Då och då funderar jag över det här med barn och hur de fungerar. Fast det handlar då mest om mina barn i jämförelse med mina egna minnen. Och hur de är idag och hur de kommer bli imorgon.

Jag ser olika stadier på barnen som kommer påverka resultatet och vem de kommer att vara. Det första stadiet är informationshämtandet. Den tid barnen tar allt som föräldrarna och andra auktoriteter (förskolepersonal framförallt) som absoluta sanningar. Föräldrarna är dessutom normer. Gör mamma på ett visst sätt så är det något mammor gör.

I den tid jag lever idag så känns detta ibland lite svårt att hantera. Samtidigt som man predikar att barn inte ska tvingas in i religion och sådant så är det under denna tid svårt att undvika påverka dem i den egna riktningen. Mammas och pappas ord är som sagt sanning. Så om det blir en diskussion om Gud och Jesus (och det blir det…) så kan jag försöka vara väldigt öppen med att folk kan tro på dem, men när inte jag gör det så blir det ändå min sanning som de påverkas av.

Så ett barn som är uppväxt i ett religiöst hem kommer per automatik att tro att detta är sanningen. Hur ska man kunna leva efter en egen sanning och sedan presentera ett val av sanningar för barnet? Att förvänta sig att barn ska kunna ta ställning under denna tid går inte.

Vi har även genusreligionen som man idag måste ta ställning till. Man har matats så mycket om samhället som tvingar in folk i könsroller. Och alltid finns frågan om hur man gör. Skulle man göra skillnad på en dotter och en son? Det är bara att rakt av säga ja. Det skulle göras skillnad. Precis som jag gör skillnad på son och son. De är olika personer, olika saker som ”makes them tick” så något som den ena gillar behöver inte nödvändigtvis vara positivt för den andra. Så dessa detaljer måste tas hänsyn till vid uppfostran. Men då de är av samma kön så kan jag direkt säga att jag inte gör skillnad på dem på grund av kön.

Men det finns även andra frågor som dyker upp.  Där barnen iakttar hur det fungerar hos oss och drar slutsatser utifrån det. Så att jag aldrig byter däck leder till en slutsats att det är något kvinnor inte gör. Jag insåg detta en gång när min äldste son en gång som ganska liten tankfullt räknade upp vad mammor och pappor gjorde, tror detta var efter att han ville veta hur någonting fungerade och jag hänvisade honom till att ta den frågan till pappa. Som den gode jämställdisten som inte tror på generaliseringar så protesterade jag naturligtvis och förklarade att det kan vara lite olika. Jag kunde också tala om att han kunde prata med min mamma när han träffade henne då hon som fysiklärare hade koll. Men själva grejen var en tankeställare. Jag har ingen aning om vad som händer med informationen och svaren jag ger barnen. Hur dessa processas för att användas i framtiden. Som förälder vill man ge sina barn de bästa förutsättningarna, göra allting rätt. Men det finns inget facit eller rätta svar. Det gäller att vara ärlig. I tankarna är allting lätt. Men frågorna och tankarna som kommer ut följer ingen logik man själv kan föreställa sig.

Nåväl. Nästa stadium där den äldre är i nu är mer frågor om förtydligande av sanningarna de fått eller får. Det är inte den här fyraårs ”varför” som kan upprepas in absurdum men många gånger intresset för svaren är minimalt. Utan nu är det mer ärlig fråga om att förstå varför det är så. Det har väl att göra med skolan också och möjligheten att läsa och därmed ta till sig information som kanske ibland inte stämmer med den information de fått tidigare.

Ett exempel (vilket var vad som fick igång tankarna) var att för ett par år sedan tittade sonen på Det var en gång: Tidernas historia. En serie jag verkligen älskade när jag var liten. Och i denna kommer då även islams början med och man berättar om Muhammed. Och jag inser att han alltid ritad med ryggen emot den som tittar, eller i skuggan så han inte syns. Saker som jag inte reflekterade över då serien gick, men efter Vilks debatten verkligen insett hur medvetet det var. Så jag tänkte att det var väl en jättebra idé att berätta detta om tron, att Muhammed inte får avbildas. Han reagerade inte nämnvärt över det då. Men igår så frågade han om varför. Och viktigare, vad händer om man avbildar ändå? Och de spontana svaren som dyker upp i huvudet var inte vad jag ville ge min son då jag inte vill att han ska få förutfattade meningar. Tyvärr hade jag inga bra svar varken på varför, eller vad som skulle hända. Så istället argumenterade jag för att visa hänsyn och respektera deras önskemål. Och att han måste diskutera med någon som är mer insatt i islam för att få svaren.

Men som sagt det var ett par år mellan min diskussion – och frågan kom i samband med middagen så vad det var som föranlett den vet jag inte. Min äldste är som sin far och säger egentligen inte så mycket vad han tänker och känner utan reflekterar mer i tysthet. När han väl säger något har det bearbetats länge. Den yngre är lite som mig och kan prata konstant, hoppa från ämne till ämne. Ibland prata bara för att få höra sin egen röst eller något sådant.

Det är många reflektioner här, och jag kommer ihåg själv lite hur det var på låg och mellanstadiet. Fortfarande enorm tilltro till vad folk sa, men ändå mer nyfiken på varför.

Nästa stadie har jag då inte haft barnen i, men handlar om egna minnen och en reflektion över det man läser och hör om. Den ifrågasättande perioden. Tiden man bryter sig loss från föräldrarna.

Och det är väl här jag tror det kan vara lättare att börja bryta sig loss från religioner, eller finna den om man levt i ett ateistiskt hem.Det är väl mycket sökande efter identiteten, vem man är egentligen under denna tid.

Sen kommer stadiet när föräldrarna blir viktiga igen. Men mer som viktiga människor i ens liv, inte till några man förhåller sig till hela tiden. Inte som när man är liten och de är dem man lyssnar på som har sanningen. Inte som under tonårstidens rebelliska tid, där man kanske ibland bara vill vara i opposition mot dem. Har de gjort ett bra jobb så står man stadigt på fötterna. Den kunskap man har kommer vid det laget ha kommit från olika håll så man har blivit en egen människa med egna tankar.

Det är väl den tiden jag är nyfiken på idag. Och jag undrar vilka personer mina barn kommer att bli. Jag ser tidigt intressen/fallenheter för dem. Men vad kommer slutresultatet bli? Som förälder har jag minnen på saker som jag tyckte mina föräldrar gjorde mindre bra, saker som jag gör annorlunda. Men samtidigt undrar jag vad mina barn kommer ta med sig. Både de positiva sakerna som de vill efterlikna – och de negativa som de vill undvika. Och jag undrar alltid vad jag kan göra

Annonser