Det känns som mitt behov av bloggar är mättat. Det känns lite konstigt med tanke på hur mycket tid jag lagt ner att läsa och roas och tankar påverkats av vad folk skriver, så känner jag nu något slags hopplöshet.

Och till stor del är det kommentarerna som knäckt mig. Inte hatet – för det där hatet som man skriver om ser jag inte riktigt. Däremot den här inställningen att alla andra klagar fast de inte har rätt till det. Och för att verkligen visa hur mycket andra klagar och är bittra så klagar man själv – och framstår som bitter.

Jag ser samma fenomen på Facebook. Någon kan skriva något positivt om något – och genast slår någon ner på detta. Någon som är jättenöjd med vad man gjort på ICA/COOP så är det genast någon som är där och tycker att det är skitföretag som bara försöker lura folk. Om någon är positiv till SJ – då finns det många som kan berätta skräckhistorier om hur eländigt det är med SJ.

Och om någon förtvivlat beklagar sig i en grupp för LCHF hur jobbigt det var på semestern när någon inte respekterat ens dietval så måste folk komma in och säga att det är man själv som är lat/snål/fånig för att reagera.Men om man nu inte är intresserad av denna kost – varför går man in i en grupp som skriver om det? Och varför känner man behov av att skriva? Själv skulle jag aldrig gå med i en grupp som handlar om Viktväktarnas förtäfflighet – men jag respekterar folk som tycker att det fungerar, och tycker gott att de ska få kunna diskutera med likasinnade.

Så jag blir bara så trött på detta att klaga på andra som gör andra val. Varför? Därför skriver jag sällan något på Facebook. Och jag läser sällan andras kommentarer. För jag blir själv bara så trött och känner mig manad att skriva något klagande på dem. Och att skriva något bittert ger inte något positivt för mig. Det ökar bara en apati-känsla.

Visst kan jag ibland känna en adrenalin kick och vilja skriva en riktig vass och elak kommentar där jag raljerar över någon persons tankefel. Det är sällan jag skriver dock. Det finns en rädsla för att såra. Och den här egna känsla över litenhet, förödmjukelsen när någon påtalar mina egna tankefel på ett otrevligt sätt. Visst kan det lära mig – men känslan av förödmjukelse finns kvar och försvinner inte. Så varför skulle jag vilja utsätta någon annan för detta?

Men det finns även ett annat fenomen…

I sommar var jag på en tävling med ett sådant här chip på mig. Jag sprang i den här motionsgruppen så de här snabba sprang först. Jag stod då och tittade på vid banan. Inte tänkte jag på att jag stod precis vid målet. Och att chipet jag hade på mig skulle reagera där. Så då kommer en jäktat funktionär och fräser åt mig att jag inte kan stå där. Så jag flyttade mig nån meter och han säger ilsket att jag måste stå längre bort för att läsaren reagerar på chipet och gör att deras dator får spatt. Och jag insåg att det borde jag kanske ha insett – men det gjorde jag inte. Och sättet han sa det till mig gjorde mig pinsamt berörd. Folk tittade på mig och jag tolkade blickarna som överseende roat (Vilken idiot!) och jag – som redan innan börjat fundera om jag så här i början av sommaren med inte så mycket träning i kroppen skulle klara av det hela – kände mig frestad att bara gå hem och strunta i allting. Jag gjorde inte det – men av många anledningar kommer jag inte att ställa upp i just det loppet nästa år. En av dessa var just denne man. Och jag inser att det berodde på stress. Säkerligen var det så självklart för honom att man måste ha insett att det finns läsare runt målet som ska läsa av tiden. Kanske hade han tidigare sagt till andra samma sak och blir störd över att folk fortfarande inte fattade detta enkla.

Och det är väl det jag också börjar känna av på bloggar. Det här att så många kommer med samma diskussioner. Så folk har svarat på samma fråga en massa gånger. Och man blir mer och mer störd på att folk inte fattar trots att man redan har förklarat detta 100 gånger. Så den 101 människan som ställer samma fråga blir bemött trött, irriterat och raljerande. Men denna person kan vara ny. Den känner inte till bakgrunden. Det blir på något sätt en stängd arena nu bloggosfären och twitter. För att ha rätt att yttra sig så ska man känna till så många saker. Annars är man så dum som inte förstår det.

Och har man fel eller missförstått så finns det inga ursäkter för det. Då ljuger man. Och det här att kalla alla människor för lögnare har också börjat tära på mitt tålamod. Om jag är övertygad om att något är på ett visst sätt och säger att det är så – och då genast blir kallad lögnare för detta. Det blir för mig konstiga diskussioner. Och det är svårt att ta till sig något för att lära sig.

Fler och fler av de jag läser har övergett bloggar. Och jag inser att även Trollan snart har gjort sitt. Jag känner inte riktigt samma behov att tänka till om vad som händer runtom mig. Ibland får jag en tanke att det ska jag skriva om. Men sen kommer jag inte längre. Jag säger inte adjö – för kanske kommer jag igen. Men för tillfället är det slutskrivet.

Annonser