Jag blev uppmärksammad på ett inlägg hos Blondinbella där hon hade lite åsikter om att det inte var helt lätt att arbeta på ett café där det finns en massa barn. Det intressanta i ämnet var då diskussionen runtomkring. Blondinbellas åsikt var då att café ägare måste ha möjlighet att nischa. Café för studenter som sitter och pluggar. Eller de som sitter och jobbar på cafét och pratar i telefon och surfar. Och de barnvänliga där det finns plats för barn och barnvagnar. Säga vad man vill om IKEA, men de har verkligen nischat sig för barnfamiljer. Men jag skulle inte tro att Blondinbella skulle vilja sitta där och jobba 😉

Men självklart blir det ramaskri över detta från vissa. Hur kan man förbjuda barn? Ska de som vill nischa sig som homosexuella-fria caféer få ha det med? Eller de som inte vill ha mörkhyade? Eller de som vill stoppa kvinnor? (Jag noterar att kommentatoren inte nämner Ladys Night, eller de mängder av tjejgym som poppat upp som ett problem i detta sammanhang…att stoppa män är inte lika kontroversiellt som barn. Inte heller fick Hmm något svar på problematiken med synagoger och moskeer där det finns olika utrymmen för män, kvinnor och barn )

Jag vet inte jag… Även om man försöker framhäva hur rasistiska alla svenskar är eftersom man understår sig att kritisera integrationspolitiken så inbillar jag mig att det inte skulle finnas så stor marknad för folk som vill gå på ”All white” caféer. Och nu pratar jag inte bara om rädsla för att twittervänstern skulle fotografera folk som gick dit för att hänga ut dem – eller kanske de mer våldsamma skulle välja att misshandla de som gick dit. Utan jag tror att de flesta människor skulle tycka det vore väldigt obehagligt att gå på något ställe med en sådan inställning. För sanningen är att vi är inte rasistiska. Enligt många mörkhyade så upplevs svenskar tvärtom.

När jag var i Paris så var vi på ett ställe där de bara hade homosexuella bland personalen. Det var en policy man hade. De hade ingen sådan policy för gäster, men kyparen var rätt kylig mot mig desto trevligare mot min man så jag vet inte om han försökte få maken att ändra läggning. På något sätt så har jag en känsla av att den kommentator som mest retade sig på detta med diskriminering inte skulle se det som ett problem om man i Sverige hade ett sådant företag där du som hetero inte fick jobba. Diskriminering är på något sätt ok när det är ”rätt” sorts.

Jag älskar mina barn och tillbringar så mycket tid jag kan med dem. Men ibland så vill jag ha tid att bara vara med min man med. Till exempel på SPA. Då vill jag inte ha med mig barnen ännu. De är inte tillräckligt stora för att ha utbyte av detta. Och att då ha andra barn stojande omkring påverkar vår njutning. Därför så väljer jag bort de spa som nischar sig som familjevänliga vid dessa få tillfällen.

Min man har alltid haft svårt med hög volym och folk som pratar för högt. Detta problem har ökat tiofalt efter operationen. Det blir bättre, men han stressas lätt. Min mamma har ganska hög röst som bär ganska långt så efter en helg när hon varit på besök så blir han väldigt trött och får vila upp sig några dagar för att komma tillbaka. Barnen har ett lekrum på nedervåningen som de får leka i när de har kompisar. När det blir lite fler barn så ökar lätt volymen. Men hela familjen måste kunna leva och samsas utan att inkräkta på varandra. Barnen måste få ha ett normalt liv – och min man måste få ha lugn och ro. Inte alltid lätt att få till. Det är svårt nog med vuxna människor som pratar högt, och det kan vara svårt att reglera detta för oss. Men att barn som är ivriga pratar högre är rätt givet. Kanske gäller det inte alla – men tillräckligt många. Och att sitta och hyscha på barnen hela tiden när man är ute gör det inte så roligt för dem heller. Så varför måste man ha med sig barnen om de inte har något utbyte av det?

Men det innebär också att de gånger vi har tid för varandra och inte behöver bekymra oss för barnen inte vill vara på ställen där det finns andra barn som stojar och leker. Vad är poängen att bli av med barnen när vi ändå kommer att koncentrera oss på andra barn? Det går inte att stänga av detta att skanna av rummet och barnen. Rädsla för skador, att de ska försvinna och springa från föräldrarna, att de går och skriker, reta mig på föräldrars agerande (som föräldrarna som inte lyssnar på sina barn utan istället koncentrerar sig på sin mobil och man ser besvikelsen i barnens blickar – och det skär i hjärtat). Jag är en nyfiken person som tar in saker som sker runtomkring mig. Men på något sätt blir det mer så när det handlar om barn. Både positivt och negativt.

Barn måste få vara barn. Självklart. Men vuxna måste ibland få egentid med. Och därför tycker jag det är bra när det finns olika alternativ. Ge oss möjlighet att få välja det. Det har väl skett 2-3 gånger de senaste 8 åren så är det egoism då att sätta dessa krav?

Advertisements