Man kan tydligen forska på allt och dra väldigt många slutsatser av detta. För många, många år sedan såg jag ett löp där man påtalade att det fanns större risk för bröstcancer om man sov med bygelbh på nätter. Jag läste inte mer än just löpet och har inte hört något mer om det sedan dess, men jag minns min förundran. Hur många människor sover med en bygelbh? Kan det verkligen vara bekvämt? Och kan det verkligen finnas tillräckligt många som gör det som medverkar i en undersökning så att man kan dra denna slutsats från det?

Just där och då väcktes väl min tvekan på hur mycket man kan lita på larmrapporter. Och sen dess har jag sett flera larmrapporter som tidningarna plockat upp som då har blivit motbevisade av bloggare som faktiskt läst rapporterna. För tydligen behöver inte rubrikerna alls ha något stöd i vad som faktiskt står där.

Nåväl. Nu har man återigen kommit fram till att det är ”manligheten” som ställer till det för killar i skolan. Det är ”omanligt” att läsa och därför läser man inte. En ny vinkling på det här med ”antipluggkulturen” för pojkar.

Det finns många som skrivit om detta redan som man kan läsa som tar upp en del av mina invändningar, bland annat Ekvalist, Susanna Varis, En stilla undran, Tysta tankar.

Själv kan jag bara ge mina subjektiva tankar och erfarenheter. Jag är en bokslukare. Jag älskar att läsa. Det har jag alltid gjort. Jag började läsa tidigt, runt 4-5 år. När jag fyllde 6 så började jag få Vitnos böcker. Sedan fortsatte jag med arndra hästböcker. Pirkko, Svarta Hingsten. Jag läste Anne på Grönkulla, Kulla Gulla, Kitty, 5 gänget och andra Enid Blyton böcker.

Jag lärde mig att hänga täcket över lampan i rummet så jag kunde läsa större delen av natten. Jag lärde mig också att läsa fort. Jag var i särklass snabbast läsande i klassen, och på läsförståelse så låg jag också väldigt högt (dock inte bäst!). Under 80-talet så fann jag Sagan om Isfolket. Jag, syster och mor läste dem tillsammans. I slutet var det jag som köpte böckerna så fort de kom ut. Så läste jag ut dem direkt. Sen läste jag om den igen direkt och njöt av varje ord.

Jag träffade sedan min man. Han ansåg sig vara en storläsare med på den tiden. Men för honom var det väl kanske en-två böcker i månaden.

När barnen var små tappade jag lite av tiden att läsa men nu har jag tagit igen det igen med råge.

För min man har körkort varit lika med frihet. För mig tror jag att läsförmågan är den största friheten. Den öppnar dörrar till så många världar. Jag älskar fantasy, deckare, romantik. Jag är kanske inte så förtjust i skräck då jag inte vill ha mardrömmar av det jag läser så Dean Koontz och Stephen King har jag snabbt skippat. Det är drama. Spänning. Böcker som får mig att skratta – och ibland gråta.

Så efter att ha den känslan för läsning så är det en stor förvåning för mig att min äldste son inte är så intresserad av att läsa, själv. Han höll tidigt på att ”lösa koden” som man säger, men det verkade inte riktigt lossa förrän han faktiskt började i skolan. Och det visade sig att ett av problemen för honom var just det här med att vi läser för honom. Han var rädd att vi skulle sluta läsa för honom när han väl kunde läsa själv. Vi har lugnat honom på den punkten så det är fortfarande kvällsläsning för honom (och om vi nu ska prata ”manlighet” så undrar jag om det skulle ses som ”manligare” att nattas av mamma än att läsa själv?)

På skolan berömmer de honom för hur bra han läser men hemma så blir det inte så mycket. Jag har köpt ett antal kokböcker för barn som han gärna läser, och han kan också ge sig på lillebrors Kråke böcker. Så han läser så smått i alla fall. Dock inte alls den mängd som jag skulle ha väntat mig eftersom vi trots allt delar DNA.

Att läsa kapitelböcker själv – inte intressant.

Eftersom min man inte kan läsa så bra sen hjärntumören så är det jag som läser varje kväll. Något jag har ärvt från min mor är oförmågan att ligga och läsa högt i sängen. Jag kommer så väl ihåg läxförhören där mamma somnade. Och många kvällar ligger sonen och knuffar till mig för att få mig att vakna till. Och jag kommer ihåg att det var just en sådan händelse som fick mig att börja läsa själv. Liggande bredvid farfar som stakade sig och knappt kunde ta sig igenom boken.

Så vi har tagit oss igenom Percy Jackson, Alex Rider, Harry Potter, Trolldomens tre skrifter, Svarta Hingsten och andra böcker. Han älskar att lyssna på dem, och ser framemot nästa bok. Varje kväll är han besviken och vill ha ett kapitel till. Jag försöker fresta med att han kan läsa vidare själv. Men icke. Kanske har det att göra med att han ofta frågar om ord. Att han vill veta vad svårare saker betyder. Själv så förstod jag oftast av sammanhanget. Vilket gav mig ett rikt ordförråd – men ibland, kan jag ha missförstått vad ordet betydde kapitalt.

Men nu håller jag då på att läsa för min yngre son och märker en stor skillnad i hur han tar emot när jag läser. I varje bok identifierar han sig med personerna. Han ”är” alltid någon där. Och jag känner plötsligt igen mig själv i detta. Hur jag är med i berättelsen. Hur jag tänker ihop en bakgrund till historien, eller fortsättning själv.

Min pojkkusin M läste också Sagan om Isfolket och jag minns hur vi byggde med hans lego och var olika personerna. Även M var precis som mig bokälskare.

I dag får jag låna en massa böcker av en kollega som köper en massa fantasy. Jag har funnit en massa nya böcker och författare genom honom. Vi stod och pratade och jämförde hur man läste. En annan kollega berättade att hon inte läste så mycket. Och de saker hon läste skulle då vara trovärdiga. Blev det övernaturligt eller något sådant, så lade hon bara bort boken (”Jaha, nu börjar de trolla också?! *suck*) . Hennes son var på samma sätt. Han tyckte mer om att läsa fakta och se på Discovery. Dottern däremot gillade till exempel Twilight (sas med illa dolt förakt…)

Och det där är väl min känsla. Att man kan vara olika i det man vill ha. Kanske är det så att det är fler killar/män som gillar att läsa det trovärdiga. Faktaböckerna. Och om man inte är intresserad av att läsa det som läggs framför en – då är det upp till den som ska fånga intresset att motivera intresset, eller hitta alternativa saker att läsa. Inte skylla på killarna för egna misslyckande.

Men något jag minns från skolan var när vi fick böcker att läsa där vi skulle läsa ett kapitel i veckan. Och det uppskattades inte om man läste snabbare. Dessa böcker ogillade jag starkt. Det var bland annat Robinson Crusoe. Att tvingas läsa något på en viss tid fungerade inte alls för mig. Och jag undrar hur folk som redan från början inte är så intresserad av läsning påverkas?

Annonser