Etiketter

, , ,

Det är ofta diskussioner om manligt och kvinnligt. Det hävdas att barn tvingas in i olika roller och man vill att de ska få välja fritt. Och jag håller helt med om det. Men jag undrar hur de som nu förespråkar att det är samhället som prackar på könsidentiteten hur ser de på sådana som Jack/Jackie?

Bara fyra år gammal visste Jack att hon egentligen var en Jackie.
– Gud har gjort ett misstag, jag ska vara en flicka, sa hon då till sin mamma skriver Daily Mail.
/../

Åtta år gammal bestämde sig Jackie för att sluta ha på sig pojkkläder när hon gick till skolan och skickade ut ett mejl till alla skolkamrater för att berätta att hon var en flicka instängd i en pojkes kropp.

Ingen kan nog ha något emot att Jack fick gå i flickkläder – de flesta är nog glad att h*n var född till föräldrar som hade förståelse och accepterade sitt barn för den h*n var. Med tanke på alla homosexuella som tvingats ut i kylan av sina fundamentalister inom olika religioner så är det bra att höra om sådana här fall.

De flesta accepterar och hyllar transpersoner  – men samtidigt så ses det på något sätt som något fel när barnen inte bryter mönstret utan killarna väljer att leka med bilar och tjejer med dockor då ses det  som det är  samhället som påverkar dem. Men hur kan man då förklara sådana som Jack?

Är det för flummigt det jag vill ha fram eller förstår folk mig? Jag vill att vi ska acceptera transpersoner, folk som byter kön, homosexuella självklart. Men varför måste man samtidigt spotta åt de heterosexuella och könsstereotyper ?

Jag läste också häromdagen en krönika av Natalia Kazmierska med titeln: Enbart färglösa kvinnor får respekt – det är svart på vitt

Det handlar då om September/Petra Marklund.

Min polska kusin undrade förvånat om jag inte kände till September, en superstjärna, och dessutom svensk?
Men i Sverige var det tyst. Kanske för att Septembers skivor oftast inte recenserades, och när de blev uppmärksammade avfärdades som ”tuggummipop”.

Det känns litegrann som Natalia har kommit fram till problemet med varför September inte var så stor innan hon slog igenom. Att hon inte recenserades eller spelades. Själv hade jag bara hört en låt av henne före Så mycket bättre. Låten Satellites. Jag tyckte den var fantastiskt bra – och jag gillade hennes röst. Men sen spelades inget mer på radio och jag förutsatte att det var en one hit wonder. Så var dock inte fallet. Utomlands gick det mycket bättre för henne. Något som faktiskt gäller för fler svenska artister för att vara ärlig. Till exempel Meja och Pandora. Men, när de väl spelas i Sverige så slår de ofta. Så varför tas inte dessa talanger om hand? Varför är det så många som väljer att åka ifrån Sverige och slå? Superkändisar som Britney Spears och Celine Dion kommer till Sverige för att jobba med svenskar – så varför så svårt för svenska artister? Det är en fråga jag tycker vore rätt intressant att utveckla vidare.  Men Natalia har klart för sig vad det handlar om. Vad behövde Petra Marklund för att slå?

Det handlade inte så mycket om hennes medverkan i tv-programmet ”Så mycket bättre” som om Petra Marklunds covers på Svenska Mäns Musik. Nämligen låtar av Plura och Petter.

Jag har inte sett ”Så mycket bättre” så mycket – även om det är en programidé jag verkligen gillar. Och jag älskar Mikrofonkåt. Men det lustiga är att originalet är så mediokert. För mig är det som att först lyssna på The Family Fours  (upps…fel av mig…) låt Nothing compares to you – och sedan höra Sinead O’Connor lyfta denna låt så totalt. Eller när jag hörde Dolly Parton sjunga sin låt I will always love you – och sedan höra Whitney Houston sjunga samma sak. Hur kan en person få en dålig eller alldaglig sång att bli så fantastiskt?

Jag gillade även Petras Kärleken tunga även om det inte riktigt blev lika fantastisk. Men efter Mikrofonkåt så är det få svenskar som inte hört Petras musik. Så då blir det lättare att fortsätta slå. Lägg märke till de stora bokstäverna som jag nästan ser hur de dryper av ironi och sarkasm när Natalia skriver vidare:

För några veckor sedan kom så nya albumet Inferno, skrivet av en annan Svensk Musikman med pondus, Jocke Berg från Kent. Och i medierna blev det genast annat ljud i skällan. Fintidningar som DN och Svenska Dagbladet delade ut toppbetyg.

hur kom det sig? Varför ändrar man sig från att kalla musiken tidigare för ”konservburksmusik” och ”tuggumipop” och nu hyllar henne? Frågeställningen i sig skulle kunna vara rätt intressant. Hur kommer det sig att musiker som får genomslag genom TV program spelas så mycket – och om de inte fått samma reklam så spelas de inte alls.

Men Natalia vet naturligtvis svaret och hon skriver då triumferande:

Min enda förklaring till hyllningarna nu är således skivomslaget, som är kornigt och svartvitt. Precis som omslagen till de senaste skivorna av Kylie Minogue, Rita Ora, Loreen, Adele och Rihanna, för att ta några exempel.
Det vet man ju, att en färglös kvinna är en kvinna som får respekt.

Oookey. Det är enda förklaringen. Jag undrar hur många fler förklaringar som hon avfärdat – eller var detta verkligen det enda hon kunde komma fram till?

Själv har jag inte köpt så mycket skivor på sista tiden. Och nej, jag sitter inte och ladddar ner heller en massa, utan jag har min samling sen 90 talet och sedan kör jag radio och numer Spotify. Så är det så att detta är ett nytt fenomen med färglösa kvinnor? Är det kvinnor man måste ha i svart vitt? Jag vill minnas att jag har sett svartvita omslag tidigare – och inte sjuttom har det bara varit kvinnor eller? Jag sökte för kul skull upp några av mina favoriter från 80-talet och konstaterar, jodå, det var poppis då med. Svartvita omslag har varit i ropet lite då och då. Men det känns tämligen långsökt att dra slutsatsen att det ar det som gör det populärt. Å andra sidan kanske det är förklaringen till Beatles storhet med, eller nåt sånt.

Jag har nästan alla av Maddonnas skivor men hade inget minne av svartvita omslag där, men jag hittade en fin bild med alla omslag och konstaterade att det var de icke svartvita som jag hade….Men kanske var det de svartvita som gjort henne till den ikon hon är idag. Någon annan förklaring tror jag inte Natalia kan komma  på där heller.

Men å andra sidan är det kanske  bra att de nu har fått dessa färglösa omslag. De verkar i alla fall fungera. Hittade en spotify lista med 100 mest spelade låtarna. När jag kollade på de 20 första så var det 11 kvinnor. Så det är väl bra att de har fått svartvita omslag, annars hade det nog varit kört. Och ja – Mikrofonkåt fanns med där 🙂

Å andra sidan jag försöker läsa fler av Natalias krönikor och har lite svårt att veta vad hon egentligen vill ha sagt med dem. I Vaginor har blivit storpolitik i USA går hon från Pussyriot till hur man löser abortfrågan på 361 ord är väl imponerande i sig visserligen. Och jag kan helt enkelt inte riktigt bestämma vad poängen var i Inget är så otäckt som en livmodersmoothie men den fick mig i alla fall att bestämma mig för att kjuta upp middagen ett tag.

Advertisements