Etiketter

, ,

För snart 8 år sedan blev jag förälder till en son. Det var en omtumlande upplevelse och mitt liv har inte blivit sig likt sen dess. Någon uttryckte sig att innan man har fått barn så har man inte blivit riktigt arg. Och det ligger lite i det. Det är inte ofta som jag blivit vansinnig på mina barn, men nog finns det mornar jag inte riktigt känner att jag varit till min fördel i påklädningen. Eller när barnet inte vill lämna dagis och ligger och skriker på golvet så man får kämpa att få på overallen och benen sprattlar så att så fort ett ben är i – så sparkas det ut. Och barnet skriker på högsta volym ”JAG VILL INTE HEM”. Då, i det ögonblicket så funderade jag väl på om det verkligen var en så smart idé att skaffa barn. Om man verkligen hade funderat över det tillräckligt. Och vad det finns för möjlighet till reklamation.

Men någon timme senare är det glömt när sonen sitter i knät med tillitsfulla armar som kramar om en. När man lyssnar på klokheter som han funderat ut. Och när sonen sen blir storebror och man ser kärleken mellan två barn. Jag kan då fundera på varför jag kan bli så irriterad på barnen ibland.

Men så blir man irriterad igen över en ny småsak. Nu har väl barnen lärt sig att jag alltid tycker att det är ok med en kram och man aldrig ska säga nej till det – vilket framförallt utnyttjas av den lille framförallt. När mamma är arg kommer armarna ut ”en kram?” och sen smälter man.

Men samtidigt så kan jag säga att jag heller inte älskat fullt ut innan jag blev förälder. Den här egna smärtan när barnen har ont – maktlösheten att vilja ta över det onda men inte kunna. Att bespara dem ledsnad. Att vilja vara där för dem och slå sönder alla drakar och mobbare eller vad de nu kan träffa på. Samtidigt som man vill ge dem verktyg att klara sig själv. Att finnas som ett stöd – men låta barnen få växa upp till individer som kan förlita sig på sig själva.

Ibland läser jag om föräldrar som brutit med sina barn av olika anledningar. Och jag har så svårt att förstå det. Visst, om barnen inte vill ha kontakt eller bryter med föräldrarna så måste man respektera det – jag hoppas aldrig det inträffar, men jag kommer i vilket fall alltid finnas till hands om de ändrar sig. En av de klokaste bloggarna jag har hittat skriven av Trash heter ”Mina siste ord till mina barn”. Han beskrev det ganska bra i inlägget, Er skuld till mig (en del klarar ju att säga saker med färre ord🙂 ):

Ni är inte skyldiga mig ett dugg. Ni har inte bett att få vara mina barn, jag har bett att få vara er pappa. Vi är för evigt knutna till varandra och det finns inget sätt att lösa det bandet så länge någon av oss är i livet. Det är inte ert fel om vi har en dålig relation, det är mitt. Det var jag som startade relationen, jag måste ta hela ansvaret.

Jag kommer säkert vara arg på er ibland, precis som jag varit tidigare, men jag kommer alltid vara på er sida. Jag kommer inte alltid att gilla det ni gör, och kanske säga det, men jag kommer alltid gilla det ni är. Tänk inte på vad jag skulle tycka inför ert val av partner, fotbollslag eller politiskt parti. Tänk på vad ni själva tycker.

Eftersom detta är något jag känner – och jag vet att de flesta andra människor känner så – blir jag alltid chockad när jag läser om föräldrar som skadar sina barn. När jag läser om mammor som dödar sina barn, eller skadar dem på olika sätt – både fysiskt eller psykiskt. Och ja, även pappor. Att skada denna gåva som man fått? Ofattbart. Och sen när man då läser att Bobbys mamma och styvfar nu 6 år efter att de torterat en liten pojke till döds anses betalt sin skuld så tappar jag till viss del tilltron till mänskligheten. Först att det är möjligt att göra så – och sedan att det inte kostar så mycket att göra det. Jag tycker det var rätt att Christina Shürrer dömdes till livstid – men varför dömde man inte Bobbys mördare till detta? Detta långvariga lidande – borde inte det vara tillräckligt? Men nej. Inte i Sverige inte.

Men det finns även andra fall som chockar mig. Som när jag läser om Erik, tidigare medlem i Jehovas till han kom ut som homosexuell och därmed var död för sin familj. Vad är det för en Gud som kan få föräldrar att vända sig emot sitt barn? Och vad är det för föräldrar? Och att människor med den inställningen kan komma och predika om ett vackert paradis där lamm och lejon kommer att ligga sida vid sida – när man inte kan acceptera olikheter hos sina egna barn. Det känns lite magstarkt faktiskt. Och jag kan inte förstå det.  De tycker homosexualitet är onaturligt – jag ser denna kyla mot sitt eget barn, som man varit med och påverkat under hela livet (jag ser inte blodsbanden i sig som det  enda viktiga – jag tror även adoptivförälder kan känna samma sak) som något än mer onaturligt.

Annonser