Etiketter

, , ,

Det tog ett tag innan jag började använda Facebook. Visserligen har jag varit med ett tag (ny grej, coolt!) men det var liksom inte något jag intresserade mig för nämnvärt. Om någon vill vara vän med mig – så godkänner jag det utan problem. Så bland mina vänner finns gamla klasskompisar som jag inte sett sen i nian. Arbetskollegor från tidigare jobb – dels från mitt sommarjobb way back. Det är människor som jag inte har sett på åratal helt enkelt. En del är också personer som jag har träffat en gång på någon middag. Vänner till vänner helt enkelt.

Många frågar sig vad Facebook är bra för. Det är ju inte någon äkta vänskap det handlar om. Vad är meningen? Dessutom så ses Facebook som ett stressmoment för en del. Man jämför sig med andra. Alla de roliga sakerna de gör – och en själv då? Eller också blir det något sorts status att få mest ”gilla”. Man måste hålla sig uppdaterad och allt detta.

Det var väl allt det där negativa som gjorde att jag inte använde det från början. Och jag kan erkänna att jag fortfarande är enormt dålig på att uppdatera mig på Facebook. Men jag är en person som gillar att iaktta och lära mig om folk. Och på många sätt har det varit givande att vara inne där och läsa om personer. Att följa en persons kärleksbekymmer och sorg vid uppbrott – och sakta följa den nya glädjen över en ny person. Att lära mig mer om vad denna persons intressen är mer än jag lärde mig när vi var kollegor.

Oftast på jobbet pratade man om saker som intresserade många – de gemensamma nämnarna och det finns många saker man inte vet om personen. Och när det har varit länge sedan man träffats – ända sen mellanstadiet i vissa fall att få ihop denna person som presenterar sig på olika sätt med den person man själv kände.

En av mina vänner är väldigt kristen noterar jag – och han skriver mycket tänkvärda saker kring detta. Och jag undrar lite om detta är nytt – eller om han var det på grundskolan med? Vi bodde inte så långt ifrån varandra – men vi pratade aldrig.

Jag har också en vän som bytte namn helt plötsligt till ett mansnamn inför könsbyte. Och inte hade jag pratat mycket med denna tysta effektiva människa. Men jag ser på beskrivningen av bakgrunden att detta varit någon som haft en mycket spännande erfarenheter rent utbildningsmässigt.

Jag har även en sommarjobbs kompis som är aktiv och skriver mycket. Man verkligen märker hur hon brinner för sitt jobb inom kultur och teater. Och jag, som inte alls tycker om kultur känner mig mer inspirerad av det hon skriver framför en kulturelit som alltid tycks skriva mig på näsan om hur samhället ser ut.

Jag har också nu en gammal kollega som gått ut och talat om att han kommer att rösta på SD. En helt ok kille, genomtrevlig på alla sätt. Bland hans vänner ser jag många med utländsk bakgrund. Och jag noterar att många av dessa som ger honom stöd faktiskt finns bland dessa. Däremot så finns det uppbragta människor som genast tar bort honom som vän. Och dessa namn klingar svenskt. Och jag undrar lite vad de har för tankar med Facebook. Jag har en ex kollega som bara bjuder in riktigt nära på Facebook för att kunna vara öppen och ärlig med tankar.

Grejen är att jag troligen inte kommer att träffa dessa människor igen. Så vad har jag för nytta av att läsa vad en massa av människor gör? Men samtidigt tycker jag att det är ett intressant sätt att få en ytterligare dimension av dem. Att se vilka artiklar de gillar – vilka bilder som de för vidare.

Själv är jag rätt dålig på att uppdatera mig. Kanske för att jag har en rädsla av att med avvisad. Att folk ska tycka jag är ointressant. För jag hör också sådana diskussioner. Folk som sitter och klagar över hur deras vänner sitter och skriver en massa om bakning och trädgårdskötsel: ”Det är ju jävligt lätt att sitta och dricka latte om man är ledig!” so what? Eller ”Ja, men hon sitter och skriver om alla sina krämper hela tiden, det är så jobbigt!” Jamen läs inte då? Bläddra förbi? Varför reta sig på sådant? Jag förstår inte den grejen – och ja, det gör att jag själv inte är så aktiv utan håller mig i Lurk-mode. Så kan jag alltid drabba bloggen på saker som jag inte vill ta upp där 🙂

Lite klippt och klistrat från Fejjan som jag tycker är intressant och tänkvärt:

1: Känner mig bedrövad över att det finns de som tycker att SD förtjänar en röst bland mina vänner på fb. Dags att rensa lite?
2: Jag brukar glatt rensa sådana! Det är ju inte en
mänsklig rättighet att va vän med mig utan det är något man förtjänar!
3: Jag tycker det är intressant att det finns folk bland mina som anser sig vara så toleranta mot andra människor att man i intolerans måste ta bort de som tänker i andra banor. Mycket intressant experiment. Vilka är det som sprider det så kallade ”hatet” egentligen. Är ”dem” eller är det vi?

Ja, jag erkänner att jag har haft bekanta där som jag övervägt tagit bort. När jag läste om hur en människa rakt av sågade Merit Wagers artikel:

”Och helt jävla dum i huvudet, född i farstun till en grotta är bara förnamnet för hur dum den här människan verkar vara”

Då kände jag väl att det kanske inte riktigt gav mig så mycket att lära känna denna människa än mer. Å andra sidan så inser jag att mitt sätt att läsa artiklar nu – kontra 5-6 år sen har förändrats. Mitt perspektiv på saker och ting har vidgats. Inte för att jag skulle ha skrivit på detta sätt tidigare heller – men kanske skulle jag tänkt det?

Jag tycker också att det var intressant att kombinera bilden av den genomrara gulliga starka 17-åringen som jag kände – och se att hon i ett inlägg hyllar en Scum föreställning. Att följa deras vardag ger mer än att läsa en hatfylld krönika eller recension från människor som jag bara kan bedöma utifrån det de tjänar  pengar på att skriva. Facebook känns på något sätt mer äkta.

Jag upplever också att jag på många ställen ser mer öppenhet med vad folk tycker och deras känslor – mer än beskrivning av maten man ätit.