Etiketter

, ,

För ett tag sedan så blev hashtaggen #BästaBeatrice populär efter att Jonas Hassen Khemiri skrivit. Och de upplevelser som han beskrivit. Vilket känns som en väldigt jobbig uppväxt. Jag blev lite illa berörd när jag läser hans ensidiga upplevelser av allting som var riktat mot honom. Jag tänker på vår libanesiske granne som körde för fort och stoppades av polisen. Som pratade snabbt på arabiska och fick sina barn och fru att göra samma sak och som då viftades vidare. Faktum var att han pratade utmärkt svenska.

Jag kommer ihåg hur det var att växa upp. Jag kände mig fet och ful. När en kille i klassen kallade mig benrangel så blev jag smickrad – inte förolämpad. Det var inte förrän många år senare jag insåg att jag faktiskt var smal som liten. Jag var bara inte pinnsmal. Men då jag hade den bilden tolkade jag mycket utifrån min självbild. Det som räddade mig från ett svart hål var väl det faktum att jag faktiskt hade en viss självironi och självdistans.

Det pratas mycket om folk som stoppas i tullen på grund av sitt utseende. Men jag tänker då på min kusin som ofta blev stoppad. Min enormt vackra kusin med det långa blonda håret och de stora blå ögonen. ”Du ser ut som en Lucia” sa en kvinna en gång till henne. Hon blev stoppad många gånger och kroppsvisiterad i Israel. Varför vet jag inte. Det var när hon var ung – under 16 år.

Jag tänker på mitt besök i Egypten då vi åkte en liten buss och stoppades av polisen. Och polisen kollade papper på alla personer i turbaner i bilen. Då blev jag illa berörd faktiskt. Och jag förstår därför folks reaktion mot utseende profilering. Men jag har också något emot att man anser att det är ok att stanna i Sverige år ut och år in utan att ha tillräckliga med skäl.

Så som sagt, jag förstår att Jonas har upplevelser från sin ungdom. Samtidigt så läser jag vissa saker och förvånas över hur vi har så olika erfarenheter:

”Att vara elva och läsa seriealbum där orientaler är mystiskt exotiska, vackert brunögda, sensuella (men samtidigt svekfulla).”

Och jag tänker på hur gärna jag ville se ut som mina favorit personer. Den mörka i Det var en gång. Tigerlilja ifrån Peter Pan.

serier

Och ärligt talat – vem kunde förstå att Ivanhoe valde Rowena över Rebecca?

ivanhoe

Och visst, exotiska, vackra och brunögda – men svekfulla? För mig var det mer  de ryskbrytande blonda galningar jag såg framför mig som de onda. Jean Claude Van Damme bland annat.

Nåväl, liksom den tidiga #blatteriot, så kommer de en massa egna upplevelser på samma stuk med taggen #BästaBeatrice.

I dag har då Jasenko Selimovic skrivit ett svar till Jonas. En mycket tänkvärd text där jag känner att han sätter ord på de tankar jag haft.

Vissa av de här, min vän, var mer förtryckta, diskriminerade, vissa mindre. Men alla kände att de, just de, var mest utsatta, mest missgynnade. Mångas pappor hade sagt att de måste jobba tre, fyra, tio gånger mer än andra. Många av dem försöker, precis som du, se ”stöldobenägna ut” i en affär. Fråga romer, hemlösa, arbetarklassen, äldre, svarta, ungdomar, kvinnor med burkor, blyga, överviktiga.

Vems diskriminering är större, viktigare? Vilken grupp kan vi förneka rätten att känna så?
/../
Missförstå mig inte, min vän. Jag säger inte att diskriminering och diskriminerade inte finns. Men när jag försöker byta kropp med dig, ser jag ett land uppdelat i grupper, och på andra sidan ett Sverige fullt av rasister, kvinnoförtryckare, islamofober, antisemiter, homofober, folk som föraktar äldre, afrikaner, invandare, arbetsklassen, konstnärer, jag såg elaka, själviska människor som hade endast kränktheten gemensamt. Ingen vacker syn. Är vi verkligen sådana?
/../

Plötsligt kom det, från sista bänken.
– Vår enda chans i livet är att vara inkvoterade, som du.
Jag försökte le.
– Det är klart att det är så. Du kan inte ens prata svenska.
Jag stannade upp. Han har rätt. Om vi lever i ett så pass rasistiskt land, som du beskriver, då är du och jag, min vän, bara ett alibi som tjänar för att gömma den existerande rasismen. Tidigare såg jag oss som två som har förtjänat sin position. Men nu, i din kropp, insåg jag att det är omöjligt. Du var plötsligt en medelmåttig författare som kompenserar genom att skriva om ”invandrarämnen”. Och jag var en nolla. Nichts. Folkpartiets invandraralibi. Om rasism är överallt, min vän, då måste också vi två vara del av den.
/../
Då, när jag lämnade dig, började jag misstänka att du, Sveland, och många andra väljer att tolka världen så att den bekräftar er världsbild. För sanningen är att när polisen var brutal mot dig, som du beskriver i artikeln, kan det ha haft många orsaker. Vi vet sällan varför folk beter sig som idioter. Han kanske bråkade med sin chef hela dagen, fick utskällning som du skulle betala för, han kanske var en allmänt jobbig typ som klipper till allt och alla. Eller så var han rasist.

Det finns miljontals möjliga svar. Vi vet inte vilket är det sanna. Men du //väljer// att tolka det som rasism. På samma sätt som Sveland //väljer// att tolka att Josefssons syfte är att ”få utlopp för sina aggressioner”. Kanske. Men //vi vet inte//. Vi //väljer// och ofta väljer vi det som bekräftar den sanning vi vill se. På samma sätt som Avpixlat, som skapar den sanning de vill se.

Jag läste detta och blev alldeles andäktig. Jag ville dela denna upplevelse så snabbt delade jag den – men jag ser att andra har fattat det på annat sätt. Framförallt folk som jag har börjat sammanknippa med media.

Hur kan människor förstå det så olika? Välja att tolka så olika? Jag förstår inte. Jag försökte svara vissa, ifrågasätta deras analys. Men det ledde till att jag blev blockad av @ehsanfadaker. Utan svar. Våga vägra debatten. Tysta oliktänkande. Osynliggöra.

Undrar hur jag ska välja tolka det. Ska jag tolka det som att @ehsanfadaker inte gillar kvinnor? Att han har fördomar mot mig för mitt kön? Eller är det mitt handikapp som etnisk svensk och därmed en rasist? Eller ska jag tolka det som att han inte har svar? Att han inte klarar av att få kritik? Det är den tolkning jag väljer att lägga på det. Det finns så många i hans kretsar som klappar på ryggen och tycker att han skriver så bra – så varför ska han bry sig om någon som påtalar att det kan vara bra att *läsa* texten man kritiserar och inte bara fokusera på att det ett är en lång text (varför tror man inte att svenskar kan läsa texter som är mer än fem rader, är det vad problemen i skolan lett till?) och dels att det inte står att han är folkpartist och statssekreterare i ingressen (att det står i texten är tydligen oväsentligt – det var som sagt för långt att läsa!).

Förövrigt har jag även hört kritik mot Jasenko Selimovic från ”andra sidan” då han ska förneka ”svensk identitet”. Detta då baserad på detta tal och denna krönika. Själv var jag positiv till båda – men lägger in lite citat som jag gillade från talet för andra att komma med sina tankar runt det:

Vi och de är nämligen varandras ömsesidiga förutsättningar
/../
Vad detta samhällskitt än må vara, hur litet det kan än vara och vad än det grundar sig på – så måste de flesta människor i ett land omfatta en grundläggande överenskommelse om att detta land bör existera.
/../
I ett mångkulturellt samhälle bör man inte hävda att det är en kultur, en etnicitet eller religion som ska hålla ihop landet. Vi har för många kulturer, etniciteter, religioner etc. för att en sådan homogenisering skulle vara möjlig att genomföra.
/../
Helt enkelt kan man säga att den konstitutionella solidariteten hävdar att vi inte är tillsammans för att vi är etniskt lika, utan för att vi handlar lika. Vi som bor i detta land lovar genom medborgarskapet att handla i enlighet med de normer som finns nedlagda i grundlagen och opinionsbilda på ett demokratiskt sätt i de fall vi inte gillar dessa normer. Vi hör därför ihop för att vi tror på samma politiska grundidé (demokrati) och de normer som kan destilleras fram från våra grundlagar.

Uppdaterat 15:00: Jasenko Selimovic artikel fortsätter få ris och ros. En av de mest hyllade tweeten höll på att få mig att gå i taket.

Och för den som faktiskt är intresserad av historia så var väl grejen att hon inte stod upp. Hon vägrade ge upp sin plats. Så om man nu tänkte hänvisa till Rosa Park i detta sammanhang, så kanske man kan ha åtminstone den kollen. Eller?

Parks moved, but toward the window seat; she did not get up to move to the redesignated colored section. Blake said, ”Why don’t you stand up?” Parks responded, ”I don’t think I should have to stand up.”

Det var skönt att direkt efter jag läste detta läste Sanna Raymans balanserade inlägg.

Advertisements