Ibland funderar jag på en skapare och dess verk. Det kan vara författare eller musiker. Jag kan höra en sång på radion och älska den – men sen får man höra något negativt om personen. Kan jag då sudda ut denna känsla?

Ta till exempel den låt som jag verkligen älskar, Somebody that I used to know av Gotye. Jag älskar verkligen denna låt fortfarande. Jag kommer ihåg att jag hörde den i slutet av april förra året. Och sen dess har jag hört den på träningspass och på radio – och min egen lista många, många gånger. Och fortfarande så gör den mig på gott humör (vilket väl är lite märkligt eftersom det är väl inte någon särdeles uppmuntrande text).

Chris Brown är en känd musiker. För mig känd på andra sätt än via sin musik. Ärligt talat så har jag inte koll på hans musik. Det är ingen sång jag hört som jag tagit reda på vem det är som sjunger den som råkat vara gjort av honom. Jag vet att många tycker att han borde bojkottas och inte gynnas på något sätt. Men tänk om det hade varit han som låg bakom någon av de låtar jag älskar. Hade jag varit en egoistisk person som sätter min njutning av en bra låt framför någon sorts moralisk ställningstagande mot en person? Tanken går väl osökt till Michael Jackson här. Om jag tror att han är skyldig till de brott han anklagades för – skulle det ändra hur jag ser på hans musik?

Och om jag nu förväntas ta ställning mot personer vars verk jag beundrar, hur kan jag veta att någon är ok? Så om någon begått samma brott, men inte blivit lika känt, då är det ok att gilla musiken?

När det gäller författare så har jag lättare att välja, då det är ett aktivt val att läsa en bok. T ex så har jag bestämt att jag inte vill läsa något av Liza Marklund eller Jan Guillou. Och jag är heller inte särdeles intresserad av filmer baserade på dessa personers verk. Detta handlar inte om några brottsliga gärningar från deras sida, utan att jag reagerat på vissa saker som de har uttalat i media. Och hela Gömda skandalen botade mig från allt intresse av Liza för att vara ärlig. Nu kan det väl erkännas att jag inte var helt frälst i hennes böcker tidigare heller – så det känns inte som det varit någon större problem att undvika dem. Tänk om jag läst något om min favorit Margit Sandemo, då hade jag haft svårare.

Den nya författaren som hamnat på min lista är då Katarina Mazetti. Inte någon jag tidigare stiftat bekantskap med. Jag läste hennes artikel på ICA-kuriren och imponerades föga av den. Och i hennes senare debatt artiklar imponerades jag än mindre. Anna Troberg skrev en fråga om varför inte hon utsattes av detta näthat som är så vanligt, mitt tips till henne är väl att lära lite av Katarina Mazetti så löser sig det problemet av sig själv.
1. Skriv otrevligt om alla som inte delar dina åsikter
2. Tolkningen: Alla som är kritisk till det du skriver, till ditt forum, eller till dig är hatiska

Forfarande hade jag bara läst vad hon skrivit och blev bara chockad, men jag fick sedan höra henne prata på Publicisistklubben och då blev jag bara matt. Vilket hat som hon ger uttryck för. Och där och då hamnade hon på min lista att inte läsa. Jag har många gånger hört folk prata positivt om hennes böcker, men nej, ingenting för mig. Jag såg samma dag jag sett klippet något klipp från På spåret där hon var med. Eftersom hon varit med och vunnit så antar jag att hon har bred allmänkunskap – men nej, jag skulle inte se programmet med henne.

Problemet för mig blir att om jag fått ett ofördelaktigt intryck av en person på de sätt som dessa tre människor så har jag ha svårt att ändra detta senare, utan bara leta bekräftelse på att jag har rätt. Storyn blir tunn, skrattet för gällt, kläderna är hemska, för flamsig etc.  Och när jag ser dem eller läser något så är det lätt att frestas skriva någon föraktfull kommentar – och plötsligt är jag en av hatarna. Och det är jag inte intresserad av. Därför undviker jag att skriva något om dessa (och vi kan slänga in Anna Wahlgren här med) precis när jag är som mest upprörd. Och rådet till dem är väl att kanske också undvika att uttala sig på samma sätt där och då eftersom det inte blir så lyckat. Visst kan man lyckas med sitt raljerande – och folk kommer säkert uppskatta de uppskruvade liknelserna  – men när man sen lyssnar och ser tillbaka, är det verkligen den nivån de vill ligga på?

Jag ser att Katarina har skrivit en del barnböcker. Jag kommer inte stoppa min son från att läsa dem, självklart inte, men jag kommer inte att läsa dem högt för honom.

En person jag verkligen ogillade tidigare var Marie Picasso – men min ogillan kom sig egentligen inte av något jag sett, utan det var rubriker i tidningarna. Jag var mycket irriterad när hon kom med i Körslaget – vad skulle den där korkade bimbon vara med för?! Men ganska snart så blev hon min favorit. Med det vill jag väl bara visa att jag faktiskt kan ändra min egen uppfattning. Men om man själv har skapat den uppfattningen med egna agerande på olika sätt, då är jag svårflörtad.

Annonser