Jag hatade idrott när jag gick i skolan. I mitt tycke var det bara bollspel som man lade vikt vid, och mitt bollsinne var ungefär lika katastrofal som min sångröst. Och skidåkning lärde jag mig hata på mellanstadiet och har liksom inte riktigt ändrat uppfattning ännu. På lågstadiet och barngympan så körde man barr och det gillade jag. Och jag gillade också balett som jag dansade på fritiden. Men det blev mindre och mindre av det jag gillade och istället så blev det Volleyboll och fotboll mm. Det var väl bara Spökboll som jag gillade.

Jag tror att ett problem för mig med bollsporter var att man var ett team och folk var då beroende av hur väl jag presterade. Och vetskapen om att jag sög ledde då till att jag blev än sämre. En ond spiral.

På högstadiet så började andra problem påverka. Jag var tidigt utvecklad och hade hyfsad byst. Inte roligt på gympan. Sport-bh var inte ett begrepp jag kände till. Så förutom att jag inte kunde träffa/fånga en boll så var jag också pinsamt medveten om att det blev en massa gung när jag sprang och jag förutsatte att alla andra kollade på mig.

Nåväl. Jag överlevde gympan/idrotten under skoltiden. Och efter skolan så gick jag snabbt upp i vikt. Det fanns väl många anledningar till detta, men jag misstänker att inte ha något tvingande rörelse kan ha påverkat.

Många år senare så började jag träna tyvärr har det blivit lite till och från (och sen barn nummer två fram till hjärntumör diagnosen mer från). Jag har tränat på Friskis & Svettis, Sats och lokala gym. Jag gillar variation och har testat olika sorters pass (Box, step, yoga, pilates, core, spin mm). Jag har i flera omgångar sprungit – dels ute, och dels på löpband. Träning har istället för tvång blivit lustfyllt och efter förra årets stress var det min räddning på många sätt.

När jag väl har kommit igång så är det lätt att motivera mig att fortsätta – tills någon sjukdom eller skada sätter käppar i hjulen – men det där första steget är det svåraste. Att komma igång. Det finns så många utmaningar. Det finns inte tid är väl den vanligaste. Men det finns även andra. När jag ser mig själv i spegeln och ser den otränade människan. När jag hör flåset efter en trappa. Hur kan jag gå¨på ett gym? Vad kommer de andra tänka? OCh den där mentala biten är svår att komma över.

Att köra löpning ute så folk ser mig, vad kommer de tänka? Kommer de reflektera över hur långsamt jag springer, hur jag rör mig? Jag har själv ibland hajat till på folk som springer och kanske lett lite. Tänk om folk gör detsamma om mig?

I dag bryr jag mig inte längre om hur jag ser ut när jag tränar. Jag lever i min egen värld då. Jag inser att även om folk kanske skrattar åt mig där och då så kommer de troligen inte ligga vaken på natten eller roa omgivningen några veckor och berätta om den här random människan de såg som såg så märklig ut. Men just den här känslan gör att jag blir väldigt obehaglig berörd när jag läser LaMottes berättelse om pensionärer på gymmet.

Framför mitt ansikte hovrade vita, platta gubbrumpor. Den fryntliga herren med skåpet bredvid skämdes inte när han oblygt drog ner kalsongerna och blottade sin 70-talsfriserade framdel. Där satt jag med ansiktet fem centimeter ifrån en pensionärs underliv som, i mångt och mycket, påminde om en förvildad ölandstok.
/../
Gymmets femton löpband var ockuperade av människor i övermogen ålder. Även motionscyklarna och roddmaskinerna var intagna av herrar och damer med sportsockar för långt uppdragna på benen och t-shirts med texten ”veteran – såklart”.
/../
Tålmodigt ställde jag mig och väntade. Eftersom damen hade alldeles för lite vikter på så tog det en evig tid. Man ska för fan inte köra 50 repetitioner per set, tänkte jag och började allt mer frusta inombords.

På något sätt funderar jag på vad personen bredvid mig skulle skriva i sitt inlägg…*rys*

Ser förresten att på temat idrott att Lisa Magnusson har skrivit en krönika om det här med sport. Känns som hon skrivit väldigt mycket av det jag skulle kunna skrivit när jag var sisådär 16. Och jag har själv ingenting till övers för sport på TV och tidningar kan jag erkänna. Jag kan le lite roat åt folk som tar sporter på blodigt allvar. Jag kan störa mig på att min TV kväll plötsligt ändras för att det är nån EM, VM eller något OS plötsligt. Men jag är inte längre sexton. Även om jag inte delar intresset för sport så respekterar jag att andra gör det. Och den här respekten för andra saknar jag i texten. Även om hon då förklarar att, visst så är det bra att man har intresse. Men varför ska det ta sån plats – typ. Men sen kommer då detta…

När jag hör de vilsna hjordarna av fulla fotbollsmän bröla förbi utanför så kommer jag att tänka på ett fantastiskt gammalt YouTube-klipp som handlar om några män som försöker finna sin inre urvilde genom att springa runt i en skog och dansa och skrikande dra upp småträd med rötterna och annat i den stilen. De ölbröliga fotbollsmännen påminner mycket om urvildemännen. Förmodligen skulle de vara mycket lyckligare ute i skogen. Ja, jag tror det.

Och i vanlig ordning så är det bara ”män” som protesterar. Att även kvinnor reagerar struntar man i I Lisas värld är det män som intresserar sig för sport. Hur kommer det sig att feminister är de mest könskonservativa idag??

https://twitter.com/lismilf/status/324793189364031489

Nej, jag gillar inte sport. Inte min man heller så vi har aldrig igång TV på dessa sändningar. Enligt uppgift så skulle dock vår son ha gillat någon sorts hockeymatch som han såg när han sov över hos en släkting. Det var då han, mamman i familjen och dottern som satt och tittade. Jag tror även den familjen skulle tycka det var lite fördomsfullt och irritera sig över Lisas text.

Annonser