Jag har inte varit så aktiv på nätet på senaste tiden. Det är så mycket annat som fångat mitt intressen. Jag lyssnar heller inte på radio, eller ströläser tidningar så jag känner mig allmänt off. Men igår läste jag då om Instagrammålet och tankarna från Catta där om straffet. Spontant kan jag hålla med att det känns hårt att hamna i skuld redan innan man är myndig. Tänker lite på alla dessa barn som man läst om som sätts som ägare till bilar som föräldrar sedan felparkerade och sen när de väl blev myndiga så började livet med ett kronofogden. Det känns hårt. Och att det även drabbar föräldern känns också hårt. Så å ena sidan håller jag med Catta.

Men någonstans i kommentarsfältet (som för övrigt visade mig att det här med att hålla sig från Internet är ett sunt beslut för mig!) så började den andra sidan överväga. Ska man ge mängdrabatt för att det är många som drabbats? Skulle lidandet för en person vara värt mindre för att flera drabbats? Fast det var ju inte de som skrev – de såg bara till att skapa möjligheten för folk ska man då drabbas? Min spontana tanke (som kanske visar på dubbelmoral då jag är emot att ThePirateBay skaparna dömdes för att skapa möjlighet för olaglig fildelning) är ja. Som jag ser det så fanns det inga möjligheter att göra något gott och lagligt av detta.De var väldigt tydliga med vad de ville ha – och de fick det.

Dessutom, de som drabbades var jämnåriga. Unga kvinnor som attackeras för sin kropp och sin moral. Ärligt talat, när jag nu i min ålder läser vissa av saker som man tar illa upp så blir jag ibland full i skratt. Det känns så skrattretande att ta så hårt på såna små saker. Men sen tänker jag tillbaka. På den tiden jag var i den åldern. Där tanken på att någon skulle kommentera min kropp kunde skapa självmordstankar. Där allting var ”en of the world”. Det är inte konstigt att Romeo och Julia var så unga, att Bella i Twilight är den åldern. Ibland saknar jag den här uppslukande känslan av att nuet är det enda som räknas. Att bli uthängd i den åldern, jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle känts. Jag kommer ihåg att jag på den tiden kände att allt kretsade runt mig. Att alla som pratade och skrattade högt självklart gjorde det på grund av mig. Idag har jag insett att jag kanske inte riktigt är så betydelsefull – och jag var knappast det på den tiden heller. Jag minns när mamma som lärare pratade om att hennes yngsta barn trodde hon var fantomen. Att hon förutom de två barnen de kände till också hade en 5-åring hemma nämnde hon inte. Det var inte många som frågade mig rakt ut, men det var väl några så jag fick veta det. Och det var fruktansvärt jobbigt att som 13-åring inse att folk gick omkring och trodde att jag var fantomen. Mamma hade, likt jag idag, svårt att ta min upprördhet på allvar, men lovade i alla fall att inte dra upp det vidare.

Och jag undrar hur jag som tog så hårt på det skulle ha reagerat på att hängas ut som hora och annat som man skrev? Och hur länge det skulle påverka mig? Jag inser att jag absolut inte kan föreställa mig det. Den sortens kränkning var helt klart över min horisont. Men jag vet att jag läste en bok som satte ord på min skräck. En tjej som utlämnade sig själv till en kille och klädde av sig för honom för sex, och det visade sig att hans kompisar var gömda i garderoben. Något som skulle varit fruktansvärt för mig. Och jag undrar hur jag skulle reagera om folk öppet på Internet diskuterade mitt utseende på den tiden jag var känslig?

Tjejen som skriver brevet konstaterar att de inte skadad människor fysiskt, och jag undrar om hon inser hur jobbig psykisk skada kan vara. Hur mycket man måste kämpa med en skadad självbild? Jag har inte blivit slagen någon gång. Men vissa av gliringar och utstöttheten har satt spår. Ibland hamnar jag i situationer där jag fortfarande känner mig extremt medveten om mig själv. Och bara vill komma iväg från blickar från andra. Men idag inser jag att det går över. Kanske kommer någon berätta en rolig anekdot om den där personen – men det kommer inte vara något som kommer påverka dem i det stora hela. So what?

Men är det rätt att föräldrar får betala för barnens misstag? Catta konstaterade någonstans lite syrligt att det är väldigt lätt för människor som inte är föräldrar att ha åsikter om barnuppfostran. Jag kan bara gå till mig själv och se skillnaden mellan tidigare och nu. Så vissa saker som jag var väldigt hård mot föräldrar har ändrats. Men andra saker har jag däremot blivit hårdare på nu. Du kan inte ha full kontroll på barnen, framförallt inte när de blir tonåringar. Och då jag inte har barn i den åldern så har jag heller inte riktigt koll på hur det kommer att bli. Troligtvis kommer jag att ändra lite åsikter den dagen med.

Men för mig är det därför man måste lägga ner jobb tidigare på uppfostran. Och om ens barn kommer på idén att de ska skapa en sida där för dem kända och okända jämnåriga ska hängas ut som horor, då är det något fundamentalt som missats tidigt. Och ja det ligger på föräldern. Jag inser att det kan vara svårt när man har många barn. Det finns många anledningar till att jag nöjer mig med två barn. Jag känner också folk som har flera barn, som klarar av att ge alla barnen den kärlek och självrespekt – samt respekt för andra. Så det går. Men för en del människor fungerar det helt klart inte. Och uppenbarligen inte i det här fallet.

Det mest störande i det hela skadeståndsdelen är att de drabbade troligen aldrig får sina pengar. Att flickorna kommer bli skuldsatta och få en jobbig start på vuxenlivet – men tveksamt om det leder till upprättelse till de 38 andra. Det känns lite trist för att vara ärlig. Lite loose-loose situation.