Läste, och förundrades, över dramatiken när en Baws la upp ”25 saker kvinnor kan bättre än män”. Tydligen är de bättre på att uttrycka sitt hat också. Till och med bättre än SD anhängare enligt Petter Axells erfarenhet. Sen kan man fundera över människosynen när man tycker det är ok att kalla någon cp-skadad för att man inte gillar det man skriver. Har träffat några cp-skadade och har aldrig upplevt dem vara korkade på något sätt. Men varför är det ok att använda det som skällsord? Eller vad sägs om en människa som ”får cancer” av att läsa vad han skriver?Säkert en bra metafor som man var stolt över att få dit, men…

Tänker på min man, men än mer på hans mors väninna som gick bort i cancer, på mina föräldrars härliga vän som också dog, på min ytligt bekanta (mestadels via Facebook) som efter flera års kamp förlorade sin man i cancer. Eller min gamla chef vars fru drabbades av bröstcancer när tvillingar var små. Hon överlevde detta och blev friskförklarad, men jag har svårt att föreställa mig hur det var för dem att gå igenom det då. Eller mannens pappas flickvän som också drabbades av bröstcancer – upptäcktes på den sista mammografin innan hon skulle ha blivit för gammal. Friskförklarad i dag – men resan dit är lång och jobbig.

Och funderar på hur man om man nu reagerar på att detta är så fruktansvärt sexistiskt skrivet – tycker man verkligen att det är att förminska cancer på det viset?

Men tydligen var det då denna mening som folk mest gick igång på om jag tolkade Annys inlägg rätt.

…att antyda saker

Ja betyder nej. Nej betyder ja. Någon betyder du. Kvinnor är fantastiska på detta med att inte säga saker rakt ut. Baws har tyvärr inget svar på varför det är så, men vi försöker vänja oss vid det fortfarande.

Och Anny ser bara en del i denna mening och skriver:

Det måste du väl förstå, att en kvinnas nej är exakt lika mycket ett nej som om en man skulle säga det. Men genom att hävda att det inte är så, så liksom röjer du vägen för män som tafsar, män som trakasserar och män som våldtar.

Ett nej är ett nej. Är det alltid så? Hur många har försökt tacka nej till en kaka eller efterrätt och fått det nej-et respekterat? Män som kvinnor?

Det finns många tillfällen när ett nej faktiskt inte respekteras och, än viktigare för många, inte önskas respekteras. Där kan det då finnas problem. Själv menar jag ofta nej när jag säger det, och jag hatar när jag behöver upprepa det, eller förklara det i all oändlighet när det gäller enkla saker (en känsla som ökat med småbarn förövrigt..) men samtidigt så vet jag att framförallt hos äldre så förväntas man krusa, eller övertala någon så att om man respekterar att man säger ”nej” till kakor och efterrätter så är man snål och otrevlig.

Man kan också säga ett ”nej” som egentligen betyder ”kanske, möjligen beror lite på om du kan övertala mig”. Och återigen – det behöver inte handla om sex. Det kan handla om biobesök, kanske känner du dig tvingad att göra något annat, nyttigare och därför inte förtjänar det så du behöver bli övertalad? En middag som inte är intressant men sen visar personen en spännande sida så du kanske är intresserad ändå att lära känna honom?

Men respekterar jag ”nej” från alla män (eller kvinnor)? Om jag verkligen vill något och mannen säger nej så lobbar jag väldigt mycket för att ändra det. Och jag kan även använda samma taktik på jobbet.

Om jag har någon idé på hur man ska effektivisera saker och ting och bossen inte lyssnar utan bara säger ”nej” respekterar jag detta? Nix. Jag kan vara riktigt bra på att lobba för min sak. Visst accepterar jag direkta order, men de får nog ha ett bra argument för detta nej. Faktum är att denna min inställning har setts som positivt från de flesta av mina chefer.

Och ja, jag antyder. Ja, kan betyda nej ibland. Jag kan förmedla ett väldigt tydligt ”nej-jag-vill-verkligen-inte-göra-detta-men-ok-då” jaa. Å andra sidan har jag fått samma ”jaa” från män och kvinnor. Just dessa ”jaa” brukar antingen vara slutet på en konflikt då man som en martyr ger med sig ”ja-du-får-väl-se-det-skitprogrammet-istället-för-det-jag-vill-se” eller så kan det vara början på en konflikt, typ den som hade med föräldrarna när man var liten (som mina barn börjat med mig nu) då man ber barnet att plocka ur diskmaskinen. Det ”ja” du får då är kan vara så full av ilska mot denna orättvisa ”varför måste jag”. Denna ton har jag lärt mig att ignorera (min pappa gjorde aldrig det…) för att slippa en onödig konflikt. Barnen behöver inte låta positiva, huvudsaken är att de gör som de är tillsagda. Och ja, i vissa fall kan jag även blunda för ett sådant ”ja” från mannen med. Och han har även lärt sig att blunda för dem från mig med. I det långa loppet så lönar det sig.

Jag förväntar mig ofta att min man ska kunna läsa mellan raderna och förstå vad jag egentligen menar. Denna typ av kommunikation har visserligen bara fungerat klockrent med min syster i uppväxten, men med åren har min man ändå lärt sig tolka det viktigaste. Och de gånger det misslyckas så lägger jag inte skulden på min man. Att jag kan läsa honom bättre än han kan läsa mig är något vi lärt oss leva med.

Så visst, jag försöker lära mina barn (som råkar vara söner) att nej betyder nej. Jag hade inpräntat samma sak om det vore tjejer. MEN samtidigt så försöker jag lära dem att de ska argumentera för sin sak. Så om jag säger ”nej” till spela TV-spel eller titta på den filmen så kan de försöka komma med argument emot det. Tills jag då säger, ”jag menar NEJ” och då vill jag inte ha någon mer diskussion.

Men samtidigt så måste man ifrågasätta auktoriteter ibland – annars kanske de blir som min stackars kollega som mår så dåligt på jobbet för att hon inte kan diskutera med chefen utan när han säger nej till något hon föreslår så blir hon ledsen och uppgiven. Och på min fråga ”men vad sa du då? Hur förklarar han att han inte tyckte det var ok?” så finns det inget svar. Jättebra att någon lärt sig acceptera ett nej. Not.

Jag tycker att 25 saker kvinnor kan bättre är smårolig. Det driver med stereotyper. Däremot så stämmer det inte på alla kvinnor. Och vissa män är självklart bättre på vissa punkter. Inte många punkter som stämmer in på mig t ex. Ordningssinne har väl liksom inte någonsin varit någon framträdande egenskap. Kommer ihåg killen som kom in och förskräckt såg sig omkring i mitt studentrum ”Men du är ju tjej?!”. Så kanske någon lärde sig ta könsstereotyper med en nypa salt. Inte heller känner jag igen mig i kvinnors vänskaps del. Har heller inte riktigt sett det IRL, även om det framstår som sådant i amerikanska filmer (väldigt övertydligt i Mamma Mia!)

Den enda jag reagerade lite emot var väl ”män i tights”.

…att se sexig ut i tights
Har du någonsin sett en man i tights som du INTE vill slå på käften?

Kändes lite översatt och inte så rolig. Kanske för att jag inte gillar våld. Även om jag ärligt kan erkänna att jag håller med om att kvinnor ser sexigare ut i tights. Jag tycker personligen inte att tights gör sig på män. Men är det verkligen feminister som borde ta illa upp av detta? Är inte det män som borde reagera – eller homosexuella? Om man nu vill ta illa upp av generaliseringar så kan man tolka det som ”riktiga män misshandlar homosexuella”.  Man kan tänka på människor som misshandlats och dödats för att de är homosexuella och då kan skrattet fastna i strupen. Å andra sidan – man kan välja att se saker med humor. Man behöver inte välja att ta illa upp av saker. Ibland kan man behöva skratta åt sig, och världen runtomkring. Även de saker som är mest allvarliga. För en del (läs mig) kan det vara ett sätt att hantera tråkiga situationer.

Men även om man skulle ta illa upp så är det fortfarande inte något jag kan förstå skulle leda till mordhot för att man skriver det.

Advertisements