Etiketter

,

Jag har blivit helt fascinerad av min sons läsebok som han läser högt ur varje vecka. Redan förra året så reagerade jag på berättelserna. Helt klart har man kommit lite längre än läseböckerna på min tid. Men en check lite runtom med vänner så är det inte alla som har dessa böcker heller. Men det tas upp så många saker här.  Till exempel så pratar man om skillnader. Att folk har olika tro. Man har Marjam som använder Hijab. Man har Ruben som är boy-genius. Läser tjocka böcker och fantastisk musiker – och noll social kompetens. Man har den unge killen från Uganda som kommit med sin far men inte fungerade med sin styvmor så han bodde istället hos sin gamla dagisfröken. Man hade Danne vars pappa satt i fängelse. Snacka om mångfald i den klassen 🙂

Att boken har sågats av genuspedagoger gjorde mig väl än mer positiv till den. För det går inte att skriva en bok som skildrar verkliga barn som barn kan vara – utan det måste vara som man vill att barnen ska vara. Vilket leder till tråkiga berättelser som barn inte är intresserad av – och varför ska man då läsa? Istället får de denna bok som mamma läser igenom för att ha koll på vad som egentligen försigår i klassen. Det är väl ett bra betyg om något?

Nu i tvåan så har berättelserna blivit än mer aktuella och kontroversiella skulle jag väl säga och jag har till och med läst igenom boken själv med stigande häpnad. Jag skulle gärna vilja vara med på ett hörn och höra diskussionerna efter dessa stycken. Vad har barnen för tankar runtomkring detta?

Eller vad sägs om avsnittet när Moa ska ha disco men Marjam inte får komma för sin pappa för att det är fel sorts musik och pojkar med. Och när Moa frågar hur det kommer sig att en annan muslims flicka får vara på fest så får hon svaret ”Dom är inte så religiösa som vi”.

Senare så ska Milles föräldrar skiljas. Hans pappa som är pilot ska flytta ihop med en kvinna från checkin disken. Detta fixar Mille och Moa genom att ta en buss till flyplatsen och ställa den andra kvinnan till svars. Hon gör då slut med pappan – men det tar ett tag för frun att förlåta honom (suprise). Detta tas upp över ett antal kapitel.

Sen kommer delen när Viktors – den ugandiska killens – riktiga mamma dyker upp. Den han inte har träffat sedan han var tre år. Och plöstsligt förväntas han se henne som sin mamma och bli överlycklig. Men han känner ju henne inte (och jag tänker Haddille). Sen får då inte mamman stanna utan blir hemskickad (hallå, anknytning till sonen??) och där blir väl sonen lite tudelad till hur han tycker.

det känns som man tar upp många ämnen som kan vara intressanta – jag undrar hur 8/9 åringar tänker på det. Än så länge har det i alla fall inte kommit några kommentarer från sonen om det. Men för mig känns det som ett bra sätt att ta upp allvarliga ämnen som barnen kanske inte kommer i kontakt med – som kan vara en chock när det väl händer. Visst är det bra att leva i en skyddad verkstad, som jag gjorde under min uppväxt. Men ibland när jag jämför 18 årig jag med vissa 18 åringar jag läst bloggar av så ser jag ett djup som jag definitivt saknade. Och visst finns det andra lika aningslösa tonåringar med. Men jag tycker nog att det är bra att barnen kan få möjlighet att tänka på saker utanför deras box. Men nog kan jag på något sätt förstå att det har orsakat rabalder hos vissa föräldrar även om jag inte tycker att kritiken mot böckerna är helt rättvis. Men jag erkänner – jag räknade med att hitta en hel del kritik mot böckerna när jag googlade 🙂

Mina erfarenheter sträckte sig till böcker jag läste (vilka förvisso var många!) men Anne på Grönkulla, Kulla Gulla, Femgänget, Svarta Hingsten mm var väl inte böcker som egentligen tog upp modern problematik för att vara riktigt ärlig.

Författarens Moni Nilssons inlägg i debatten om böckerna.

Uppdatering 10/10: Läste en kommentar från en förälder på denna Newsmill artikel som jag tyckte var intressant.

Den ligger ofta över huvudet på barne som inte förstår implikationerna i många av de beskrivna situationerna och därför att jag inte anser att man vecka efter vecka bör stapla svåra situationer på varandra för barnen att ta ställning till utan att det sker en diskussion kring motbilder.

Det är ett dåligt språk och händelser som är för avancerade för en 7-8 åring att ta till sig.

Jag kan hålla med om att det kan vara svåra situationer. Men grejen är väl att det inte är unika. Det kan hända. Det leder till frågor. Barn i den åldern lyssnar på nyheter och läser rubriker i tidningar. De intresserar sig för omvärlden mer och mer.  Kanske behöver man inte ha ”motbilder” men diskussion ska vara öppen.

När vi kom till Milles pappa som hade ” stuckit med en flygvärdinna” fick vi nog. Att några kapitel senare få läsa om hur Moa och Mille åker ut till flygplatsen för att prata förstånd med ”älskarinnan” och tala om för henne att hon inte får tjuva Milles pappa och ställer till en sen, då går gardinen ner helt för denna bok. Varför ska vi förmedla en generalisering om piloter och hur ska man förklara för ett barn på 7 att man kanske inte tar ställning för eller emot i en skiljsmässa om någon träffat någon annan ?

En pilot sticker med en flygvärdinna = alla piloter sticker med flygvärdinnor? Är det verkligen så vi tror att barnen fungerar? Att en händelse är norm för allting.  Och boken beskriver barnens uppfattningar. Och Milles reaktion är naturlig i min mening. En 8-åring ser inte alla dimensioner. Däremot så ger man till viss del gliringar till föräldrarna till Moa som när hon är inom hörhåll diskuterar skilsmässan och att pappan blivit ihop med en 26-åring.

 

Advertisements