Etiketter

Det finns en person som ogillar mig starkt och har uttryckt denna ogillan tydligt både hos mig och hos andra. Och personen har också skrivit hur avundsjuk jag (och alla andra är på henne). Denna avund kommer sig då att jag, som sjukskriven, parasiterande bidragstagare, arbetslös är avundsjuk på henne som framgångsrik egenföretagare. Nu stämmer inget av etiketterna som hon satt på mig in på mig – och jag kan också ärligt säga att jag inte är avundsjuk på något av detta. JAg har aldrig någonsin känt mig intresserad av att driva ett företag.

Jag tänkte på henne igår och tänkte sedan på avundsjuka. Något jag led av mycket när jag var liten. Avundsjuka mot kompisen M som hade fina balklänningar till sin Barbie, medan jag och min syster hade hemsydda kläder. Att M var avundsjuk på våra mer unika kläder kunde jag inte förstå alls. Jag var avundsjuk på klasskompisen MO som hade en perfekt oval till ansikte – det som tidningarna förklarade var den ultimata huvudformen, inte det fyrkantiga eländet som jag hade. Eller AJ som hade långt guldgult lockigt hår – till skillnad från mitt råttfärgade hår vars enda lockar var några korkskruvar vid sidan (ni vet, dessa härliga lockar som Nellie Ohlson från Lilla huset på prärien hade – och det var ju en himla bra förebild…).

Men någonstans så växte jag upp. Min självkänsla blev bättre, och jag hade inte längre dåligt självförtroende. Visst har mindervärdeskomplex ibland – och visst finns det tillfällen när jag funderar på varför just jag skulle ha fått det här utseendet. Men oftast inser jag att det kunde vara värre. Och jag kan fortfarande vara avundsjuk på folk. Men det är inte längre missunnsamhet i avundsjukan. Visst kan jag känna avund mot folk som har olika egenskaper eller kunskaper som jag saknar. Som till exempel gourmet kocken som kan slänga ihop värsta middagen när som helst. Å andra sidan så tycker personen om att tillbringa tid i köket – själv kan jag tycka att makaroner och köttbullar tar för lång tid för mig. Så även om jag hade haft tid, så skulle det aldrig bli något jag prioriterade. Likaså att sy, olika typer av pyssel som decoupage och scrapbooking. När jag själv inte är beredd att lägga ner tiden, hur skulle jag då kunna missunna någon som gör det – och vara avundsjuk på dem?

Det som för mig verkar vara idealet är inte samma sak för andra. Jag kommer så väl ihåg när jag mötte en av min äldre systers barndomskompisar. De hade väl inte träffats sedan högstadiet, och trots att de tidigare varit oskiljaktiga så hade de glidit ifrån varandra redan efter mellanstadiet. Det blev då de här vanliga frågorna då jag frågade vad hon gjorde. Hon var då sjukskriven småbarnsmamma. Kommer inte ihåg om det var 2-3 barn hon hade. Så kom då frågan vad min syster gjorde. Och det kändes lite hemskt för mig att berätta detta – hur misslyckad skulle inte denna tjej känna sig när hon hörde sanningen (jag var väldigt ung, och inte så vis på den tiden). Så jag berättade att syrran gick på Chalmers och nu pluggade ett år utomlands då. Jag kommer inte ihåg exakt vad hon svarade på detta. Men hon log stilla och, faktiskt lite medömkande och jag insåg att för henne så var det min syster som var ensam och fortfarande inte fått någon familj utan kämpade i skolan som dragit nitlotten. Det var en aha upplevelse för mig.

Men tillbaka till den som hävdar att så många är avundsjuka på henne. Det jag kom fram till i mina tankar där och då var att jag faktiskt känner en viss avund. Jag har börjat med löpning (låter så mycket bättre än ”jogga”) och har sprungit en del lopp förra året. Och jag tänkte väl springa detta år med. Jag är nöjd med mina framsteg – bara att gå från soffpotatis till att springa en mil på ett halvår kändes fantastiskt bra. Det är så mycket fördelar jag fått genom min träning – som varit min terapi det senaste året. Det finns inget som tömmer hjärnan på negativ energi och stress för mig som att springa. Nu på vintern så blir det på löpbandet – men sen till våren så blir det ute och springa igen.

Men jag är inte snabb. Jag är expert på att hålla kvar krafter och inte ta ut mig helt (min inbyggda lathet som kommer fram i alla sporter, cykling, simning och löpning). Och när jag konstaterar att hon sprungit maran på en genomsnittstid som är under den jag är fruktansvärd nöjd över att jag klarat på 7 km – då känner jag en viss avund, det är bara att erkänna. Men jag är nöjd över den träningsmängd jag lagt ner och lägger ner. Min tävlan kan bara vara med mig – om jag sätter upp ett mål som jag inte klarar, då finns risken att träningen går från något lustfyllt till att bli ett än mer stressfyllt krav. Man ska aldrig säga aldrig, men jag ser inte att maraton kommer vara ett mål för mig. Mitt mål är att inte tappa löpningen så småningom. Målet är att det ska vara något jag denna gång fortsätter med.

Men ändock, jag kan ge henne rätt. Jag tycker det är förbannat bra jobbat av henne. Missunnsam? Nej. Till att börja med tror jag (ok, hoppas egentligen!) att hon lagt ner mer tid än mig. Och troligen under en längre del av sitt liv. Och kanske finns det fysiologiska skillnader. Kanske har jag inte fått – och kanske heller aldrig får – hastigheten av löpningen. Men jag har lugnet och friden. Jag kan släppa saker som är jobbiga. Och för mig, framför allt nuförtiden, är det det viktigaste löpningen ger mig.

Advertisements