Mycket att göra nu så jag är lite sen på bollen och ser att Catta redan tagit upp twitterdiskussionen om amning. En av dessa heta potatisar som tycks dela folk. Jag har personligen aldrig sett det här problemet med amning. Jag har inte sett bröst som visats upp. Av hänsyn så vänder jag bort blicken när jag ser att det är amning på gång. Vilket säkert kan tolkas som fördömande när jag först zoomar in personen med blicken (EN LITEN BEBIS!!!) och sen inser att det är matdags – oops, snabbt bort med blicken. Jag hinner sällan se så mycket av skeendet att jag noterat hur mycket av bröstet som eventuellt syns.

Men just det här med rätten till amning ska finnas överallt är det nya. Men amning är en så individuell grej. Så lite varning till känsliga läsare att nu blir det personligt från mina upplevelse, litegrann för att beskriva varför jag har så svårt att förstå hela debatten. Innan jag hade fått barn så hade jag klart för mig att jag skulle amma. Jag hade en bild av hur det skulle se ut. Madonnnan med barnet typ. Verkligheten blev lite annorlunda.

Till att börja med hade jag mjölk i massor. Hela jag tycktes vara en mjölkmaskin. Mitt första barn lyckades trots all den mängd mjölk som erbjöds honom inte ta till sig det utan somnade ifrån maten när vi var på BB. Och jag hade hört att när barnet somnade så var det mätt. Och då det nästan rann själv så kunde jag inte se att det var något problem. Men det var det. Han tappade vikt och blodsockret blev tillräckligt illa så man var tvungen att lägga till ersättning. Sedan fick jag fem olika barnmorskor som skulle visa hur man ammar på bästa sätt. Och bästa sätt var tydligen på fem olika sätt. Go figure. I slutändan så hade vi vårt eget. Barnet lades vid bröstet iklädd blöja. När han somnade kom maken med kalla händer från tvättfatet och la det runt den lilla kroppen som stelnade till och krampaktigt började suga en stund igen. Och så fortsatte vi tills han fått i sig tillräckligt.

Nåväl, vi lämnade sjukhuset och vid det laget hade han förstått det här med hur man sög för att få i sig mat. Dessutom hade han lärt sig att suga var en bra lösning för alla problem. Till exempel ont i magen. Lysande lösning när man har ont i magen för att man ätit för mycket…för mat fanns det hela tiden. Jag sålde även av en hel del mjölk till sjukhuset första tre månader, plus att jag frös in för flaskor för tillfällen när inte mjölkkossan var tillgänglig.

På nätterna fick vi sova större delen av tiden. Sonen somnade vid bröstet, och sedan så var baren i princip öppen då när han vaknade till. Och det som inte gick åt under natten rann ner i sängen. Det blev sådana här plastade lakan under denna tid då sängen kunde vara dyngsur av mjölk. Förutom att det kom mängder av mjölk så hade jag kräkbarn. Båda två. Vi pratar kaskader.

Så detta var min verklighet när det gäller amning. Mjölk överallt. Kräkande barn som ska torkas. Och det är väl därför jag blir så full i skratt när det gäller hela ”offentliga amnings hysterin” att det bara handlar om att man ska råka se bröst. Vet inte om folk skulle störa sig mest på att råka se mitt bröst eller allt det runtomkring.

Jag läste någonstans om folk som var upprörd för att de inte fick amma på HM. Helt absurt tyckte (och tycker) jag. Varför ska man ha behov av att amma där?! Diskuterade lite med Lady Dahmer som tydligen ofta ammade i butiken on the go då hon aldrig skulle kunna handla annars då barnet alltid skrek ute. Jag har svårt att sätta mig in i detta av många skäl. Förutom den här känslan att det nog inte skulle uppskattas av butiksägare om en stråle mjölk plötsligt började hamna på alla kläder/prylar så har jag svårt att kombinera känslan shoppa och amma. Jag gillar inte att shoppa kläder. Jag hatar det. Jag hittar aldrig något jag gillar. Det tar lång tid. Det är köer. Det är bara jobbigt allting. Tror säkert att barnet skulle skrika om jag hade med honom in där. Hade inte varit svårt att plocka upp min stämning. Matbutik då? Även där vill jag att det ska gå fort. Det jag gillar att shoppa, böcker och filmer känns som jag vill kunna koncentrera mig helt på utan att bekymra mig om barnet.

Men tydligen finns det barn som kan amma on the go. Jag undrar lite hur mycket av barn & bröst som syns där. Jag tycker nog att det borde kunna döljas rätt bra – och då försvinner väl litegrann av det här problemet som tas upp. Jag, som är uppfostrad att inte stirra på folk undrar om jag ens skulle se att det är amning på gång. Nu har jag varit hos andra människor som inte hade badhanddukar liggande överallt för att finnas tillgängliga vid amningen så jag inser att det faktiskt inte är något som händer alla. Kanske inte ens många. Så kanske de som ammar på det sättet inte har/hade mina bekymmer. Men för mig passade det bäst att amma hemma. Men samtidigt så tittar jag igenom mina bilder från när barnet var liten. Och konstaterar att vi var ute ganska ofta ändå. De första månaderna är ett litet töcken kan erkännas. Men jag kände mig aldrig instängd. Trots bekymmer med ammandet så var det aldrig något problem de gånger vi var ute.

Jag förstår att Blondinbella har en hel del funderingar. Det blir lätt så. Och jag förstår också att hon sätter upp lite principer. Been there. Men jag tror på något sätt att problemen görs större än de är. Varför kan inte folk få ha åsikter utan att det ska bli krig? Det finns många sidor man jan se saker och ting. Det finns egna erfarenheter som påverkar hur man ser på det. Och attityden på twitter är ”Se vad korkad den här personen är vilket pucko!” och av någon anledning så tar folk inte till sig denna konstruktiva kritik – utan blir bara mer övertygad om att man har rätt. Visst, alla kan inte, eller har inte intresse att lyssna eller ta till sig saker även när det får bakgrunden till någons ställningstagande. Men kan man då inte bara acceptera att man är olika. Så. Har man problem att se folk som ammar. Titta bort. Och ni som tar till amning som provokation för att hävda er rätt att amma whenever, wherever (har bara hört om detta – inte sett så vet inte hur dessa provokationer ser ut i verkligheten) – försök att se andras syn också. Världen består inte bara av JAG och ömsesidigt hänsynstagande fungerar bäst. (Och Catta har hunnit skriva lite om ”Jag” generationen med ser jag sen).

 

Annonser