Etiketter

, , ,

Jag misstänker att de flesta människor har sin uppväxt som referens för vad som är ”normalt”. Eller i alla fall har jag haft det. Jag är uppväxt i kärnfamilj, villa, vovve och saab. Båda mina föräldrar förvärvsarbetade.

Mina föräldrar flyttade båda från sina respektive landskap och hamnade i ett nytt i mitten. Även min moster flyttade långt upp i Norrland, och mina farbröder lämnade också hemmet för att hitta lyckan någon annanstans i vårt avlånga land. För mig var detta också normalt. Att man skulle flytta iväg. Fåglarna lämnar sina bon. Så här i efterhand så har jag väl insett att detta egentligen inte är så ”normalt” utan var en ganska ny företeelse. Det var många generationer på både min mor och fars sida som bott i samma bygd och gårdar tidigare. Och när jag väl fått barn har jag väl förstått att det kan ha sina fördelar att ha mor och farföräldrar i samma härad i alla fall. Men för mig var det normalt att man skulle åka iväg för att hälsa på dem.

En gång pluggade jag en kurs med en tjej. Jag fascinerades väldigt mycket av hennes bakgrund. Jag har för mig att hon var tyska, men pratade svenska. Vet inte om det var att hon läst – eller om hon hade rötter. Hon var uppväxt i ett hus där hon bodde med sina föräldrar som då bodde med sina nya respektive. Mammans flickvän och pappans pojkvän. För mig kändes det enormt exotiskt och ovanligt och jag hade många frågor – men det är liksom inte något man kan fråga människor man inte känner. Tydligen så hade föräldrarna då varit gifta, men sedan skilt sig. Så hur kom det sig att två homosexuella hade funnit varandra? Var de medvetna om sin läggning innan eller så? Men jag fick aldrig något svar. Det enda jag kommer ihåg var på någon fråga om hur det var att växa upp i den situationen var när hon sa: ”Det var normalt för mig, så jag tänkte aldrig på det”.

Jag tänker på det när man läser om folk som varit med om övergrepp och ser personer som skulle begå övergrepp överallt. Är man uppväxt med det så blir det nog normalt. Kanske är jag den som är onormal. Den som växt upp i hem utan rökare, där det dracks alkohol ibland, men aldrig så jag reflekterat över det eller att det hade någon effekt, ett hem utan misshandel (förutom när mamma luggade mig då).

Under en period på gymnasiet så tyckte jag det var lite jobbigt att ha denna normala uppväxt. När vi hade druckit och alla grät ut över saker som inte varit så positiva så satt jag där utan att ha något att gråta om – men bara ett gråtmild behov att fälla en massa tårar.

Men att växa upp i kärnfamiljen där mamma, pappa och barn håller ihop gör också att familjen har varit liten och kompakt. Jag kommer ihåg min bästa kompis som hade ett tre halvsyskon och ett gäng ”bonussyskon” som hon i olika perioder vuxit upp med. Jag kunde vara lite avundsjuk på detta faktiskt. Samtidigt som jag ser att en del människor inte ens har kontakt med sina halvsyskon. Kanske på grund av åldersskillnader – eller också för att separationen mellan föräldrarna inte varit den bästa. Men det verkade rätt trevligt att ha så många syskon – sett från utsidan.

Det finns även konstellationer när det har kommit ett extra barn när personen är gift. Av naturliga skäl så är det då oftast pappan som har fått barn med någon annan. Jag har läst om ett sådant fall nyligen, och funderat lite runt detta. För frågan har då varit vilken rätt denna pappa har till barnet. För några år sedan fick jag veta att en av min farbröder tydligen har ett utomäktenskapligt barn. Vad jag förstår så känner inte resten av hans familj till det. Detta berättade han för min mor när hon gifte sig med min far – och sen har det aldrig diskuterats. Och jag tänker på detta barn. Eller man bör han väl vara nu då detta var 1968. Hur mycket känner han till?

Min mans pappa är också född utom äktenskapet. Pappan var inskriven i kyrkoboken i alla fall, men han var gift. Mamman åkte utomlands, träffade en man där som hon gifte sig med och han adopterade min svärfar. För min man så var denne man hans farfar på alla sätt. Men svärfar flyttade som vuxen tillbaka till Sverige och han har länge funderat på att kontakta barnen till sin ”riktiga” pappa. Men han har aldrig gjort det. Men behovet finns där. Liksom för barn som är adopterade så finns det ett behov att förstå var de kommer ifrån. Jag har också hört om en kvinna som blev till på en färjtur som försökt kontakta sin far per brev. Jag undrar hur pappan så här drygt 20 år senare reagerar på det brevet. Vad jag förstått så svarade han inte alls.

Men jag kommer också ihåg pappas arbetskompis som mamma berättade om en gång. Han som berättade att han hade två döttrar som var 20 år. ”Jaha, är det tvillingar?” frågade min mor artigt. ”Nej, de har olika mammor” skrattade han. Historien förtäljer inte vad min mor svarade på det. Om jag minns rätt så var mannen vid det tillfället gift med den fd älskarinnan. Men i vilket fall så hade barnen kontakt. Jag har också en väninna vars man (de var inte gifta då) som hade en annan vid sidan av, och de har också barn med ca 3 månader emellan. Så denna tjej har en familj med sin mor som hon tillbringar halva tiden med – och en annan familj där hon har extra syskon.

För mig som är uppväxt i kärnfamilj är det inte ”normalt” med boende på två ställen. Jag vet inte hur jag skulle sett på det. Men jag märker av många som inte haft en pappa att det ger rotlöshet och sökande. Min svärfar har problem med att visa sina känslor och uttrycka dem. Och detta har väl nu många år senare gjort att han tappar kontakten med alla sina barn – och därmed barnbarn. Ändå vet jag hur mycket de betyder för honom. Och jag undrar hur mycket den här avsaknande av den riktiga pappan har betytt för honom. Och den här benhårda tystnaden från hans mor, som skämdes för det och aldrig har gett honom någon berättelse om pappan. Hur de träffats. Om hon visste vad hon gav sig in på – eller hon han lurat henne.

Poängen med inlägget? Ibland kan det vara svårt att själv hålla koll på den röda tråden. Men det handlar väl mest om att vara öppen och inte döma andra efter sig själv och ens egna referensramar. Vive la difference! Men framförallt – se till barnens behov. Och kanske ibland köp inte föräldrarnas barnperspektiv rakt av.

Annonser