Läste, och förundrades, över dramatiken när en Baws la upp ”25 saker kvinnor kan bättre än män”. Tydligen är de bättre på att uttrycka sitt hat också. Till och med bättre än SD anhängare enligt Petter Axells erfarenhet. Sen kan man fundera över människosynen när man tycker det är ok att kalla någon cp-skadad för att man inte gillar det man skriver. Har träffat några cp-skadade och har aldrig upplevt dem vara korkade på något sätt. Men varför är det ok att använda det som skällsord? Eller vad sägs om en människa som ”får cancer” av att läsa vad han skriver?Säkert en bra metafor som man var stolt över att få dit, men…
Tänker på min man, men än mer på hans mors väninna som gick bort i cancer, på mina föräldrars härliga vän som också dog, på min ytligt bekanta (mestadels via Facebook) som efter flera års kamp förlorade sin man i cancer. Eller min gamla chef vars fru drabbades av bröstcancer när tvillingar var små. Hon överlevde detta och blev friskförklarad, men jag har svårt att föreställa mig hur det var för dem att gå igenom det då. Eller mannens pappas flickvän som också drabbades av bröstcancer – upptäcktes på den sista mammografin innan hon skulle ha blivit för gammal. Friskförklarad i dag – men resan dit är lång och jobbig.
Och funderar på hur man om man nu reagerar på att detta är så fruktansvärt sexistiskt skrivet – tycker man verkligen att det är att förminska cancer på det viset?
Men tydligen var det då denna mening som folk mest gick igång på om jag tolkade Annys inlägg rätt.
…att antyda saker
Ja betyder nej. Nej betyder ja. Någon betyder du. Kvinnor är fantastiska på detta med att inte säga saker rakt ut. Baws har tyvärr inget svar på varför det är så, men vi försöker vänja oss vid det fortfarande.
Och Anny ser bara en del i denna mening och skriver:
Det måste du väl förstå, att en kvinnas nej är exakt lika mycket ett nej som om en man skulle säga det. Men genom att hävda att det inte är så, så liksom röjer du vägen för män som tafsar, män som trakasserar och män som våldtar.
Ett nej är ett nej. Är det alltid så? Hur många har försökt tacka nej till en kaka eller efterrätt och fått det nej-et respekterat? Män som kvinnor?
Det finns många tillfällen när ett nej faktiskt inte respekteras och, än viktigare för många, inte önskas respekteras. Där kan det då finnas problem. Själv menar jag ofta nej när jag säger det, och jag hatar när jag behöver upprepa det, eller förklara det i all oändlighet när det gäller enkla saker (en känsla som ökat med småbarn förövrigt..) men samtidigt så vet jag att framförallt hos äldre så förväntas man krusa, eller övertala någon så att om man respekterar att man säger ”nej” till kakor och efterrätter så är man snål och otrevlig.
Man kan också säga ett ”nej” som egentligen betyder ”kanske, möjligen beror lite på om du kan övertala mig”. Och återigen – det behöver inte handla om sex. Det kan handla om biobesök, kanske känner du dig tvingad att göra något annat, nyttigare och därför inte förtjänar det så du behöver bli övertalad? En middag som inte är intressant men sen visar personen en spännande sida så du kanske är intresserad ändå att lära känna honom?
Men respekterar jag ”nej” från alla män (eller kvinnor)? Om jag verkligen vill något och mannen säger nej så lobbar jag väldigt mycket för att ändra det. Och jag kan även använda samma taktik på jobbet.
Om jag har någon idé på hur man ska effektivisera saker och ting och bossen inte lyssnar utan bara säger ”nej” respekterar jag detta? Nix. Jag kan vara riktigt bra på att lobba för min sak. Visst accepterar jag direkta order, men de får nog ha ett bra argument för detta nej. Faktum är att denna min inställning har setts som positivt från de flesta av mina chefer.
Och ja, jag antyder. Ja, kan betyda nej ibland. Jag kan förmedla ett väldigt tydligt ”nej-jag-vill-verkligen-inte-göra-detta-men-ok-då” jaa. Å andra sidan har jag fått samma ”jaa” från män och kvinnor. Just dessa ”jaa” brukar antingen vara slutet på en konflikt då man som en martyr ger med sig ”ja-du-får-väl-se-det-skitprogrammet-istället-för-det-jag-vill-se” eller så kan det vara början på en konflikt, typ den som hade med föräldrarna när man var liten (som mina barn börjat med mig nu) då man ber barnet att plocka ur diskmaskinen. Det ”ja” du får då är kan vara så full av ilska mot denna orättvisa ”varför måste jag”. Denna ton har jag lärt mig att ignorera (min pappa gjorde aldrig det…) för att slippa en onödig konflikt. Barnen behöver inte låta positiva, huvudsaken är att de gör som de är tillsagda. Och ja, i vissa fall kan jag även blunda för ett sådant ”ja” från mannen med. Och han har även lärt sig att blunda för dem från mig med. I det långa loppet så lönar det sig.
Jag förväntar mig ofta att min man ska kunna läsa mellan raderna och förstå vad jag egentligen menar. Denna typ av kommunikation har visserligen bara fungerat klockrent med min syster i uppväxten, men med åren har min man ändå lärt sig tolka det viktigaste. Och de gånger det misslyckas så lägger jag inte skulden på min man. Att jag kan läsa honom bättre än han kan läsa mig är något vi lärt oss leva med.
Så visst, jag försöker lära mina barn (som råkar vara söner) att nej betyder nej. Jag hade inpräntat samma sak om det vore tjejer. MEN samtidigt så försöker jag lära dem att de ska argumentera för sin sak. Så om jag säger ”nej” till spela TV-spel eller titta på den filmen så kan de försöka komma med argument emot det. Tills jag då säger, ”jag menar NEJ” och då vill jag inte ha någon mer diskussion.
Men samtidigt så måste man ifrågasätta auktoriteter ibland – annars kanske de blir som min stackars kollega som mår så dåligt på jobbet för att hon inte kan diskutera med chefen utan när han säger nej till något hon föreslår så blir hon ledsen och uppgiven. Och på min fråga ”men vad sa du då? Hur förklarar han att han inte tyckte det var ok?” så finns det inget svar. Jättebra att någon lärt sig acceptera ett nej. Not.
Jag tycker att 25 saker kvinnor kan bättre är smårolig. Det driver med stereotyper. Däremot så stämmer det inte på alla kvinnor. Och vissa män är självklart bättre på vissa punkter. Inte många punkter som stämmer in på mig t ex. Ordningssinne har väl liksom inte någonsin varit någon framträdande egenskap. Kommer ihåg killen som kom in och förskräckt såg sig omkring i mitt studentrum ”Men du är ju tjej?!”. Så kanske någon lärde sig ta könsstereotyper med en nypa salt. Inte heller känner jag igen mig i kvinnors vänskaps del. Har heller inte riktigt sett det IRL, även om det framstår som sådant i amerikanska filmer (väldigt övertydligt i Mamma Mia!)
Den enda jag reagerade lite emot var väl ”män i tights”.
…att se sexig ut i tights
Har du någonsin sett en man i tights som du INTE vill slå på käften?
Kändes lite översatt och inte så rolig. Kanske för att jag inte gillar våld. Även om jag ärligt kan erkänna att jag håller med om att kvinnor ser sexigare ut i tights. Jag tycker personligen inte att tights gör sig på män. Men är det verkligen feminister som borde ta illa upp av detta? Är inte det män som borde reagera – eller homosexuella? Om man nu vill ta illa upp av generaliseringar så kan man tolka det som ”riktiga män misshandlar homosexuella”. Man kan tänka på människor som misshandlats och dödats för att de är homosexuella och då kan skrattet fastna i strupen. Å andra sidan – man kan välja att se saker med humor. Man behöver inte välja att ta illa upp av saker. Ibland kan man behöva skratta åt sig, och världen runtomkring. Även de saker som är mest allvarliga. För en del (läs mig) kan det vara ett sätt att hantera tråkiga situationer.
Men även om man skulle ta illa upp så är det fortfarande inte något jag kan förstå skulle leda till mordhot för att man skriver det.
Trollan's Tankar om stort och smått 
Det hade varit en sak om allt var allvarligt menat, men ett skämt är ett skämt. Jag tycker man ska få skämta om allt, för mig har humor inga gränser så länge man är tydlig med att det är just ett skämt.
Folk är så lättkränkta idag att standup-komiker får be om ursäkt. Minns ett youtube-klipp jag såg som handlade om en man som förlorat både sin fru och barn i en bilolycka. Hans sätt att hantera den sorgen var att kunna skämta om bilolyckor, det var ett sätt för honom att kunna ta sig vidare i livet. Alla har vi tragedier som vi bär på, men vi försöker väl inte tala om för andra vad som är ok och inte ok att skämta om? Känns som folk blir mer och mer lättkränkta, snart får man väl inte skämta i huvudtaget.
OMG! Läser nu kommentarerna på ”Håll käften” och vet inte vad jag ska tänka..Johanna tänker till.
”Det enda vi har gemensamt är vår sunda och självklara människosyn. Försök att lära dig något av oss!”
Och lite senare i kommentaren:
”Och Petter, en till grej. Det där med Özz och Jesper. Väldigt ironiskt att du jämför dig med dem. De skämtar om muslimer respektive handikappade. Två utsatta grupper i samhället som inte tillhör normen. Du skämtar om kvinnor. En tredje utsatt grupp i samhället som inte tillhör normen. Skillnaden mellan dig och dem är att de tillhör dessa utsatta grupper men du är bara en vit kränkt man.”
Jag tillhör en utsatt grupp! Ska tänka på det nästa gång jag passerar de vita (kränkta?) männen som säljer Situation. För jag är ju så fantastiskt utsatt.
Norm?! Vaddå för ”norm”?
Älskar förövrigt svaret från en annan ”utsatt” Tova.
”Försök att lära dig något av oss!”
Svar: Nej?
Eller från Liselott:
Er människosyn är inte sund och självklar. Den är modern och konformistisk men kommer om 50 år att betraktas på samma sätt som rasbiologin idag. ”Dumheter” känns som ett passande ord.
Jo, jag anser också att man borde få skratta åt allting. Jag tycker faktiskt att skriva att man får cancer av en text är rätt målande faktiskt rätt kul. Men jag kan förstå om folk skulle kunna ta illa upp av det. Men det jag har svårt att förstå att man själv reagerar på någons humor på ett sådant sätt att man kan tycka att de får trampa på andras eventuella ömma tår.
Däremot så kan jag väl tycka att viss humor borde vara mer privat. T ex blev jag illa berörd när man skämtade om Engla på Facebook.
Men det är lite tröttsamt att det finns folk som verkar sätta i system att bestämma vad som är roligt och vad som är ok att skämta om. Humor och smak är väldigt individuellt och varför ska någon få bestämma vad som är ”bra”?
Jag förstår inte hur man kan bli så kränkt av det han skrev och sen formulera sig så när man kritiserar han. De tycker han var respektlös i det han skrev men har ingen tanke själva på hur de väljer att formulera sig för att inte framstå som respektlösa själva. Ska man vara lika lättkränkt som dom väljer att vara kan man dra samma kort tillbaka så som dom kritiserar han. Hyckleri.
Sådan mörk humor tror jag aldrig kommer breda ut sig och bli accepterad precis, men jag vill inte förbjuda den.
Precis håller med.
Nej är nej. Men det är inte ordet ”nej” som är avgörande. Utan vad man förmedlar med ord, tonfall kroppsspråk, ansiktsuttryck osv. Man kan säga ordet ”nej” och ändå förmedla betydelsen ”ja”. Mycket av kommunikationen är spel, och inte ofta säger man raka motsatsen till vad man menar. Både som ironi, och för att retas eller uppmuntra. Ordet ”nej” behöver inte nödvändigtvis betyda ”nej”.
Sen hoppar man ju när man ser dumheter som jag gjorde någon gång förra året (tror jag det var) i samband med tjejen som hade haft BDSM-sex med en kille och man ville åtala honom för sexuellt ofredande och misshandel och allt vad det var p.g.a. att tjejen tidigare hade haft ett självskadebeteende. Han klarade sig väl därför att han faktiskt hade försäkrat sig om (och t.o.m gått till överdrift på den punkten) om att tjejen hade åldern inne, att självskadebeteendet hörde det förflutna till och att hon var med på det av egen fri vilja.
Men så var det då något fruntimmer (om hon var jurist eller jämställdhets”forskare” eller vad det nu var) som sa i rapport att man måste lära sig att ”ja inte alltid var ja”.
Så man får då en den väldigt lustiga situationen att ”nej alltid är nej” men ”ja är inte alltid ja” och man kan väl konstatera att det enda raka är väl att klassificera alla svar som ”nej” oavsett semantiken och fastställa som ett axiom att all sexuell samvaro är ett övergrepp som begås av mannen.
Kommer ihåg från när jag var liten att det var ganska vanligt att jag och morsan vände på det där. En ganska vanlig situation var att jag frågade; ”Mamma, kan jag få en kaka”, varpå hon sa: ”Nej”, och jag sa ”Tack!” och glatt tog en kaka. Något min farsa hade väldigt svårt för att begripa och han klagade på att morsan gjorde så med mig. Men jag hade inga som helst svårigheter att avgöra när det var ett allvarligt menat nej och när det bara var på skoj.
Vad gäller det där med skämt, så ser jag inte varför man inte skulle få skämta om vad man vill. Men däremot bör man väl använda ett visst sunt förnuft och inse att man kanske inte bör dra vilka skämt som helst när som helst. Och det har en viss betydelse vad man har för avsikt med sina skämt.
Men jag tror inte det finns ett skämt utan att det i fel sammanhang kan upplevas som kränkande. Jag noterade för nägra år sedan att efter det att min mor dog så verkade vart och vartannat skämt ha med döden att göra och det kändes på något vis sårande. Men jag insåg ju att de skämten fanns där hela tiden, det var bara det att jag blev oerhört medveten om dem för att jag själv var i en sorgperiod så de petade så att säga i det öppna såret. Och det är väl det som händer när människor känner sig kränkta i tid och otid. Det är bara att växa upp och inse att skämten inte är personligt menade. Annars blir vi tvingade att helt sluta skämta.
Jo, jag kommer ihåg det fallet…Snacka om att omyndigförklara kvinnor! Min tanke på det var väl att om man inser att man har en lite mer ovanlig och inte så accepterad sexualitet så måste det vara jobbigt uppväxt. Dels så har du omgivningens acceptans, men du har även din egen. Om du har lärt dig vad som är ”naturligt” så måste det vara svårt att se att man har en ”onaturlig” läggning. Tänker t ex på min systers ex som var katolik och homosexuell. Vet inte om hans familj har accepterat det, men det tog en bra stund innan han själv kunde göra det (om han nu gjorde det helt, av naturliga skäl så tog det slut, och det har väl inte varit någon kontakt sen dess). Men grejen är väl att jag kan tänka mig att om man anser sig själv vara onaturlig så skulle det kunna trigga ett självskadebeteende i sig. Och om man då upptäcker att man inte är ensam, att det finns andra som har samma läggningar så kanske man då mår bättre. Och då är det frågan vad som skadar mest – en moralistisk åklagare, eller händelsen i sig?
Det stämmer nog bra att man när man är känslig för något noterar dessa typer av skämt mer. Men det är tragiskt om man då skulle börja bestämma över acceptabel humor. T ex förstod jag mig aldrig på Benny Hill eller Nakna pistolen filmerna. Jag tycker Papphammar var psykiskt jobbig för att skämdes så för det. Och Muriels Wedding som presenterades som ”komedi” får mig att gråta bara jag tänker på den. Men grejen är att andra har tyckt det är roligt…
dolf.
Jag förstår exakt vad du menar när det gäller skämt och håller med till hundra procent. Jag noterade samma sak som du när mina föräldrar dog och alla skämt verkade handla om gamla och döden. Det skar oerhört i mig många gånger men inte hade jag en tanke på att offentligt känna mig kränkt.
Jag har också märkt att jag tar mycket mer illa upp av humor som gör narr av andra, mig närstående – som del av en grupp – än mig själv – som en i en grupp. Det där blev konstigt men så här: jag har ett litet handikapp som det ibland skämtas om men jag har aldrig brytt mig det minsta, men när man skämtar om döende och gamla så kan jag bli riktigt ledsen. Jag tycker ändå all humor ska tillåtas och håller inte alls med om att bara ”underordnade grupper” ska få skämta om den egna gruppen. Det blir inte mycket humor kvar då. Och så har vi det där med minoriteternas tyranni förstås. Den ska inte underskattas idag.
Jag håller med om det mesta i inlägget men tänkte kasta ut en fråga här som kanske är lite OT, eller egentligen inte, för det handlar om det Trollan skriver om att tolka vad folk säger. Nej är inte alltid nej om det handlar om kakor (och VARFÖR trodde Anny Den Enkelspåriga att det handlade om något sexuellt där?)
Jag har läst om Obamas besök i Sverige och att Göran Hägg sagt något olämpligt om att man skickat iväg enbart kvinnliga ministrar att vinka till Obama när han reste. Jag klickade in på Play och hörde att han sa: ”Det visar väl hur enormt betydelselöst det här besöket var, att man bara skickade kvinnliga ministrar. Det brukar vara så i sådana lägen.” Det där har fått många att gå i taket och hävda att han med detta menade att kvinnliga ministrar är mindre värda än manliga.
Då sitter jag där och tänker att det är ju bara en tolkning, och att min egen spontana tolkning såg helt annorlunda ut. Min tolkning kan vara lika fel som alla andras eftersom jag utgår från mig själv, men tills GH berättat mer om hur han menade är den lika trolig som alla andra. Min tolkning är att hade besöket haft någon riktig politisk betydelse hade han vinkats av av de som har betydelse för relationerna USA-Sverige, och då är det utrikesminister, försvarsminister, kanske finansminister som kommer ifråga, oavsett vilket kön de har. Istället gjorde man ett litet jämställdhetsjippo av det eftersom det inget betydde.
Som gammal feminist tycker jag alltihop närmast är pinsamt. Om jag blev minister skulle jag inte vilja vara ”kvinnlig minister” utan bara ministern som valdes p.g.a sina förtjänster. Det är väl därför jag inte heller vill kännas vid dagens offentliga feminister. Hur som helst skulle det var kul om fler berättade hur man ser saken.
Ursäkta Trollan om jag går för mycket OT. Du får säga ifrån i så fall. 🙂
därför som lösryckta citat är så missvisande. Det som sägs, sägs i en kontext, och utan kontext misstolkas kommentarer ofta helt åt helvete. Även i en kontext så misstolkas det ofta därför att man tolkar det utifrån ens egen agenda, istället utifrån vad personen (förmodligen) verkligen menade och hade till avsikt att säga.
100 mot 1 att din tolkning av GH:s uttalande är den riktiga. Och alla ”sexististka” tolkningar är bullshit för att man bortser från kontexten.
Förstår inte varför denna klassades som spam….ibland kan spamfilter vara extremt knepiga att förstå sig på. Kanske WordPress inte gillar odds spel 🙂
så ditt spam-filter snor mitt levebröd. Skäms på dig. ;(
(och VARFÖR trodde Anny Den Enkelspåriga att det handlade om något sexuellt där?)
Precis, och så sägs det att det är karlar som alltid bara tänker på sex….
Jag förstod heller inte riktigt ståhejet kring det Göran sa. Min tolkning är väl ungefär samma sätt som din. Och jag håller med om att det är att förminska någon att bara se dem som ”kvinnlig minister” utan ens tala om för vilket område. Jag har inte sett hur det såg ut men min bild av beskrivningen jag hört om sex kvinnor som vinkar av leder tankar till kaffeflickor och att vara där för att ”ge kvinnlig fägring”. Och funderar på hur det skulle kännas att hamna i den situationen själv. Att vara den som ska bidra till denna fägring.
Det måste ha känts väldigt surt för dem att inte haft Nyamko kvar så de hade kunnat presentera en svart kvinna för Obama.