Etiketter

, ,

På 90-talet så gick jag på gymnasiet. Vi hade en lärare som jag var mindre förtjust i. Många i klassen gillade att dividera om saker och ting. Jag minns framförallt att det handlade om invandrarpolitiken. Att det fanns problem med detta i Sverige då. Detta var under samma tid som Ny Demokrati vann röster. Själv hade jag inte så mycket erfarenheter av hur det fungerade i praktiken. Jag vet att det fanns många som ej talade svenska på bussen som jag var övertygad pratade om mig. Å andra sidan så hade det nog mer med min egen osäkerhet att göra än något som de sa eller gjorde. När man är van att vara utstött så tolkas alla blickar som råkar passera som hån. Men jag upplevde i alla fall att jag kände mig ”tryggare” när det var ett par som satt där än bara yngre män. Och jag reflekterade lite över att det tycktes vara en övervikt av män som kom in i landet och tyckte väl att det var lite synd. Just för den här otryggheten som man som ung tjej ändå kunde känna.

Nåväl, men det som jag framförallt reagerade på var väl då vår grannfamilj. De som kommit till Sverige från Libanon. De hade en bedårande söt bebis född i Sverige, och den något år äldre systern som var född i en källare under tiden när bomberna rasade utanför. De hade tagit sig till Sverige och sedan hade de väl befunnit sig här – men inte fått jobba. För de måste få uppehållstillstånd innan de kunde börja jobba. Men han ville ju inte annat än komma ut i samhället och göra nytta – så varför så omöjligt?

Men han blev utslussad till ett hus på vår gata, in the middle of nowhere typ, så han spenderade dagarna med att bygga till detta – så mycket att hyresvärden plötsligt såg en större möjlighet att hyra ut den för lite mer pengar och familjen fick flytta. I samma veva så flyttade mannens mamma in – och plötsligt så blev det annorlunda för dem. Barnen fick inte längre prata svenska hemma – något som tidigare uppmuntrats. När vi hälsade på dem lite senare så kunde de knappt prata svenska längre. De hade heller inte kommit in i grannsamhället alls – jag vet inte varför. Men jag märkte stor skillnad på frun från före och efter svärmor kom in i bilden. Så kanske var det inte lika uppmuntrat att bjuda in folk heller när matriarkatet styrde? Eller var det en så stor skillnad på grannbyars mentalitet? Jag var väl runt 14 år när vi umgicks, och jag hade spenderat mycket tid med de äldre barnen. De var visserligen mycket yngre än mig – men då jag tyckte det var lite spännande att hälsa på hos dem och jag inte hade så många egna vänner så fungerade det väldigt bra. Något år senare flyttade de helt bort från Hälsingland – och jag har inte träffat dem sen dess. Men jag mindes dem väl när jag var på gymnasiet. Och känslan över att det funnits så stor chans för dem – men att samhället svikit dem.

Varför fick han inte möjlighet att arbeta? Han pratade flytande svenska redan när han kom och bodde vid oss. Hur kunde det vara så enkelt att bara omplacera en familj som rotat sig? Och hur kommer det sig att ingen reagerade på barnens språkförändring?

Så jag var med och diskuterade detta med de andra på gymnasiet. Detta var något jag brann för. Jag kommer inte ihåg vad de andra hade för argument – men jag upplevde att även de hade problem med systemet. Det som kastade in folk och sedan inte gav dem en riktig chans att komma in. Ett problem som jag inte noterat i vår bygd, men såg på andra ställen var att alla människor hamnade koncentrerat vilket ledde till att de inte i första hand sökte sig till svenskarna runtom, utan att de höll sig för sig själva. Dessutom ses en grupp på 10 stycken främlingar mer som ett hot än 1. Dessutom så fanns det konflikter mellan grupper. När två länder, eller folkslag, krigar och båda flyr till ett tredje land så är det lätt att konflikterna tas med.

Men att diskutera detta med vår samhällslärare var lönlöst. Hon kunde inte argumentera emot så hon var alldeles gråtfärdig för att det var en bunt rasister i klassen. Och jag hörde att hon spred bland lärarna att vi var rasistiska. Och det kändes så orättvist? Jag blev rädd att diskutera i den miljön. Kunde mina betyg påverkas av att jag ställde frågor? Jag hade lärt mig att vara kritiskt tänkande – men lyssna på alla sidors argument för att förstå dem. Och argument kan jag köpa, jag kan förstå hur folk tänker när de ger svar. Men om de inte har annat svar än ”du är rasist” då är det svårt att ta till sig det som argument. Jag hade inget emot några av invandrarna – utan jag störde mig på politiken som var för jäkligt. För mig kändes det ungefär som jag skulle säga att när man klagar på storleken på barngrupper i kommunen att det är fel på barnen?

20 år senare så märker jag att diskussionen är densamma. Kritik mot politiken som förs är fortfarande rasistisk. För på något sätt räcker det bara att öppna upp dörrarna och släppa in alla. Några ID kort behövs inte och man kan själv bestämma vilken ålder man är och ju yngre desto bättre förmåner.

Men folk som kritiserar – de är rasister.

Och fortfarande blir det samma reaktion mot folk, idag Martin Melin,  som pekade på problemen vi har. Att det stora problemet inte är kränkta invandrare – utan skitnödiga svenskar som är rädda för att inte vara politiskt korrekta:

Det finns inga iranier, somalier eller Syrianer som tar illa upp för att vi går i kyrkan på skolavslutningen, eller att vi har en pepparkaksgubbe luciatåget eller att vi hissar flaggan på flaggdagarna.
Det är vi själva, eller den skitnödiga delen av befolkningen, som tror så. Och de tror det bara för att de vill inte göra fel, de vill inte framstå som ”rasister”.

Och jag tänker på den muslimske fadern som fick låna pappas tomtedräkt och vår tomtesäck för att ge sina barn en svensk julafton….På att de välkomnade Jehovas vittne in när de kom på besök.

Och Martin sammanfattar sina tankar på detta sätt:

Sammanfattning:

Sluta dalta med ”det svenska” – sluta tro att flyktingarna tar illa upp.

Minska brottsligheten – de väljer själva. Två brott och man får återvända till tortyr och svält. (Eget val).

Krav på svenskakunskaper för att få uppehållstillstånd.

Barn som kommer hit skall till dagis och skola.

Acceptera de svenska värderingarna.

Vi skall forfarande vara en frizon för de som flyr – vi skall vara ett land som hjälper.

Och vad är reaktionerna? Tja… Media drabbades av frenesi och igår så kunde man på twitter läsa en hel del åsikten om den nye fullblodsrasisten som plötsligt visade sig.

melin1 melin3

melin4 melin5melin2

Och självklart gör Martin det enda han kan i sammanhanget. Han backar till 100% för att han nu inser att han hade fel. Precis som jag gjorde på skolan. Och man saknar fortfarande motargumenten. Är det helt ok att folk får stjäla? Ska vi acceptera att det är så för att ”man behöver det”? Varför kan Amnesty rädda folk från utvisning efter grova brott (nu pratar vi inte snatterie) för att de riskerar tortyr då detta är straffet för samma brott i det landet? Varför släpper vi ut en sådan män igen – så de kan begå samma brott igen? Varför inser man inte vilken utsatthet övriga befolkningen känner när vi inser att dessa människor skyddas av myndigheter? Jag förstår tanken på ett sätt som Amnesty säger:

– Oavsett vad man har begått för gärningar finns det ett absolut förbud mot att skicka tillbaka en person till ett land där han skulle komma att riskera tortyr, menade Amnestys chefsjurist Madeleine Seidlitz.

Men då får det väl ta mig tusan finnas möjligheter att hålla dem borta från resterande medborgare? Det känns för jäkligt att det är de framtida brottsoffer som kommer få lida över den ”godhet” som vi i Sverige visar. Det känns inte rätt på något sätt för mig. Men jag vet ju skälet, jag är rasist.

Men även det här med värderingar. Jag uppfostrar mina barn. På något sätt kan man väl säga att man i det tvingar på dem mina värderingar. Till exempel skillnaden mellan ditt och mitt. Att förstå andras människors känslor. Alla människors lika värde. Oavsett kön, sexuella preferenser eller färg. Att man ska respektera människor – men man behöver inte gilla alla. Att man inte ska slåss.

Vissa värderingar har stöd i lagen. Och dessa måste faktiskt tvingas på folk som inte är uppväxt här. Jag såg en liten karta på vilka länder som inte tillåter barnaga. Det var inte så många insåg jag. Många människor anser att aga är en del av en lyckad barnuppfostran. Har man läst Kulla Gulla inser man att det även var så i Sverige förr i tiden. Kanske är man fullständigt övertygad om att det skadar barnen om de inte får stryk (finns även svenskar med den attityden…) så kan det nog kännas konstigt att ta till sig denna värdering. Och jo, det är en del av demokratin att respektera lagarna. Och någonstans så underlättar väl förståelsen av varför lagar tillkommit – om man förstår värderingarna bakom?

Så nej, jag tycker inte att det ska vara ett tvång att äta julskinka. Själv klarar jag mig utmärkt bra utan det. Men när man tar bort den i ett julbord som ska serveras till folk från alla ursprung då respekterar man inte de som faktiskt älskar julen och allt som de har sammanknippat den med. Och vilka är det som drabbas av irritationen och frustrationen som folk då känner av? Bingo – man har från ledningshåll skapat främlingsfientlighet. ”Ska dom komma här och bestämma?”. Nej. Troligen inte någon av ”dom” som ens skulle komma på tanken tidigare. Det är ofta en ledning som tävlat i politisk korrekthet. Varför kan man bara spekulera i. Genuin dumhet? Önskan att skapa konflikt? Gynna SD?

 

Advertisements