Etiketter

,

Det är svårt att vara en god människa i Sverige. Jag har enormt svårt med det här att använda invektiv om folk – så jag skulle aldrig säga neger, svartskalle, blatte eller svarting om någon. Lika lite som jag skulle säga fetto, tjockis, hora f*tt* eller andra otrevliga saker som rör utseende, sexuell läggning eller ras. Jag kan nog sträcka mig till att diskutera personers mentala förmåga när jag är riktigt irriterad – typ hissen inte går ända upp eller idiot. Jag är helt enkelt rätt mesig när jag blir riktigt förbannad. Å andra sidan tvekar jag inte på att tala om vad exakt det är jag reagerar på i det man säger – och tala om hur jag tolkar det.

Men jag skulle ibland ha en paus innan jag valde ord då jag funderade hur jag bäst skulle beskriva någon och kanske är det färgad eller mörkhyad som jag skulle välja. Ingenting som jag själv skulle anse negativt men faktum är att man ibland behöver beskriva en människa – och jag vet inte längre vad som är tillåtet. Det finns faktiskt lägen där det är behövligt. T ex:

– Då kan du prata med den personen.
– Ok, vem är det?
Så, det står då ett flertal människor i en klunga, alla är klädda ungefär lika i färger. Visst, hade jag kunnat märken eller så kanske man hade kunnat skilja på jackorna. Å andra sidan skulle kanske personen jag pratat med vara lika dålig på detta som mig. Alltså blir det utseendet som beskriver. Och hur opolitiskt korrekt det än är så är hudfärgen ofta en bra riktlinje när det är blandat. Precis som hårfärg kan vara det. Men med tanke på att blont och brunt kan spänna över ganska många nyanser så kan även detta vara lite svårt tidvis. Och det blir mer och mer svarthåriga nu – lite som hennafärgat var populärt på 80-talet så ser man många svarthåriga etniska svenskar med så även hårfärg kan vara problematiskt.

Så, är det en lite överviktig person som står med ett gäng smala – så skulle jag nog beskriva som ”lite kraftigare”. Utan paus. Även en lång eller kort person skulle gå lätt. Och är det en mörkhyad – så tror jag att jag kan säga det med utan att det tar emot.  Men om det står lite folk som är blandade nyanser och jag skulle försöka förtydliga att det var den svarta så skulle det bli paus. Och sedan ”den svarta”.

Hur låter den där pausen? Kan man tolka den negativt? Tror andra att det är att jag egentligen tänker ”neger” först men väljer att inte säga det just i det här sammanhanget? Hur många skulle tolka pausen i att man funderar på om det i dagens Sverige ens är ok att säga ”svart” eller om det också kan tolkas negativt när det används om en människa?

Jag är inte rasist. Men? Vem bestämmer om jag är det eller inte?

Svarting sa Danny i en liten youtube film och det blir ramaskri. Jag undrar hur många som skulle ha sett filmen om inte någon basunerat ut att detta övertramp fanns med. Men nu fick han många tittare. Och jag kunde sitta och knäckas totalt över hur någon kunde svinga sig på det sättet som han gjorde. ”Som en liten apa” sa tjejen när han for runt. Och nu när jag inser att det finns idioter som gör gorilla tecken och kallar svara för apor så undrar jag hur folk skulle tolka det om han vore svart. Kanske skulle det ha setts som negativt då? Kanske hade ramaskriet då handlat om att någon liknar en svart person vid en apa?

Nåväl. Svarting sa även Bo Hansson. I en mer negativ mening om jag förstått saken rätt ”inte en svarting till” (Danny sa det mer som positiv ras skillnad – som att de är mer vältränade). Också då blev det totalt ramaskri. Han fick inte komma in på Råsunda igen. Och Mats Strandberg fick inte förlängt kontrakt. Jag känner att båda straffen var överdrivna. Därför så är jag inte för att man ska stoppa Danny från Melodifestivalen – men jag skulle vilja att man tänker lite mer på konsekvenser och sätter dem i proportion.

Men vad finns det för rasister i vårt land. Ja, det är mycket prat om Gina nu och hennes bildpublicering av en bok. Ok, kanske är det sant att det inte fanns någon baktanke. Kanske tänker hon att ”oj, den såg lite svårläst ut och det kan vara kul att visa att jag läser seriös litteratur”. Så nej, jag dömer inte henne efter det. Nu har hon tydligen varit i blåsväder tidigare om att vara antisemit – men jag vet inte. Men jag läser i alla fall hur hon är helt förtvivlad över bilden som målas upp av henne.

Där hon beskriver sin kamp för allas lika värde. Hon skulle aldrig behandla någon sämre på grund av deras ursprung eller sexuella läggning. Och jag tänker – är det inte så att hon säger det som alla säger?

Jag är inte rasist. Men?

Kommer ni ihåg diskussionen om Lilla Hjärtat? Den svarta figuren som orsakade ett ramaskri. Stina Wirsén skrev själv om tankar runt den:

I samband med att filmen ”Liten Skär och alla små brokiga” hade premiär i höstas har några reagerat negativt på karaktären Lilla Hjärtat och blivit illa berörda av hur hon ser ut.
Den diskussion som sedan har följt har visat att det finns olika sätt att tolka Lilla Hjärtat. De flesta har läst henne så som det var tänkt, som en positiv, stark och egensinnig figur – en förebild. Men det finns också personer som läst henne negativt. Hon har blivit tillskriven en rad egenskaper som har inneburit att hon – och jag – har blivit förknippad med åsikter och en människosyn som jag inte kan relatera till och definitivt inte vill associeras med.

Jag har tagit till mig av den konstruktiva kritik som förts fram, men även tagit illa vid mig av den bitvis hårda ton och de anklagelser som har riktats mot mig som författare och tecknare.

Jag har också kommit fram till att de negativa associationerna kring Lilla Hjärtat riskerar att skymma Brokigas budskap om mångfald. Så även om jag älskar Lilla Hjärtat lika innerligt som alla de andra brokiga, har jag beslutat mig för att inte teckna just henne mer, vilket känns sorgligt.

Att Lilla Hjärtat har upplevts som stötande och att det finns dem som känner sig sårade av hennes utseende är något jag beklagar. Det var det sista jag ville. Avsikten har hela tiden varit det motsatta, att skapa en stark förebild – en hjältinna. Jag har alltid hoppats att de brokiga skulle leda till samtal och diskussioner bland dem som läser böckerna. Diskussioner om att få vara olika och ändå lika, för vi är alla lika olika – oavsett ålder, kön och hudfärg. Ingen är sitt utseende.

Jag tycker det är mycket bra skrivet. Men jag tror inte dessa ord nådde lika stor publik som de som stämplade henne som rasistisk och hemsk. Så  oavsett vad hon gör och säger i framtiden så kommer hon minnas för detta. Folk som inte läser vad hon skriver. Folk som är så rabiata mot alla dessa rasister att det inte finns någon väg tillbaka om man nu har kommit ut som en sådan.

Jag är inte rasist. Säger du ja….

Jag är uppväxt i en miljö där färg aldrig diskuterades som något som särskilde folk. Jag har aldrig ens tänkt i banor att skilja mellan raser, det var inte förrän jag började se amerikanska TV-deckare när jag hör beskrivning ”Caucasian” som jag fattat vilken ”ras” jag var. Och på något sätt så känns det inte fel att diskutera detta när man försöker identifiera någon som är död. Är det inte bättre att snabbt kunna söka i databaser och kryssa i saker i databasen för att få snabbare svar? Å andra sidan, hur rasbestämmer man Jessica Alba? Hon känns som en person som har fått det bästa från många folkgrupper – men vad är hon?

Men grejen är att för mig var det inte så stora frågor när jag var liten. Inte i Sverige. Det var i USA man hade rasmotsättningar. Inte här. Vi hade en tjej i klassen på lågstadiet  som var adopterad, kommer inte ihåg varifrån, misstänker att det var Indien eller så. Jag var rätt avundsjuk på henne, hon var så vacker. Klart att det var skillnad på henne och mig. Precis som det var mellan mig och alla de andra i klassen. Det fanns inget ”vi” och ”dom” mer ”jag” och ”dom”. I min värld så var det jag som inte passade in. Som var fel. Som inte var född med känsla för sociala koderna som gällde. Men koderna hade inget med utseendet att göra. Eller jo, jag trodde väl det. Var man snygg så var man alltid inne. Var man ful så var man ute. Jag vet dock inte vem som bestämde vem som var vacker eller ful heller. Jag hade väl min egen uppfattning om det baserat på någon sorts idealbild. Och jag kan väl erkänna att den som jag såg som ”fairest of them all” när jag ser tillbaka på bilderna från låg och mellanstadiet kanske inte riktigt var den skönhet hon var för mig. Men jag blir fortfarande chockad när jag läser om enormt vackra människor som blivit mobbade under sin uppväxt.

Men vissa ideal var jag trots allt medveten om. Det var bra att vara brun. Därför pressade sig folk i solarium och på stranden. Jag använde själv olja för att få den här härligt bruna färgen. Resultatet var dock mer kokt hummer. Varje gång. Men jag fortsatte länge – för att uppnå ett ideal jag med min likbleka (alabaster som min mer poetiska brunbrända syster uttryckte det) hy aldrig skulle kunna få. Du kan bli vad du vill hävdar man bestämt. Men nej, jag kan varken bli brun eller spela fotboll som Zlatan. Så vissa begränsningar får man acceptera – trots allt finns det väl fördelar att vara sig själv med. Men hur kan folk som vill bli som de andra förakta dem? Därav min uppfattning om att det inte fanns rasism. Sen har jag ingen aning om hur min klasskompis kände det. Eller andra adopterade eller invandrare (inte så många sådana under grundskolan). Men lika lite som jag vet hur det känns att vara färgad – så har heller inte de någon aning om hur det var att vara vit heller.

Det finns främlingsfientlighet i samhället. Hos alla ”raser”. Men kanske är det lite oftare så att det handlar om okunskap och rädsla. När man sitter och anser att det är rasism att man inte uttalar ett namn rät – eller hoppar över det – då förminskar man den rätta rasismen enligt mig. Ett franskt eller polskt namn kan för mig vara svårt att uttala – gör det mig till rasist? Mitt namn är inte så lätt att uttala för dem heller.

När man i samma andetag som Fatou pratar om ”negerbollar” och en tvååring som blir nersparkad för att hon är svart av en man – jag är ledsen, jag ser inte kopplingen. Det ena är rasism – det andra är det inte. Och att tro att man löser problemet genom att ta bort ordet negerbollar – då kommer man inte långt. Men visst. Jag säger inte det själv längre. Ni har vunnit den frågan. Men problemet kvarstår att när man letar rasism i varje hörn och hotar med hets mot folkgrupp så fort någon öppet säger ”blatte” eller ”babbe” så förminskas det verkliga problemet.

Gina Dirawi tweetar om problemet med att folk trodde hon var förtryckt när hon hade ont i magen. I själva verket var hon laktosintolerant. Vardagsrasism! Men samtidigt läser jag om hiskligt många tvångsgiften och unga tjejer som kontrolleras hemifrån. Vad kan man kalla att blunda för detta för att inte råka ha fel? Hur man än vänder sig har man ändan bak helt enkelt.

Att fråga någon var de kommer ifrån är ok om de har en dialekt. Då det är en annan del av Sverige. Om det är en invandrare så är det rasism att ställa frågan. För det antyder att man är någon annanstans ifrån. Så jag vet inte om jag ska fråga och få lite mer förståelse för en annans kultur och visa att jag är intresserad av att få mer kunskap om saker som jag inte har någon aning om hur det är, t ex att leva i krig, hur det känns att vara på flykt och vara rasistisk i min frågvishet – eller om jag ska vara tyst och på så sätt vara otrevlig, utestängande och rasistisk.

Jag blir ledsen när jag läser twitterdiskussioner som tidigare #blatteriot och nu #hurkännsdet

Fortsättning följer….

Men jag lägger tillsvidare in en låt som direkt slog an en sträng hos mig och de värderingar jag är uppväxt med, och som fortfarande finns kvar.

Och de rader som jag älskar mest är dessa:

Before you can read me you got to learn how to see me, I said
Free your mind and the rest will follow
Be color blind, don’t be so shallow.

/../

Oh now attitude, why even bother
I can’t change your mind, you can’t change my color

 

Advertisements