Vissa nyheter skapar en massa tankar och funderingar. Nyheten om mannen som åtalades för att han gick omkring naken hemma var en av dessa nyheter. Och jag har liksom inte kunnat släppa det hela. Att läsa twitter visar att jag inte är ensam att reagera. På många sidor så har folk hållit med om hur vansinnigt det är.

Inte så vanligt att jag citerar Cissi Wallin, men jag tyckte hon uttryckte det väldigt bra här…

Men det fanns även de som försiktigt försvarade åtalet. Precis som kollegan som hävdade att det var rätt att åtala:

naked

Jag förstår tanken på det. Men för mig blir det absurt att man kan tolka lagtexten att det kanske är ett brott som begångits för att en person går naken hemma. Det finns så många lagtexter som man redan har svårt att tolka. Och sen kommer det här att man måste haft ”uppsåt”. Och hur tänkte man att detta skulle lösas av detta? För mig känns det som det är slöseri med pengar…Jag kan på något sätt förstå den här offentliga kissandet i rätten. Där finns det trots  allt intresse att skapa praxis och veta vad som gäller. Men naken hemma? Vem kom fram till den briljanta idén att detta skulle vara värt att skapa ”praxis” om. Och vad hade hänt om man fått honom fälld? Skulle någon kunna filma mig när jag går omkring naken hemma och anmäla mig? Man skulle ju ha fått sitt praxis. Och kan man verkligen få in i texten att det är mer stötande med en naken man än en naken kvinna?

Dessutom. Att prata om att det finns lag på åtal för åklagare rimmar lite illa för mig efter att jag läste om Thomas Holst val att inte åtala. Tydligen kan man göra lite hur som helst med den här åtalsplikten…

Fast visst vet jag att man har åtalat vid tveksamma fall. Vi har BSDM fallet. Vi har Assange fallet. Kanske är det bara kvinnor som tar den här åtalsplikten på allvar? Eller handlar det om att det bara handlar om åtalsplikt när det ”offren” är kvinnor? Problemet med detta åtal och andra vansinnigheter är att det urholkar förtroendet för rättsväsendet.

Vi har fall där man från polisen lägger ner anmälningarna direkt då det är för tidskrävande/jobbigt/dyrt att utreda. Vilket leder till att förtroendet för polisen går ner.

Och sedan har vi då åklagare som väljer att åtala efter någon sort logik som för mig är omöjlig att förstå mig på. Åtalsplikt verkar vara trevligt att gömma sig bakom – men som man ser ibland så verkar det inte fungera som det var tänkt. Och förtroendet från allmänheten dalar sakta ner.

Och har man väl ett brott, man har bevisat det hela och man kommer till själva dömandet – då kommer nästa känsla av overklighet när man ser vad domsluten kan bli. Är folk lika inför lagen funderade jag en gång över då jag läste om en 18-åring som dömdes till ett straff lägre än minimistraffet för sex med en 12-åring.

Nu vet jag att man från media gärna hjälper till att försöka skapa opinion mot domstolar genom skeva rapporteringar och därmed bidrar till att skapa förakt, men det är en annan fråga för mig. Jag vill minnas att jag läst någonstans att det var stor skillnad i resultat mellan hur tingsrätt och hovrätt dömer vilket för mig skapar en känsla av att det är ett lotteri när man hamnar i rättsväsendets klor.

Både som offer för ett faktiskt brott – och offer för någon som anmäler dig för att jävlas eller hämnas så finns det tillräckligt mycket brister i Sveriges rättsystem för att skapa oro. Och detta är något man behöver ta itu med snarast.

Men tillbaka till det aktuella fallet. Vi pratar om en människa av kött och blod som nu har dragits genom rätten. En familjefar vad jag förstår som nu har varit i rätten – anklagad för sexuellt ofredande. Vad gör det med en person? Med familjen?

Jag är en person som går näck. Inte så att jag någonsin skulle gå ute naken så att nudist har aldrig varit något som lockat mig. Men jag förstår helt deras tankar på nakenhet. För mig är det oftare sexigare med någon påklädd än naken. Visst kan man med rätt pose få fram sensualitet. Men rent nakna människor är inte sexiga. Visst kan jag tycka det kan vara obehaglig. Någon som minns Naken-Janne eller vad han hette från någon såpa way back? Han som sprang omkring naken överallt. Det skulle jag inte uppskatta. Jag skulle inte vara på samma ställe som honom, och han skulle inte släppas in hos mig. En naken rumpa i soffan eller köksstolarna. Känns inte så fräscht.

Men att gå runt i hemmet på kvällen och natten när man hämtar vatten eller något annat, ser jag inte som något problem. Och visst ibland tänder jag också lampan och hoppas att grannarna inte råkar finnas i köket och råkar kasta en blick snett uppåt då de då kanske skulle se mig. Själv har vi full sikt in i deras hus då det är lättare att se upp. Men av artighet så tittar vi sällan in. Det hör liksom till god ton för mig. Så är de nakna någon gång så har jag missat det. Och skulle de vara nakna så skulle jag hellre titta bort än börja filma dem för att vara ärligt. Grannarna nakna hör liksom inte riktigt till det jag vill se – lika lite som jag tror att min nakna kropp är något folk drömmer om heller.

Så är det ett problem om man onanerar i fönstret eller duschen? Men för jösse namn, kolla bort. Du har ett eget val vad du tittar på. Och hemmet måste få vara en fristad där du kan vara dig själv utan att oroa dig för vad andra tycker. Får du inte vara dig själv när du är hemma – när får du nånsin vara det?

Nåvä andra som skrivit om detta fall är Oisín Cantwell och Maukonen.

Advertisements