Etiketter

,

Varje år kommer det diskussioner kring Lucia. Killar som vill vara Lucia vilket får en del att gå i taket – och andra peka på att way back så var ofta Lucia drängar eller så. Nåväl förutom Lucia har vi då tärnor, stjärngossar, pepparkaksgubbar och tomtar.

Men frågan är hur många av varje får det vara i Lucia tåget? På dagis får det vara hur många lucior som helst – men längre upp i åldern kommer det krav. Det ska vara en Lucia. Och tydligen kommer frågetecken om pepparkaksgubbars vara eller inte vara med. Jag hörde om det första gången i år när jag läste hos ketchupmamma om hennes son. Och sen var jag förbannad och ledsen resten av kvällen. Upp till kamp, manade många. Men vem vill stöta sig med läraren till sina barn? Karin skrev väldigt bra i det andra uppföljande inlägget

Problemet är att om en pedagog inte bemöter mig som förälder med respekt när jag vill diskutera en fråga som rör mitt barn, då litar inte jag på att den personen behandlar mitt barn med respekt. Så i situationer då jag verkligen borde gå vidare och inte ge upp, är jag automatiskt rädd för att göra det. Så reagerar nog många när man märker att kritik inte är välkommet, för man märker att personen ifråga inte har samma värderingar som en själv. Då kan man inte hjälpa att man undrar vilka andra värderingar som skiljer sig från ens egna. I praktiken innebär det att varje gång man behöver ta en fajt, är man rädd för att göra det.

Nåväl. Tydligen så fanns det fler som hade barn som inte fick vara pepparkaksgubbe. Denna gång var det i Laxå. Där ändrades det – men till skillnad från i Karins sons fall så verkade det inte som om 10-åringen nöjer sig med att vara pepparkaksgubbe – utan man måste ha sången med. Men sång har valts ut av barnen, och denna fanns då inte med i listan. Och då vill han inte vara med ändå. Och där går väl min gräns för sympati. Däremot så känns det lite jobbigt om det nu är som så att man har ändrat historien i efterhand och ljugit för barnet. Och vad tar man med sig från detta som barn då? Men nu läser jag att man i alla fall har erkänt att det var ett försök att vara politiskt korrekt i alla fall. Så det känns bra att man kan vara ärliga. Och kanske återupprättar det tilltron lite mer till auktoriteter hos killen.

Och det här med servering av pepparkakor som inte kommer att göras – allvarligt? Med tanke på alla pepparkakor som serveras överallt så här i december så känns det inte som en förlust direkt.

Men tillbaka till det här med Lucia. Undrar hur många traumatiska upplevelser barn tar med från skolan därifrån. Mitt minne från fyran när jag var den enda som hade långt hår och på något sätt trodde att jag skulle ha en chans. Framförallt när jag nominerades. Vilken lycka! Det slutade med tre röster. Två från de snygga tjejerna som det stod mellan – man fick ju inte rösta på sig själv. Och alla var så chockade och fundersamma på vem sjutton den tredje var…Inte det bästa minnet kan jag säga.

Och hur blir det för de barn som vill vara tomte, men man redan har tillräckligt så personen inte kan vara det? Eller pepparkaksgubbar? Eller de killar som uppväxt med att det inte finns några begränsingar. Som har fått haft ”tjej”-attribut hela livet, och sedan kommer till det här med Lucia och då möter motstånd. Kanske är det första gången de uppfattar att samhället behandlar tjejer och killar olika? Och att det faktiskt är så att killar kan vara förlorare?

Kanske kommer det vara bra för framtiden att få denna läxa redan som ung. Tänker på hur förkrossad jag blev när jag blev ombedd att inte sjunga så högt när jag inte hade någon sångröst. Det var i femman och det var sista gången på många år jag sjöng. I min självbild så sjöng jag fantastiskt bra och jag var inte rädd för att sjunga ut. Men så plötsligt en dag så slogs detta i kras. Av en tjej som var ett år yngre än mig. Och musikläraren instämde. Om jag någonsin hatat en människa så är det denna musiklärare. Fast det kanske handlar mer om förakt i dag. Framför allt när min lillasyster hade en musiklärare som faktiskt lärde henne att sjunga. Så med en bättre lärare så hade jag kanske lärt mig sjunga istället för att lära mig vara tyst? Men nåväl, när idol började visas så kände jag för en gång skull ett uns av tacksamhet mot den lilla satmaran som sa till mig. Tänk om jag fortsatt i tron att jag kunde sjunga och det upptäcktes där? *Rys*

Och det kanske är bättre att man tidigare lär sig hur samhället fungerar? Att man får sina trauman tidigt kring något som Lucia för att vara redo för smällar senare?

Men jag fortsätter citera Karins fantastiska inlägg och reaktioner från omvärlden:

För övrigt är jag rädd att många föräldrar skulle ha samma attityd som enstaka kommentarer gett uttryck för. Rycker på axlarna och säger ”man kan faktiskt inte alltid få som man vill”.

Problemet med det påståendet är att det faktiskt just bara är ett påstående. Ett konstaterande av fakta. Man kan inte alltid få som man vill. Men det är inget argument för att man inte ska få som man vill. Tänk dig situationen att du sitter på chefens kontor och diskuterar. Du pekar på det faktum att din manliga kollega med samma arbetsuppgifter tjänar åttatusen kronor mer än dig. Du tar tar upp din längre yrkeserfarenhet, dina vidareutbildningar och det faktum att du har större ansvar än dina kollegor. Och du avslutar med att säga ”och därför vill jag att ni omgående gör en lönerevision där mina meriter värderas korrekt”.

Din chef tittar på dig. Ler litegrann. Och säger:

– Man kan inte alltid få som man vill.

Nej, det svaret är verkligen inte något man vill ha. Lika lite som ”för att det är så”. Jag skulle nog kräva lite mer respekt för mina åsikter och önskemål än så – och jag får det nog. Och jag tycker nog att man ska kunna ge samma respekt till barn. Redan tidigt så förklarar jag gränserna för mina barn. Varför de inte får göra si och så. Ibland ifrågasätter de gränserna. Ibland med så vettiga argument att jag får böja mig. Och då är vi båda nöjda. Barnet som känner att de har vunnit – och jag, som känner att jag har lyckats fostra någon som kan tänka själv. Än så länge kan jag erkänna att det är nummer ett som lyckas med detta – han är den eftertänksamma och argumenterande.

Den yngres argument är mer i stil att ”för att jag vill det!” och ja, då blir oftast svaret: ”Man kan inte alltid få som man vill” och i det fallet är det kanske mer befogat. Eller på morgonstressen när mamma är lite trött och har kort stubin så blir det ”det spelar ingen roll vad du vill – nu ska vi gå på dagis!”

Och så lärdomarna som Karins son har tagit med sig:

Man kan tycka att de är jättebra på matte, och bra på att förklara och bra på att spela piano. Och sedan kan man också tycka att de har helt fel ibland. Att de tänker jättekonstigt. Att de kanske till och med gör något dumt.

Men att man kan tycka om dem ändå. Man får tycka om dem ändå, men ändå vara arg på en sak de sagt eller gjort. Det är okej, för alla människor gör dumma saker ibland. Och ibland ber de inte om ursäkt när de gjort en ledsen, och ibland förstår de inte ens att de gör en ledsen, och ibland tar ens lillasyster ens favoritsak utan att fråga, och vägrar erkänna att hon tagit sönder den.

Och man tycker om henne ändå. För man får tycka om folk ändå. Och man kan förlåta dem ändå. Även om de inte ens säger förlåt eller verkar förstå att de gör en ledsen.

Det har Samuel lärt sig. Men han har INTE lärt sig att man inte alltid får som man vill.

Det visste han nämligen redan.

Själv ska jag förbereda min son för hans luciatåg på dagis. Med tanke på att vi har tomtedräkter från storebror så är jag väl lite intresserad av att han vill vara tomte. Första alternativet var istället Gill Grunt….tror inte det gav några traumatiska skador när mamma nobbade detta.

Men det lutar mot att bli pepparkaksgubbe istället. På storebrors skola är det treorna eller fyror som kör tåget. Vi får väl se hur det kommer bli när han kommer upp i den åldern. Egentligen känns det mer och mer som jag inte ens vill utsätta dem för detta. Är det verkligen så roligt för barnen när det ska vara på riktigt? När människor kommer att ha egna visioner om hur det ska se ut, kommer det då vara roligt för alla, eller blir det ett tvång? Man får väl se. Det enda jag med bestämdhet vet är att jag nästa år vid denna tid kommer läsa om barn som är olyckliga i samband med Luciatåg.

Förövrigt – angående debaclet om att pepparkaksgubbar i Luciatåget nu kan ses som rasistiskt – kan någon vara vänlig att tolka den här debattartikeln för mig? Jag är konfys på vad han menar överhuvudtaget:

Ni som skämtar om pepparkakshistorien som i helgen snurrat i sociala medier: Hur kan ni så lätt ta ställning mot svarta barn?

Och sedan i slutändan:

För ni har uppenbarligen ingen känsla av att ni har ansvar gentemot verkliga, levande kroppar när ni skämtar om det här. Ni inbillar er att här finns ingen fara. Jag finns inte. Mina syskon finns inte. Ni driver med det på Facebook omedelbart, utan att behöva tänka, och på några minuter sprider sig hånskrattet över nationen – ni är en reservarmé som alltid är beredd att bestraffa den som felaktigt antyder att något kan vara smärtsamt för svarta barn. Och vad gör ni mer, ni i den oskyldiga fårskocken på socia medier – ni instagrammar antagligen, bilder på pepparkaksgubbar med roliga taglines?

Jag har inte läst något av Johannes Anyuru tidigare. Jag känner mig lite tveksam till hur jag ska ställa mig till detta. Kanske finns det någon som kallats pepparkaksgubbe (eller gumma) för sin hudfärg. Folk verkar vara väldigt   snabba på att skapa öknamn på andra. Jag höll på att skiva barn, men har insett att detta följer med upp i åldern så att även vuxna tycks kunna kalla folk vad som helst.

Jag kan trots allt på något plan förstå det här med ”negerboll” att folk kan ta illa upp av namnet. Men nu säger vi att Pepparkaka är rasistiskt. Att folk kan ta illa upp. Jag har aldrig varit svart eller mörkhyad så jag vet inte riktigt hur de upplever det. Men låt säga att man skulle undvika att läsa om den fräkniga Pippi Långstrump då jag som fräkning skulle kunna ta illa upp. På något sätt skulle jag reagera mer mot den aktionen än boken i sig. Dvs för mig känns det mer utpekande för mörkhyade barn att man ens bestämmer sig för att ta bort pepparkaksgubbar än att de är kvar.

Så om någon då fortfarande retas om det är jobbigt att handskas med retande barn. Ta med en skiva att spela efter  Lucia kanske tillsammans med lite julfika. Lite exempel är väl Loreen, Rihanna, Alicia Keys, Whitney Houston, Mariah Carey, Michael Jackson, Will.I.Am osv. För mig är det bättre att försöka inkludera mer än att ta bort saker. Att på det ge svaret att jag ”tar ställning mot svarta barn” känns faktiskt både orättvist och provocerande. För mig har svarta barn inte något med pepparkakor att göra – lika lite som de har något med något annat som är brunt. Visst finns det folk som kommer göra det (och troligen än mer nu….) men detta skapar bara mer konflikter än det löser några.

Annonser