Etiketter

,

Jag har inte läst Felicia Feldts bok om hennes mor – och jag har heller inte läst något av Anna Wahlgren. Men jag har följt debatten lite nu och då om det hela. Jag tycker väl att Felicia är berättigad att skriva sin version av historia. Framförallt som faktiskt Annas karriär egentligen handlar om barnen och hur bra hon varit på att ta hand om dessa. Det är ju hennes expertis som gjort henne känd.

Nu gjorde Maukonen mig uppmärksam på att Anna Wahlgren hade svarat på den svidande kritiken från sin dotter. Självklart i en egen bok (och så mycket för ”Jag tänker inte diskutera Felicia i offentligheten. Jag önskar vi hade kunnat ta den här diskussionen inom familjen i stället”) . Det ska då handla om hennes version av uppfostran av barnen, kallad Sanning eller konsekvens.

Och jag blir mörkrädd när jag läser detta.

Efter att ha tillämpat sin egen ­”sova hela natten-kur” lämnade hon barnen hemma ­sovandes och gick på krogen. ”Var ­någon sjuk gick jag naturligtvis inte ut”, skriver hon.

Ja, det var väl omtänksamt. Eller något sånt.

I sin bok berättar Felicia hur hon som 15-åring vaknade av att en full okänd man låg i hennes säng och förgrep sig på henne. Och hur hon och hennes tolvåriga lillasyster klädde upp sig i högklackat medan mammas vän satt och runkade i en fåtölj. Anna Wahlgren erkänner i sin bok att samma man vid upprepade tillfällen förgrep sig på Felicias lillasyster efter att ha lockat henne med pengar och prinsesstårta. Men Wahlgren försäkrar att hon slängde ut mannen när flickan berättade om övergreppen.

Och liksom Maukonen funderar jag på om det var allt. Polisanmälan? Att bara kasta ut honom? Vilken hjälp fick barnen att bearbeta detta?

Alkohol har hon ibland använt som självmedicinering, men någon fyllekaja säger hon sig aldrig ha ­varit.

Nej precis. Frågan är om man själv är den bäste att avgöra detta?

Störst skuld för den dåliga relationen med dottern ger hon Felicias pappa, hennes exman, som hon påstår ska ha ställt ett ultimatum till Felicia 1996: Mamma ­eller mig. Fem år senare kom ett hatbrev på sju handskrivna sidor där Felicia sa upp kontakten med henne. De fortsatte ändå att ha viss kontakt. Nu är den helt bruten.

Ja, vad jag har förstått så har väl fler försökt lägga skulden på Felicias pappa, vilket Maukonen tidigare svarat på. Och det känns logiskt. Att mamma har en man män hemma som tafsar på en, eller att hon går omkring i ett rus, eller kanske inte finns där när man vaknar på natten och behöver någon, för att man blir sjuk, törstig, eller drömmer mardrömmar eller vad det nu kan vara som gör att ”sova-hela-natten” inte fungerar har säkerligen ingenting med den dåliga relationen att göra.

Anna Wahlgren pratar om det ömtåliga mammahjärtat men av det jag läser så ser jag ingenting som har med vad jag själv skulle kalla mammahjärtat. Jag ser skadat ego hos Anna Wahlgren. Hon rättar Felicias felaktigheter. Felicia säger att de flyttade 19 gånger – men det var minsann bara 16 gånger. Ja det var ju mycket bättre! Jag ser de stackars barnen som växt upp med denna mamma och jag mår dåligt för dem. Anna Wahlgren säger nu att hon inte kommer tala mer om boken nu utan anser att hon kan ses som död och begraven. Jag hoppas att folk kan respektera detta. Jag hoppas nu också att hon i fortsättningen inte kommer få vara en uttalad expert i alla frågor som har med barnuppfostran att göra. Att man är kapabel att föda barn gör en inte till en bra mamma. Kanske finns det hopp om att hon så småningom kan komma till insikt – och kanske få en fungerande relation med sina barn . Men detta måste ske utanför löpsedlarna nu har jag en bestämd känsla av.

DN, Anna Wahlgrens webbplats, Pater Semper Est,

Lite off topic – när jag googlade lite på Anna Wahlgren för att få lite mer information hittade jag ett sliskigt försvar från en Lena Holfve. Jag kände vagt igen namnet från Cattas blogg, så jag sökte och hittade ett inlägg basetat på en kommentar från samma Lena Holfve. Och plötsligt ser jag hur dessa två kan vara så goda vänner.

Uppdaterat 2/11: Två bra inlägg från Anybody om boken: Jag läser boken som Anna Wahlgren skrivit &   Anna Wahlgren borde aldrig skrivit

Annonser