Befinner mig på sjukhus på annan ort idag. Känns som jag kraschlandat och vet inte riktigt hur jag ska gå vidare. På något sätt hade jag accepterat att 2012 skulle vara det jobbiga året. Men sen var det bara att kämpa sig tillbaka.
Det verkade så bra med den nya medicinen. Det var flera som sa det. Han var som en helt ny person. Borta var trögheten. Även synen kom tillbaka. Tänk så mycket som kunde bero på en medicin. Han kände det som han gått från ett kolli uttryckte han det.

Så vi firade julafton hos min syster. Och även om han var trött emellanåt så var han med. Han pratade länge med alla. För länge också då han blev trött.
Juldagen så var han mer sänkt. Han befann sig på övervåningen i vårt rum. När jag försökte prata med honom hade han inte ord. Men det var klart att han behövde vila efter en sån dag.

19.35 så fick han ett anfall. Han satt på toalettstolen efter att ha borstat tänderna på yngste sonen. Första reaktionen från mig var irritation. Varför skämtade han om något sådant. Att bara sitta och skaka, inser han inte hur smaklöst det var? Sen insåg jag att det inte var ett skämt.

Jag inser varifrån min handfallenhet vid sjukdom kommer. Resten av familjen for omkring som yra höns. Själv var jag lugn. Liksom äldste sonen. Been there – done that. Efter någon halvtimme var det över. Vi fick maken i säng och vi försökte somna den yngste jag och mannen. Eller ja – jag försökte varva ner genom att läsa. Vilket var lite svårt då mannen försökte prata osammanhängande om olika saker. Utan att hitta ord att uttrycka det som flög i honom.

Efter en stund verkade det dock klarna för honom och han sa att hissen inte åkte ända upp just nu. Jag kommenterade att det brukade vara så efter anfallen och han visste då inte att han haft något.

Jag släckte då lampan och gick ner för att fortsätta läsa och låta dem sova. Blev sittande med mamma och moster med bok framför Pretty Woman. Efter någon timme hörs ett ljud. Ett barn som gråter? Första tanken var systerdotter som ofta kan panikskrika på natten men när jag hörde pappa slänga upp dörren så visste jag.

Ett nytt anfall. Denna gång tyckte jag det var bäst att åka in till sjukhuset så vi ringde ambulans. Efter alla larmrapporter om att man inte får ambulanser känns det skönt att kunna säga att detta inte varit problem. Inte någon av de tre gångerna vi ringt. Denna gång var det jag som tog samtalet. 5 minuter tog det för ambulansen att komma. Klart godkänt. Maken var fortfarande okontaktbar även om kramperna var över. Sonen låg i sängen bredvid och sov över hela kalabaliken. Ambulanspersonalen såg lite förvirrad ut när de hörde den lilla snarkningen….

Jag noterade att det var mycket folk på akuten på juldagen.
Mannen togs in till slut och man gjorde undersökningar. Fortfarande förvirrad. En CT röntgen som inte visade någonting. Han las in på neurologen och jag tog taxi tillbaka till syster. Klockan hade hunnit bli 03:45 då.

Jag ringde till sjukhuset när jag väl vaknat. Han hade (troligen) fått ännu ett anfall under natten eller tidig morgon då han ramlat ur sängen och varit tvungen att sy ett stygn i pannan.

Efter detta så hade han tydligen fått ännu ett anfall vid sjutiden.
Så nu sitter jag här och betraktar honom. Den styrka folk beundrat  hos mig är borta och tårarna rinner. Jag är rädd för framtiden. Jag ser in i de bruna ögonen som jag älskat så länge och ser en främling. Jag ser att han känner igen mig. Att jag är en fast punkt för honom. Men det är en förvirrad igenkänning. Ibland känner jag plötsligt igen honom där i ögonen. Jag ser att det är han igen. Men det kommer inga ord – och sen är han plötsligt försvunnen igen. Jag är plötsligt räddare nu än jag var då första gången. För hela tiden så var det ändå han. Förvirringen jag kunde se vara bara under kortare tid precis runt anfallen – men nu har det gått ganska lång tid. Tumören togs bort. Det verkar inte vara det nu. Men vad händer? Varför så många anfall? Varför försvinner inte förvirringen som det gjort tidigare? Han känns värre idag än igår. Och jag är plötsligt rädd att nästa år kommer att bli än värre än det här året. Och den ventilation jag haft i år – träningen – kommer inte vara möjlig på samma sätt. Jag måste vara stark för barnens skull och de ger mig styrka. Men egentligen vill jag bara kura ihop mig och gråta. Lämna över ansvaret till den starke i familjen. Den som kan ta över när det blir för mycket. Den som logiskt tänker igenom och löser allt. Min second line på IT, bilfixaren, barnomplåstrare, barnklippningen och sådant. Men tyvärr finns inte den starke här längre – och det känns längre än någonsin att få honom tillbaka.

Advertisements