Etiketter

DN har många artiklar som jag inte gillar som gör att jag börjar ifrågasätta varför folk ens läser tidningen, framförallt om man ramlar in på kultur. Jag förstår att folk lämnar dem. Men så ibland så kommer guldkorn. Sådana som visar att det faktiskt finns riktiga grävande journalister kvar. Kanske man inte alltid håller med Maciej Zaremba, men ofta har jag hamnat på hans långa genomgående reportage och fått aha upplevelser. Denna gång har han gett sig på sjukvården och synat denna, även om jag inte riktigt förstår kopplingen Kultur och Nöje – eller kanske ändå. Det tycks vara en speciell svensk kultur – och Nöje, tragikomik handlar det väl om. Det finns definitivt saker som kan få en matt….

Till att börja med så har vi det här med Lex Maria. Anmälningarna ökar – men vad blir resultatet?

Sedan år 2005 har anmälningar enligt lex Maria (där sjukvården själv anmäler felsteg) nästan fördubblats. Det skulle kunna tolkas optimistiskt, som att man blivit frejdigare med att medge misstag. Men samtidigt ökar klagomålen från patienter och anhöriga. I skrivande stund väntar 5.500 ärenden i kö hos Socialstyrelsen.

Och om man får igenom dessa anmälningar? Då blir det den här ”kritiken” som man får. Den här som egentligen inte betyder att det blir någon förändring.

Men vad är det då som händer vad är det för problem inom vården? Min man har opererat bort en tumör. Det var fantastisk vård, inga problem, men ändå känner jag igen lite av det man beskriver.

Innan vi går vidare, två ögonblicksbilder, för märkliga för att förbigås. Fru B sätter upp stora lappar över makens säng, för att visa onsdagens läkarskift vad tisdagens bestämt. ”Ingen Catapresan! Ingen Haldol!” Annars är risk att B får i sig fel mediciner.

Och så den andra bilden. Redan på sin förvirrings andra natt höll Gustav B på att dö. ”Tappade luftvägarna” står det i journalen. Jag skickar denna sida till en narkosspecialist, anonymt, men med uppgifter om B:s ålder, vikt och tillstånd i övrigt. Hans kommentar: ” Det ser ut som om man försöker hjälpa mannen över stupet. Dog han?”

Nej, men nästan. Han slutade andas efter en cocktail av sex olika droger (Ketogan, Catapresan, Haldol, Lergigan, Heminevrin, Propofol), som en läkare på språng, som varken sett herr B tidigare eller därefter, pumpade i Gustav B för att få honom lugn.

Kan man anklaga honom för detta? Vad finns det för rutiner?

Hur skall den tillrusande jouren få reda på det viktigaste om patienten? Det är akut utryckning, mitt i natten, knappast läge att i lugn och ro studera journalen. Man kunde ringa Gustavs läkare, men vem är det? Det är nya namn på varje journalsida, ingen framstår som mer insatt än en annan.

Och där känner jag igen mig. Alla dessa läkare som passerar. Vem vet bäst? Vem har koll? Problemet för oss har varit att medicinen (mot epilepsi) skrivits ut av neurologen, men vi har hamnat över och blivit onkologens ansvar. Dessa har ingen aning om vad medicinen gör, och på läkarbesök hos olika läkare så är de koncentrerad på sin del och svara på frågor om detta – men våra frågor handlar inte om strålningen.

Så i januari bad vi om att få prata med neurologen för att kunna diskutera medicinen. Inte telefonmöte, utan faktiskt få sitta och diskutera. Det var andra veckan i januari. Nu först har vi fått kontakt, och det ska bli i mars. Har ännu inte fått tiden dock. Men då maken är på bättringsvägen, ingenting mer har inträffat så känns det inte så prioriterat att bråka om detta. Men tror man att det blir bättre för en hyperstressad patient att vänta?

Fru B trodde att så många som fyrtio läkare tog hand om hennes man. Jag räknade. Det var åttiotvå läkare som under Gustavs hundratretton dagar på sjukhuset medverkade till hans vård och sjutton av dem, psykiatrikerna, gjorde det motvilligt. De flesta av dem såg honom bara en gång, eller utfärdade råd per telefon.

Tänker på vår process på supporten Ownership – du äger caset. Det är du som tar hjälp vid behov, men ser till att du är SPOC (single point of contact). Kanske man skulle ge lite råd om detta till vården. Det fick upp kundnöjdheten enormt kan jag lova (sen blev det för dyrt och supporten hamnade sedan på Estland – men det är en annan femma…)

Men både HSAN och Socialstyrelsen avfärdar fru B:s begäran om utredning. ”Överspelat”, skriver man finkänsligt, varmed menas att rent juridiskt är det för sent att pricka någon läkare. Det är det speciella med granskarna av sjukvården. När de letar skyldiga gäller det att identifiera någon vitrock eller grönblus som missat ett provsvar eller förväxlat sprutor. Men när felet består i en struktur som gör det omöjligt med patientansvar, finner de ingenting att granska.

Men vad är det? Är det pengabrist? Vad är problemet i Sverige?

Låt oss slå fast att vad herr B än dog av, var det inte brist på pengar. Sverige hör till de länder som spenderar mest på sjukvård, här finns också fler läkare per patient än i Frankrike, Tyskland eller USA. /../ På OECD-listan över patienters läkarmöten ligger Sverige på 33:e plats, mellan Mexiko och Chile. En fransman träffar läkare i genomsnitt 6,9 gånger om året, en estländare 6,3, en svensk 2,9 gånger. /../En svensk doktor hinner i snitt med 777 patientmöten om året, för de franska eller tyska gäller det tredubbla. Även i den tabellen hamnar Sverige på näst sista plats bland utvecklade länder, dock före Grekland.

Men vad gör läkarna då?!

Fyller i blanketter, plitar på rapporter till landstinget, levererar data till register, räknar på styckepriser och volymer.

Man tar sig för pannan. Men varför, hur kan det bli så här?

Men som nästan alltid när en ny trend når Sverige, slår den igenom som en annan väckelse. Inom kort och utan någon vidare diskussion blev ”mål och resultatstyrning” och ”lean production” (inspirerat av Toyota) rättesnöre för var och varannan förvaltning. Också sjukvården drogs med. Det kunde man kanske förstå. Sjukvården hade i decennier försmäktat under byråkratiska pyramider där det krävdes sju äskanden och tog lika många månader att få en ny dator till mottagningen. Företagsmodellen bar på ett löfte om frigörelse och autonomi. Nu skulle man äntligen få sköta sig själv.

Visst sätter han verkligen fingret på Sverige där? Väckelse är väl precis vad det handlar om. Är det som folk har haft teorier om resultatet av att Sverige är ett så oreligiöst land att man måste ägna detta troende åt andra saker istället? (Och när jag läser ”lean production” tänker jag osökt på detta begrepp som så ofta tas upp av miggorna på Merits blogg...)

Men hur yttrar sig detta i verkligheten?

Det är ett slutet system. ”Efterfrågan” är begränsad av landstingens budget. Det mesta av ”produkterna” köper landstinget av sig självt och till priser som man själv bestämt. Också ”kunderna” är på skoj. Patienter shoppar inte sjukvård. Det är läkaren som bestämmer vad man behöver. Eller? ”Skall du ta cellgifter? Nej, jag satsar på bypass hos doktor Nilsson. Det verkar mer prisvärt.”

Det mest imaginära är ”produkterna”. Inte ens en bilverkstad kan standardisera sina priser, då ingen vet hur hårt en bult kan rosta fast. Men sjukvården skall låtsas att behandlingen av psykoser, njursvikt och reumatism kan brytas ned i delmoment med var sitt styckepris.

En liten parantes här är väl tankarna på kommunala fastighetsbolag som hyr ut lokaler till skolor och sådant. Och ju högre budget som skolorna får, desto högre kan man sätta hyrorna. Så det blir en rundgång på pengar som aldrig kommer skolor – eller i det här fallet patienter – till godo.

Tjänar inte vårdcentralen nog med låtsaspengar får man säga upp verkliga läkare, avvisa patienter eller slå igen. Se upp, här kommer det mest bisarra: huggsexan på vårdens låtsasmarknad är dömd till att bli mer destruktiv än konkurrensen på den verkliga marknaden. En sådan kan ju svälla; två bilhandlare på samma gata kan samsas om en växande kundskara. Men det kan inte två vårdcentraler: Omsättningen på deras ”marknad” är fixerad på förhand. Vad den ena vinner, tas från den andra.

”Förr i tiden uppskattade läkare komplicerade fall”, säger en doktor. ”Då kunde man visa sig på styva linan. Men nu, om man har en patient med multipelskleros och pnuemoni på IVA – erkänt svårbehandlat – vill varken neurologen eller infektionen ta den.”

Ja, jag har en mormor med en massa krämpor nu när hon kommit upp till 85 år som har noterat detta ointresse. Och även min mor och far med diabetes, högt blodtryck, nerver i kläm mm märker att de inte är så intressanta. Det skickas remisser hit och dit och de får vänta 2 månader och 25 dagar på besök, och så skickas det på ett nytt ställe med samma väntetid och resultat.

Förr i tiden, när Karlsson äntligen nådde fram till doktorn, kunde han ta upp alla sina plågor: den onda ryggen, andnöden och blemman bakom örat. Det kanske tog tre kvart. Numera kan det gå snabbare att nå fram, men i gengäld får Karlsson höra: ”En sak i taget.” Han får en läkartid tid för blemman, en annan för andnöden, en tredje för ryggen. Karlsson knotar kanske, det blir dyrt med resor och varför skall han behöva ta ledigt tre gånger?

Därför att ”beställaren” (landstinget i Stockholm) anser att läkarnas produktivitet mäts i antalet besök. Om de är långa eller korta spelar ingen roll. Alla ersätts som om de varade i cirka en kvart. Således blir det mest kostnadseffektivt för vårdcentralen att dela upp Karlsson i tre produkter à 485 kronor styck.

Återigen drar jag jämförelse med supporten och tycker att sjukvården kanske skulle ha tittat på våra processer. Jag pratar inte om läkare här, utan landstinge, de som styr. Den här okända ”någon annan” som sätter upp regelverk som bara resulterar i problem för folket de egentligen ska serva.

Året 2011 besvarades de flesta samtal till vårdcentralerna inom ett par minuter. Detta bokfördes som ett stort framsteg för produktiviteten. Samma år fick 200 svenskar hos vilka man upptäckt prostatacancer med metastaser vänta över en månad från det att diagnosen ställdes tills de fick besked. Därefter fick några vänta i tre månader på behandling, andra i ett halvår. Hur många som avled under tiden förtäljer inte statistiken.

Dessa omständigheter påverkade dock inte ”produktiviteten” negativt eftersom i motsats till telefonsvarandet finns inte ”dödliga väntetider inom cancervården” bland landstingens mått på vårdens kvalitet. Följaktligen riskerade inte heller någon vårdgivare viten eller andra obehag.

Läs det sista stycket igen.
Läs sedan hela Maciej Zaremba artikel. Det finns så mycket tankar när jag läser detta, men det är svårt att formulera dem. Jag inser hur lyckligt lottade vi är att allt har gått bra.

För grejen är att svensk sjukvård ÄR bra. Min syster fick en dotter född för tidigt, och det löste sig bra. Även andra bekanta har positiva erfarenheter. Problemet stavas komplikationer, att ha olika avdelningar involverade, det är då det ofta blir haverier. Men det känns som intresset att lösa dessa problem är minimala. Istället riktar man ”skarp kritik”. Och sen kan samma sak inträffa igen, och igen. Och det är samma sak inom alla myndigheter.

Annonser