bådar liksom inte gott. Vem säger att de kommer bli starkare?

Muslimer som då vågar ta upp och diskutera problem med islam:
Bahareh Andersson, finns så mycket bra av henne – Schyman fortsätter svika oss förortsfeminister och Privata aktörer borde inte sköta jämställdhetskurser för nyanlända
Omid Aghajari – Är Muhammed heligare än Jesus?
Mohammed Omar – Kloka muslimer vill inte införa hädelseförbud, Muslimer borde demonstrera mot Saudiarabien istället, De värsta islamofoberna är muslimer

Så personer som då skadar synen på islam?

Cherin Awad, hennes diskussioner om stening för otrohet känns inte så bra. Vem är då Cherin Awad? En programledare på public service när man försökte med Halal-TV. I övrigt så är hon jurist och brinner för användande av hijab. På hennes blogg finns många beskrivningar om hur kvinnor med hijab möter fördomar från svenskar. Jag kommer eventuellt skriva ett eget inlägg om mina funderingar kring detta senare.

Abdirisak Waberis – det är skrämmande att höra honom prata. Och detta är en riksdagsledamot. Enligt honom har islam bara en tolkning – vilket då inte Bahareh Andersson inte håller med. Men Reinfeldt väljer att inte svara henne på hennes frågor.

En person som jag ofta stört mig på är Nalin Pekgul men när jag försökte hitta någon artikel som visar på vad jag ogillar med det hon sagt, hittar jag istället detta som jag tycker i stort sett är riktigt bra. Och det faktum att hon blir totalsågad av Kitimbwa Sabuni gör mig väl även mer positiv instämd till henne.

Och sen har man synen på barnäktenskap då – som de flesta vet så var Muhammed gift med en 9-åring. Men att ha sex med barn ser tydligen inte Kurdo Baksi (Nalin Pekguls bror) som ett problem:

-Muhammed var ingen pedofil eftersom det var ett legitimt äktenskap. Pedofili är på en annan nivå, till exempel när man köper sex av barn.

Oooo-key.

Men jag läste något som jag tyckte var intressant hos Dispatch om debatten om hedersvåld där Schyman var med.

Och när Naser Khader berättade om hur glad han är för att hans gymnasiekompisar läste lusen av honom, när han under en lektion ondgjorde sig över homosexuella, tystnade Schyman fullständigt.
– De reagerade våldsamt på det jag sa och för det tackar jag dem i dag. Man gör invandrare en björntjänst om man inte konfronterar deras primitiva åsikter!

Och där säger Naser Khader något mycket sant. Varje gång vi accepterar något horribelt från någon på grund av deras kultur, deras uppfostran, eller bakgrund så ger vi ett tyst medgivande. Utan följdfrågor så behöver de själv inte fundera på vad det är de säger – och vad det har för konsekvenser. Därför måste journalister som intervjuar dessa vara tuffare på följdfrågor. Att fråga varför. Och varje gång man hänvisar till att det står i Bibeln eller Koranen så kan man hänvisa till andra ställen i dessa böcker där det är helt vansinniga saker som sägs. Så vad är det som säger att man ska förkasta/acceptera just detta p g a att det står där? Tänker nu på barnäktenskap och homosexualitet, men det finns säkert andra saker.