Etiketter

,

Jag har nu sent omsider tittat på programmet UG nu, efter att ha läst om kritikerstormen. Och jag känner att jag saknar lite svar på det här. Jag funderar lite på vad man gör av med pengar man får in på kampanjerna. På vilket sätt har BRIS, Majblomman och Rädda Barnen konkret gjort något för att hjälpa barnen? Det är frågan jag skulle vilja ha svar på nu.

Reklamfilmen – hur mycket kostar den att göra. Om den inte godkänts hur mycket skulle man ha förlorat?

En halv miljon kostade kampanjen i helhet – och hur mycket vann man, och vad  har man åstadkommit med pengarna?

Man pratar nu om relativ fattigdom – att barn inte har råd med iPhone eller dator, hur hjälper man dem? Och hur mycket går till reklambyråer och kända som ”brinner” för dessa saker? Jag tänker på Hannahs berättelse om sin uppväxt. På vad som skulle varit till hjälp i hennes uppväxt?

Semester – utlandsresor. Jag har inte rest så mycket själv, och inte heller barnen. Är det fattigdom? För oss är det val. Så visst kan jag säga att ”vi har inte råd” på frågan – men det handlar för mig om prioritering.

Jag hör mamman som saknar att ge sitt barn ”happiness” samtidigt som jag ser glada barn som springer omkring och leker känns det som man missar poängen med lyckan. Jag har köpt prylar till mina barn. Onödiga prylar som gör dem lyckliga för stunden. Den första veckan. Sen är de bortglömda.

Men hur ger man lycka till barnen? En annan av mammorna man pratade gav nog svaret.

Hjälp mig klara mig själv, försörja mig själv!

Utanförskapet bryter ner. Föräldrar som brutits ner eller är på god väg skapar inte lyckliga barn. Kanske kan barnen få pengar till den här resan och glad då. Men imorgon då?

”Moralist” kallar Susanna Alakoski Janne Josefsson för att han reagerar på en mamma som väljer att röka för 300 kr i veckan – och sen inte har råd med 100 kr på en termin för sitt barn.

Hon ger sitt helhjärtade stöd till den rökande mamman – rökningen är kanske hennes enda tröst i vardagen (ja, det måste vara jobbigt med dessa j-a krävande barn i en redan utsatt situation eller något – för barnen kan väl inte ses till någon glädje?). I mitt stilla sinne undrar om hon skulle vara stödjande till den rökande pappan? Med tanke på vad jag hon kommit fram till i jämställdhetsdebatten tidigare så var jag redan tveksam till Alakoski.

Förövrigt – apropå det här med jämställdhet och möjligheten för kvinnor att synas. Var det bara jag som reagerade på att det mestadels var ansvariga kvinnor som Janne träffade hos Rädda Barnen, Majblomman och BRIS? (uppdatering 15:50: Toklandet har redan hittat att man från Aftonbladets kultur – suprise –  redan har fångat upp samma sak. Slutsats: många kvinnor = lågstatus då)

För mig var det bara BRIS som kom ut med heder i behåll – tack vare Kattis. Kanske är det hennes medievana men hon klarade de tuffa frågorna – och kunde ta till sig kritiken. Kvinnan från Majblomman tyckte jag synd om. Hon var bra på att hålla masken, men det måste ha varit väldigt tufft när man inte kan backa. Hade varit bra med en uppföljande intervju när hon skulle försöka svara på de frågor hon inte kunde svara på. Vet inte om detta sas i Debatt – men jag väljer att inte se på det för mitt blodtrycks skull.

Men å andra sidan vet folk varför redan. Man måste sälja in sitt budskap med överdrifter. Men är det rätt? De som är utsatta på sitt sätt känner de att de kan vända sig till Rädda Barnen med sina krav då? Och var hamnar pengarna? Om barnen behöver mat, hur vet vi att pengarna inte går till rökning eller missbruk hos föräldrarna? Eller i fickan på någon chef hos hjälporganisationen?

rich

Många har skrivit bra om detta:

Anybody, Maukonen, Aktivarum, Kimzha Bremer, Toklandet,

Sen finns det lite olika i media:
Annika Sundbaum-Melin del 1, del 2, Jan Strid debatt, Newsmill Christer Kevick, Fatima Svanå,
Expressen del 1, del 2

Annonser