Jag läser om Niklas Derouches upplevelse och lider med honom. Men ska vi vända på det? Ska vi döma alla svenskar efter en del idioter?

I så fall tar jag min historia. Jag har skrivit om det en gång tidigare. Om att min pappa tog upp liftare ofta på sina turer. Ofta tog han med dem hem till oss. Vi har haft folk från Australien, Finland, Tyskland och andra länder som bott över och bjudits på middag. Tills han fick tag i en man från Tunisien. Mycket trevlig man och berättade om sitt land på kvällen. Men han var lite för översvallande så mamma var mycket tydlig att pappa skulle ta med honom hemifrån på morgonen. Vilket han gjorde. Men det dröjde inte länge förrän han kom tillbaka.

Han kom in till mig när jag klädde på mig. Jag minns fortfarande den här känslan av skam då jag fått en korsett och stod och provade den och speglade mig. Det var mycket obehagligt att då få en man som stod och tittade på mig då. Min mor lyckades i alla fall fösa iväg honom från vårt hem. Det var inte förrän efteråt vi fick veta att han stått och onanerat framför min 6-åriga lillasysters säng.

Jag erkänner att denna händelse har satt sina spår i en viss reservation att vara ensam med folk jag inte känner från andra kulturer. Å andra sidan har jag aldrig sett detta som något typiskt för tunisier – utan såg denna sjuka individ som representant för sig själv. Min äldre syster har inte haft samma rädsla. Så hon umgicks med en kille för länge sedan som vi träffade vid ett besök i Stockholm. De brevväxlade och nästa gång så spenderade hon dagen med honom. Vänskapen dog väl ut när han bad henne gifta sig med honom när han var på väg att utvisas. Vet inte vad som hände med honom senare.

Ibland blev jag frustrerad över min systers tilltro till folk. Killen var trevlig och det hände ingenting när de umgicks utan allt gick mycket kyskt till. Lite värre var det väl för syster när hon var i Frankrike på en fest. Hon gick ut för att få luft och pratade en del med en killkompis av arabiskt ursprung. Trots att syster var tillsammans med en kompis med honom så tyckte han att det var en bra idé med sex. Syster var inte med på noterna, så han försökte då med våld. Hon klarade sig ifrån detta med blotta förskräckelsen. Och det dröjde många år innan hon berättade det för sin nojjiga lillasyster förövrigt. Men nästa gång så var hon mer försiktig hon med.

I början av 90-talet kom det många invandrare till vår bygd och jag minns hur många försökte vara trevliga och prata med oss svenskar. Men jag är en försiktig person och kan tycka det är obehagligt när främmande människor är för ”på”. Och det är rätt obehagligt när folk säger något till en och sedan ler mot varandra och säger något på ett språk du inte förstår och skrattar. Man kan känna sig väldigt utsatt av detta,

Niklas Derouche pratade om Hitler porträtten som fanns i svenska folkhemmen – och det är för mig väldigt främmande – inte någon beskrivning jag känner igen från min släkt. Men kanske var det för att det inte var så politiskt färgade?

Om vi nu ska titta på olika partiers historia så är det väl även detta, så det vore väl här intressant att veta i vilka kretsar Niklas farfar rörde sig i.

1940 Sveriges Kommunistiska Parti stöder Nazitysklands ockupation av Norge och Danmark. (Hitler och Stalin är ännu allierade.) Dagen efter Tysklands invasion av Norge och Danmark skriver partiorganet Ny Dag: ”Det är de små staternas beskyddare England och Frankrike, som med sin flagranta kränkning av Norges suveränitet framkallar detta läge.”

Men bortsett från enstaka händelser jag varit med om eller sett så har jag sett mer nysvenska människor som är som vem som helst. Jag såg kvinnan i en slöja som likt mig väntade på någon annan förstrött petande på sin smart phone medan hennes barn – liksom mina – jämförde Skylander figurer på en affisch och diskuterade vem som var coolast. Uppväxta i två kulturer men ändå så lika.

Jag kommer ihåg när jag bodde i en invandrartät förort. Temporärt var det tänkt, men det blev närmare 10 år. Förutom grannen mittemot och vårt var inget namn svenskt. Mannen mittemot hälsade aldrig på oss. Sällsynt otrevlig människa. I övrigt så var folk väldigt trevliga. Tills man kom till tvättstugan. Och efter att ha varit med om en gemensam tvättstuga så kan jag nästan förstå att det finns viss rasism. Snacka om kulturchock några gånger. Å andra sidan så var det även i tvättstugan vi mest pratade med vår somaliske granne. Halvdöv och amputerat ben efter att ha gått på en mina. Mycket trevlig människa. Tyvärr ledde hans dövhet till att han hade TV på hög volym vilket inte alltid gillades så någon (jag hade mina misstankar) klagade lite då och då på detta till hyresvärden. Och mannen kom ner och bad om ursäkt.

Under dessa 10 år så såg jag en del barn växa upp. Blonda och svarthåriga som lekte tillsammans. Tyvärr var det även under denna tid jag hörde om balkongflickor och mäns som misshandlade sina hustrur. Vi hörde om busschaufförer som misshandlades. Om rån mitt på ljusa dagen när äldre tagit ut pengar i bankomaten.

Om kvinnan som rånades när hon var ute och gick med sitt barn i barnvagn. Vi såg aldrig något – så det var surrealistiskt att läsa om vad som händer i tidningen. Så när vi kommit fram till att vi ville ha barn så flyttade vi därifrån. Det var inte en miljö jag ville ha mina barn växa upp i.

Förutom invandrare så fanns det även sociala lägenheter så det var de sk vita som hade det svårt som bodde där. Det kunde vara missbrukare, folk som var fattiga av olika anledningar, folk som helt enkelt inte klarar sig utan stöd. Området var delat på olika ställen – vi bodde i det ”bra” området där det inte var så mycket problem. I de ”sämre” lekte inte de vita och nysvenskarna tillsammans på samma sätt.

Det var när jag bodde där jag träffade och pratade med en skinhead. Det kändes så märkligt att prata med honom. Han var rätt ung kring 20 och var trevlig och vältalig. Och för honom var det normalt att vissa helger så sprang hans gäng och jagade invandrarna med batonger – och andra helger så var det invandrarna som jagade. Och ibland så kom polisen som ingen gillade. Och jag fick en känsla av att jag levde i West Side Story plötsligt.

Det var bara den enda gången jag träffade killen – och jag undrar lite vad som hände med honom. Det finns så många människor som passerat i revy genom livet som påverkat en.

Men även bland svenskar fanns och finns det utsatta människor. Kommer ihåg ”socialfallet” i hembygden. Paret som hade 10 barn. Mamman jobbade som städerska. Barnen blev en del i ett kollektiv. Man visste ju hur familjen var. Pappan var den enda som bråkade på vår libanesiske granne för att han ”kom och snyltade på hederliga svenskars pengar”.

Jag undrar hur det gått för denna familj. Hur stor chans hade de? De kan inte skylla på rasism, men de var dömda i förtid där de bodde. Deras enda chans var väl att komma därifrån. Å andra sidan – om de hela tiden får reda på att det är samhällets fel, att de tillhör en underklass och inte kan ta sig därifrån – vad finns det för incitament att kämpa? Och kanske var det ifrån den miljön skinheads killen kom? Dömd av alla – och med ett behov att hitta en fiende, någon att straffa för problemen man har?

Jag tänker på Niklas som berättar om sin far som får glåpord på tunnelbanan. Jag undrar om han tänker på glåporden som blir allt vanligare bland lärare. När elever kallar lärare hora, idiot mm. Även andra yrkesgrupper känner av detta. Det är ingenting som man ska behöva acceptera – men kan vi inse att det är idioter – inte några som representerar ”de svenska” – lika lite som invandrargäng som misshandlade

Vad ska jag vara tacksam för?” undrar Niklas.

Kanske samma sak som jag är tacksam för. Att födas i ett land utan krig. Att födas i ett land med världens bästa föräldraförsäkring i mitt tycke. Att födas i ett land med gratis sjukvård. Att vi kan studera vidare utan att det är ekonomi som ställer till det för att man måste betala för den.

Det finns negativa saker med Sverige ja. Och kanske är sjukvården inte så fantastisk som jag trodde förr. Skolan är på fallrepet och behövs ryckas upp. Men det är ett land där många vill väl. Visst finns det idioter – men vi är människor. Det ligger i vår natur att vara på olika sätt. Men jag tycker inte det är fel att fundera på vad man kan vara tacksam för.

Men ett stort problem i Sverige som jag tycker är någonting som vi tyvärr har lyckats få många som kommer nya till Sverige är en känsla av att det är ”någon annans ansvar”. Man gömmer sig bakom beslut och utredningar och direktiv från offentliga sektorn – och nu är modeordet ”strukturer”. Och man matar folk med hur förfördelade de är i alla sammanhang.

Jag är tydligen förtryckt för att jag är kvinna. I helvete heller, säger jag. Men då läser jag om hur kvinnor som kritiserar feminism bara gör det för att få pluspoäng av männen – eller för att man är rädd att hamna i kylan. WTF?

Och invandrare som försöker protestera mot saker och ting, som försöker se positiva saker om Sverige, de är husnegrer, husslavar, husblattar. Vilka är det som försöker härska och förtrycka – egentligen? Varför är det så fel att försöka göra det bästa av situationen?

Jasenco försökte skriva att man ska försöka att inte se allting svart. Och jag håller med. Men det innebär inte att man ska glömma att det finns rasism. Men man kan försöka se rasismen som en mänsklig svaghet. Något som kan finnas hos alla – inte bara vita. Och ibland – så är det inte rasism.

Det kan vara en dålig dag. Ett missförstånd. Eller en rädsla från tidigare erfaranheter. Eller också är det en idiot. Och varför låta en idiot påverka dig och skapa dålig energi? Vill man verkligen tillföra dessa människor som kommer vara borta från en själv när de väl passerat det värdet?

Men om man nu vill att Lasermannen och Peter Mangs ska representera svenskarna – då måste det väl på samma sätt vara representativt för de som misshandlade mannen i Kortedala, eller kvinnan som dödades i Landskrona vid parkeringsbråket, eller de som gruppvåldtog kvinnan på asylboendet? Det vore rätt bra med ett rakt svar på detta.

Läs också: Anybody och kika på Rockis fynd.

Uppdaterat 15:40:

Hittade ett till inlägg på ämnet som jag var beredd att dissa rakt av – men samtidigt ligger det lite i det.

Men vem har de här stereotyperna? Är det SD? Skinnskallarna?Ja. Problemet är att det här inte är hela bilden. De här människorna är rasister. Men det är också du, jag, Jasenko och Jonas. Det är det här som Selimovic inte förstår. Vårt samhälle genomsyras av negativa stereotyper. Vi är alla rasister och sexister. /../

Till exempel så föreställer jag mig en man när jag tänker “läkare”, “filosof” och “geni” och en kvinna när jag föreställer mig “elallergiker”, “miljömupp” och “irrationell”. Jag måste aktivt anstränga mig för att mina sexistiska stereotyper inte ska påverka mitt beteende och mina åsikter. Jag lyckas ibland, men inte alltid. Att vara sexist är inte något jag har valt, det är något jag har lärt mig av att leva i en sexistisk värld.

Samtidigt – är det inte så att man riskerar att tro att alla är rasister och behandlar en på ett speciellt sätt också om man då förutsätter att samhället genomsyrar samhället? Skapar man inte nya stereotyper?

Jag har inga svar vad man ska göra åt detta. Men jag kan inte se att gräva ner sig i bitterhet och göra sig till ett offer i många sammanhang är det bästa för att bli lycklig. Men det är jag det. Kanske är det skönare ibland att hata.

Johan Westerholm skriver också om andra sorters diskriminering som finns i samhället förutom rasism. Tycker Henricos slutsats är lysande:

Nej, jag har haft dålig hörsel sedan jag var 6 år gammal och är faktiskt stolt över mig själv, har ett så pass gott självförtroende och självkänsla att jag blir inte kränkt för jag vet ju att jag inte bara duger utan är skitbra som person. 🙂
Jag önskar att alla som känner sig kränkta har eller får den styrkan för i grund och botten är vi människor och som människor har vi ett enormt värde i sig.

Uppdaterat 17:10
Funderat lite mer på det ”sexistiska” samhället. ”Mijömupp” för mig t ex är en man. Läkare är väl idag kvinna mer. Vi skapar stereotyper efter vad vi ser omkring oss och läser. Efter att erfarenheterna breddas kan även stereotyper ändras.

Uppdaterat 1/4

Missa inte Martins svar till Jonas heller. Mycket tänkvärt och bra funderingar på hur Jonas själv sprider fördomar.

När du skriver ”en person som skjuter elva svarthåriga män på sju månader utan att polisen ingriper”, inser du då att du med en liten bisats har fått det att framstå som att polisen är så rasistisk att den sitter och rullar tummarna medan människor skjuts, bara för att de skjutna var lite mörkare? Tror du att det gick till så?
/../
Jag kan inte byta skinn med dig, Jonas, och jag kommer aldrig att kunna dela dina erfarenheter av att ha blivit utsatt för rasism av polisen, av samhället, av någon. Men jag kan försöka förstå. Och jag skulle vilja att du försökte förstå. Låt mig dela med mig av erfarenheter som du inte har. Som erfarenheten av att välja ett hårt och dåligt betalt yrke i princip enbart för att man vill hjälpa människor, och mötas av hot, hån och hat. Eller att åka till en tunnelbanestation för att försöka rädda livet på en självmordskandidat, och då man kommer upp till bilen igen så är den sönderslagen för att den stod parkerad på fel torg. Att gå och bära på ett litet bortsprunget barn som man har hittat och på väg tillbaka till dess oroliga föräldrar höra hur glåporden haglar och se spottloskorna komma. Att en del barn vägrar hälsa på en, att andra barn skriker ”fuck aina” då du är i närheten. Att regelbundet bli kastad sten på när man åker in i vissa områden, att ibland bli träffad. Att veta att en del larm i dessa områden är rena bakhåll. Att höra att samma kollega blivit attackerad igen, träffad igen, att förstå hur utsatt hennes situation måste ha varit då stenarna haglade. Att inse att de kollegor som satt i bilen en sen natt och väntade på låssmed för att ta sig in i en lägenhet där en person befarades vara död hade kunnat invalidiseras av den stora gatsten som plötsligt kastades på deras bil ifrån hög höjd. Att inse att risken är stor att någon faktiskt dör snart i de här bakhållen och attackerna.

Och även Joakim LaMotte skriver bra om hur pratet om rasism i alla sammanhang är kontraproduktivt.