Etiketter
Det är så mycket som händer i samhället så man känner sig vanmäktig.Inte bara i Sverige utan överallt. Läste om 15-åriga Chloe som kidnappades och hittade en artikel i Aftonbladet där mamman tackade kidnapparen. Jag var tvungen att läsa vad det handlar om och där står det.
– Den här mannen som skadade henne så mycket… det finns rättvisa och rättvisa ska skipas. Men jag vill tacka honom ändå, för att han lät henne leva, säger flickans mamma, Violette Rodrigues
Det som berörde mig mest var i alla fallen av bilderna. När den troligtvis chockade flickan skyddades mot okänsliga fotografer som bara är ute efter bilden med stort B. Utan en tanke på hennes känslor i detta nu – förutom en önskan att fånga ångesten, rädslan, skräcken, apatin eller vad man nu kan få fram i en bild. Och mamman skyddar henne med sin kropp. Och jag känner tårarna komma.
Denna maktlöshet som man som förälder måste känna över att inte ha kunnat skydda sitt barn. Men man kan åtminstone göra detta. Skydda henne after the fact. Mot följderna. Mot fotografer, reportrar och dessa som nu ser henne som en ägodel. Någon de kan tjäna lite lösnummer på genom att sälja hennes bild. Hennes tragedi blir deras vinst. Åtminstone det kan mamman göra sitt bästa för att stoppa. Det är den enda kontroll hon har… Men varför ska det behövas? Varför kan inte reportrar och fotografer har tillräcklig empati att man stiger åt sidan? Att man låter en människa komma tillbaka på sina villkor efter detta?
Trollan's Tankar om stort och smått 
Därför att de inte känner empati och har egen hjärna utan bara lösnummer i skallen.Därför.
Jo, det är väl tyvärr något sådant. Samtidigt så tycker man väl att dessa människor måste väl ha barn, syskon och sådant som de kan se i denna situation. Å andra sidan är väl empati mer och mer något som ses som något negativt. Man ska ”ta för sig”. Vilket kan låta bra – men varför ska det så ofta ske på andra människors bekostnad? Det viktiga är att man själv får det där scoopet – för att annars kommer någon annan göra det, så då är det väl lika bra att det är jag som gör det?
Torkar ögonen och instämmer.
Jag funderar också på det där ibland. I mina lugnare stunder. För det mesta blir jag bara bedrövad, ledsen, skakad och arg. Kanske separerar de sina privata liv med sina professionella. Kanske måste de stänga av en del av empatin för att kunna rapportera sådant som vi, allmänheten, måste få kännedom om. Sen kan de inte kontrollera det där längre utan de stänger av den i allt de gör så istället för att rapportera väsentligheter blir det hyenor av dem.
Så är det ju ibland i vården t ex. Människor känns som avtrubbade.
Jag har många gånger fått höra att jag borde jobba med människor. En gång svarade jag att visst människor behöver människor som bryr sig, som kan känna och jag kan verkligen känna. HSP läste jag om vid något tillfälle. Jag är mångt och mycket en HSP. Men jag skulle gå sönder tillslut inombords. Om jag skulle fightas med oförstående föräldrar, sjuka barn eller gamla som förtvinnar långsamt. Jag skulle säkert bli en bra psykolog, men jag själv skulle rasa ihop.
Kanske är det inte alls så att de fattar (journalisterna) kanske är det bara som jag förfarar; de är bara idioter.