För ganska lång tid sedan så skrev jag ett inlägg under affekt som blev en oväntat fortsättning på detta inlägg om andras barn. Det är alltså lite tankar runt det här med föräldrar – och vad dessa gör med sina barn. Nu när jag har haft några år att följa olika barn.

Så vi har två familjer som jag har reagerat på på olika sätt. Jag har följt dem ett par år nu. Vi har kvinnan med 3 barn som flyttat hem till sin pappa då i en femma. Förutom de fyra barnen så finns det ofta karlar som verkar bo där periodvis. Tänker lite ibland på det här hånfulla uttrycket ”det är mer troligt att man träffas av blixten än att man får en ny karl när man blivit över 40 år”. Verkar inte vara några problem för henne i alla fall. Tror visserligen inte hon är över 40, men på något sätt kan jag väl inte tro att man känner det som den bästa lösningen att flytta hem till någons pappa – och när det dessutom finns tre barn som är ganska vilda kan jag väl vara lite förvånad.

Men alla dessa män som kommit och gått, där man kan ha sett någon under längre och kortare tider (veckor, månader?) så funderar jag på det här med ”bonusförälder”. Skulle någon av dessa män kännas som förälder åt barnen? Torbjörn Jerlerup skrev ett väldigt bra inlägg om det här med synen på bonusförälder – och efterfrågade rättigheter till dem. Men som @Flyingmartin noterade så var han inte riktigt tydlig med VAD det skulle vara för rättigheter. Och jag tänker på vissa av dessa män som jag sett stå uppe på balkongen och ointresserat iakttagit barnen. Själv kanske jag är intresserad av mer ”skyldigheter” att åtminstone bry sig på något sätt.

Samtidigt har jag följt Zmilla en hel del. Som i många år varit en viktig del av familjen och verkligen försökt vara en bonusförälder – men inte fått egentligen. Man har inget att säga till om när man inte är förälder. Vi efterfrågar att ”samhället” ska säga ifrån och hjälpa folk, att förskolan och skolan ska ta ansvar för barn. Men en bonusförälder ska förstå sin gräns. De är inte föräldrar. och alla bonusföräldrar dras över en kam.

Barnen har också en pappa enligt uppgift. Och där är de ofta på helgerna. Men enligt ryktet så har mamman ofta varit tvungna att hämta dem då pappan ”inte klarar av dem”. En av killarna fick fysiskt hållas tillbaka när han tänkte flyga på en granne som han lovade han skulle döda. Grannen var närmare 40 och vältränad – killen var väl då runt 9. Och jag tänker på den allvarsamme, trevlige pojken som för ett par år sedan berättade utförligt om sin semester.

Det är så sorgligt att se hur barnen konsekvent tappar chansen. Av någon okänd anledning så bytte man tydligen skola för dem vid jul. Och den yngste som gick i ettan och man äntligen lyckats få att fungera i gruppen i klassen rycks mot sin vilja ut och hamnar i en ny klass. Och klassens föräldrar blir helt chockade när de får in en kille som är våldsam och slår de andra, och folk blir rådslösa.

Och jag känner med barnen. Och jag blir så ledsen över att de inte får någon chans. Jag ser hur de är på väg åt skogen – men vet ej vad man kan göra för att hindra färden. Tänker lite på Prussiluskan i Pippi som man skrattade åt som liten. Hon som försökte hjälpa Pippi. Som försökte få henne att gå i skolan. Kanske inte på det mest pedagogiska sättet visserligen – men ändå. Hon såg ett barn som övergivits av sina föräldrar och försökte göra sitt bästa för att hjälpa henne. Men frågan är hur man ska hjälpa barnen. Vad finns det för alternativ?

Förutom dessa barn så fanns då den andra killen. Han som då misshandlade min son. Det hände verkligen ingenting i det fallet på ett tag. Han hälsade på mig, mycket artigt, och sprang och gömde sig när han såg min man. Men jag märkte en skillnad. Han kändes genuint artig och trevlig och det kändes verkligen som att händelsen satt spår. Han kom inte hem till oss och vi fick aldrig någon formell ursäkt. Men hans agerande visade ånger och det gjorde stor skillnad. När äldre sonen skulle ha sommaravslutning förra året i ettan och vi stod och väntade så sprang den yngre runt och lekte. Jag försökte hålla koll på honom (vilket kan vara i det närmaste omöjligt ibland) och plötsligt försvann han. När jag äntligen lyckades lokalisera honom så blev han gungad av denna kille.

Den äldre sonen har då gått på dans och i år så visade det sig att de hamnat i samma grupp. Lite pinsamt att första gången springa på mamman sen jag var och berättade om händelsen. Vanligtvis kan jag vara rak och säga saker och ting, men just i det här fallet kändes det svårt att ”rensa luften”. Men vi har klarat det rätt bra att diskutera menlösheter. Men jag har trots allt ändrat uppfattning om killens chanser. Jag känner att han faktiskt har lärt sig saker och jag är mer hoppfull för hans framtid än jag var förr. Men jag minns hur jag reagerade på hans bonuspappa som tog med honom till oss – men som han inte alls lyssnade till. Om jag förstod saken rätt var bonuspappan pappa till lillebrodern då. Men om jag skulle tolka det hela rätt nu så finns det en annan man i bilden nu. Och återigen förstår jag då varför man kanske inte vill ge för mycket av sig själv varken som barn eller som vuxen om man kanske är osäker på hur länge det ska hålla. Om man tillbringar år tillsamman med ett barn, ser det växa upp, och sedan plötsligt ska man vara en främling? Och samma som ett barn, någon har varit där länge, varit med överallt, och sedan så ska denna person vara en främling för dem? Om det har hänt en, två gånger – hur mycket kommer de känna för att investera känslor i näste person?

Tänker på mina barns bonus farfar. De älskar sin farfar, men de känner trots allt J mer. Han har varit barnvakt åt dem någon gång. Somrarna har tillbringats i hans stuga tillsammans med honom och deras farmor. De har varit ute och fiskat med honom. Han har hjälpt dem snickra och annat. Tänker ibland på om det skulle bli slut mellan honom och barnens farmor. Skulle vi då förväntas bryta banden för barnen? Aldrig besöka honom igen? Å andra sidan finns det många som faktiskt har kontakt med sina bonusbarn – så jag tror att bryr man sig, så löser väl det sig det med. Även utan rättigheter.

Annonser