I lördags träffade jag lite från tjejgänget och bland annat den rätt nyskilda väninnan. Hon hade anmält sig till en datingsite. Nu hade det då dykt upp någon igen som hon var intresserad av att träffa. Tidigare hade hon träffat någon annan som hon inte var så speciellt intresserad av enligt egen utsago, men blivit väldigt sårad över att han heller inte varit så intresserad. Han hade väl i ett samtal kommit fram till att 1) Det hade inte sagt klick direkt och 2) Men de kunde väl träffas ändå. Hon hade gått med på en ny träff – men efter att ha diskuterat med en annan väninna så hade hon då sms:at att hon tyvärr inte hade tid.
Så nu hade hon då en annan som hon kunde tänkas träffas. Hon tittade på bilderna och tyckte väl att ok, han var väl inte skitsnygg – men, hon konstaterade att hon själv heller inte skulle vinna några priser. Han verkade intressant på profilen då de hade ungefär samma intressen (dans, gå på bio, restaurangbesök och mysiga hemmakvällar). Det som var mest intressant hos mannen var det faktum att han hade tagit kontakt med henne. Han var intresserad av henne. Denna kontakt hade tagits innan hon lade in bild eller uppdaterade sin profil med intresse och sådant. Så vad karln hade att gå på var ort och ålder. Och eventuellt namn då (vet inte hur det ser ut med sådant på dating siter).
Jag sa inte så mycket. Jag tänkte desto mer. Mest kändes det sorgligt. Denna ensamhet och, ja desperation, som lyste igenom. Samma sak när vi sedan var ute så handlade mycket om bekräftelse från män. Så även om hon klagade att vissa var närgångna och hela tiden dansade med oss så bara ”råkade” vi hamna i närheten av dem hela tiden. Även jag fick min beskärda del av uppmärksamheten men jag parerade snabbt alla försök när någon försökte dansa med mig. Budskapet gick faktiskt hem och någon kommenterade att jag inte ville dansa med någon.
Så blev det måndag igen och jag var ute på ett sjukhusfik. En man (något äldre än mig) gick förbi och säger ”Vad du var söt då”. Wtf? Men jag är en artig person och har lärt mig att tacka för komplimanger så jag sa tack i alla fall. Han satte sig ner och började prata. Det blev lite allmänt hållen diskussion i några minuter medan jag fikade klart. Men så tar han upp ett papper och skriver sitt nummer ”om jag skulle vilja ringa”. Eh, ursäkta?
Och ja, när jag då läste den här twitter så var jag böjd att hålla med:
Detta är visserligen den första gången det hänt mig, så jag kan inte säga att det var något jag ”blir trött på”. Och han var inte otrevlig eller för mycket på något sätt. Det var väl bara det här att jag är allmänt reserverad mot folk och vet inte riktigt hur jag ska bete mig i vissa situationer som jag blir obekväm i. Och ja, jag blir jäkligt obekväm när någon försöker ragga på mig.
Men så tänkte jag på vilket mod mannen visade. Att man vågar gå fram till en främmande person och försöka ta kontakt. Tänk om jag varit min väninna – hur hade hon upplevt detta? Tänk om jag var en ensam människa som sökte någon, hur ska man egentligen ta kontakt för att möta Den Rätte?
Ja visst kan man som man köra dating siter med som man. Å andra sidan har jag hört en annan vän, man då, som försöker sig på detta. Hans kommentar är att det finns alldeles för många karlar där, så kvinnorna kan välja och vraka. Och hur ska man kunna presentera sig? Skriver man för långt blir det tradigt, och kort så är det lite för allmänt hållen. Och det enda man har att presentera är bilden. Och hur ska den se ut? Hur många har inte fnittrat lite åt fåniga bilder där man ser att någon anstränger sig?
Jag var 18 år (nästan..) när jag träffade min man. Innan dess hade jag inte så många relationer varken allvarliga eller inte så allvarliga. Inte ens på dagis eller lågstadiet när man började träna på det här med att ”fråga chans” på någon annan var jag med. Jag var inte intressant för killarna – och jag alldeles för blyg och livrädd för att bli avvisad för att testa själv. Men jag bjöd upp mannen – och sedan dess har min ovana av att träffa någon partner inte varit aktuell. Skulle han lämna mig så har jag svårt att se att jag någonsin skulle träffa någon annan. Lite väl svårt när jag är obekväm med att någon tar kontakt – och själv är för blyg för att ta första steget.
Det känns mardrömslikt att följa vissa människors kamp för tvåsamheten. Jag har en man som accepterar mig för den jag är. Precis som jag accepterar honom. visst finns det saker i mitt sätt jag förändrat för honom – precis som han har ändrat för mig. Men vi har haft år att växa ihop oss på. Hur skulle någon annan tänka om mig? Vad skulle de vilja förändra? Och hur lätt är det för mig att förändra och anpassa mig idag, kontra för 10-20 år sedan?
Trollan's Tankar om stort och smått 
Ja dejtingvärlden är lika spännande som bisarr och hemsk. Jag var den eviga singeln. Sa ofta att jag var desperat och mina vänner skrattade åt mig då för de visste att jag aldrig skulle börja ligga runt.
Jag älskade att vara singel och hatade det. Den förbannade ensamheten, den underbara ensamheten. Jag har alltid haft höga krav, ibland har jag blivit förälskad i någon som inte alls uppfyllde kraven märkligt nog. Så väl ”settled down” i Sverige efter många flackandes år ville jag verkligen ha tvåsamheten.
Så jag gick med i flera dejtingsajter. Jag var inte så seriös i början, tyckte det blev så konstlat och alla hade samma intressen. Få var snygga. Jag kontaktade få, men blev kontaktad av dessto fler. Jag hade t.o.m. det emot mig, jag har inte de senaste 15 åren haft så stora problem med att bli raggad på. Det låter lite tokigt då jag skriver det men så är det, jag kunde välja och vraka men kvalitén var också därefter och jag kände mig som ett köttstycke.Det var svårt att ta till sig. Så jag bestämde mig för att ha kul bara. Träffa dem och är de snygga så kan vi ligga, är de fula så får de gå även om de är snälla. Jag har en del storys efter det. Det finns många märkliga människor i vårt land. Inget blev bra men jag släpte gardet och vips så stod mannen i mitt liv där hemma hos en vän. Det fanns inte på kartan att det skulle hända, men det gjorde det.
Jag har aldrig gått igång på att en kille visat intresse, men jag blir heller inte störd om en kille i Sverige skulle ge mig en komplimang i det offentliga rummet. Utomlands var det värre. Man kunde inte röra sig utan att någon var där och skulle uppvakta en. Du vet same old story med ”you should be a model. here is my card” eller ”Ohh GOD I WILL move to Sweden” eller ”I will go with you to your house…” DET är inte det minsta smickrande eller roligt man känner enbart panik tillslut.
Jag önskade alltid i smyg att de där dårarna som ständigt ”ville ha en” skulle bytas ut mot en enda fantastisk människa, kvantitet mot kvalité kan man säga. Tillslut hände det och nu kan jag sakna uppvaktningarna. Nu är jag silvermamma till dem killarna tittar på. Märkligt det där…:)
Svårt att relatera till dina problem för mig 🙂
Å andra sidan så kan jag nog se att min attityd ”nole me tanger” har förhindrat det mesta av raggandet på mig då faktiskt många respekterar kroppsspråk. Men tror aldrig att jag fått modellerbjudande. Måste vara för att jag inte varit utomlands så ofta 😉
Jag reagerar först på det du skriver ”är de fula så får de gå även om de är snälla”. Men samtidigt tänker jag på alla jag varit kär i. Och även om många av dem för mig varit vackra så kanske det inte riktigt har varit utseende à la Johnny Depp, Orlando Bloom och på den tiden det begav sig Tom Cruise. Vackra människor skrämmer mig. Snacka om att skapa mindervärdeskomplex hos mig. Men samtidigt så har jag alltid tyckt att deras egenskaper gjorde dem supervackra för mig. Eftersom jag heller inte kände alla dessa förälskelser (vi pratar högstadiet här nu…) så handlade egenskaperna egentligen om egenskaper som jag tänkte mig att de hade. Så kanske det var något som fångade mitt intresse – och sedan så gjorde jag mig en bild av personen senare. Så personer som andra kanske skulle definiera som fula var min drömperson.
Idag inser jag att attraktion inte handlar om skönhet – utan mycket annat. Och hur trevliga någon än är så har jag svårt att tänka mig att jag skulle vilja ligga med dem om jag inte är attraherad. Tror heller inte jag skulle överväga att ligga med någon som jag anser är snygg, men totalt ointressant.
kommer ihåg när jag började gymnasiet. En av tjejerna i klassen var (tyckte jag) anskrämligt ful som med sitt burriga hår såg ut som ett troll. Men vi hamnade med tiden i samma vänskapskrets eftersom vi hade kompatibla attityder, musiksmak osv. Och ta mig fan, ju mer jag lärde känna henne, desto vackrare blev hon. Och jag menar det inte som någon slags metafor, utan rent bokstavligt. Efter ett par månader var det mig helt obegripligt hur jag någonsin hade kunnat tycka att denna otroligt söta människa var ful.
Det var väl den första och mest extrema gången som jag uppmärksammade denna omsvängning. Men det har hänt fler gånger. Motsatsen också för den delen.
Det har också slagit mig att jag ett flertal gånger faktiskt har kärat ner mig i kvinnor som inte alls var min typ, och jag inte alls var attraherad av från början, och ibland till och med upplevde motvilja mot innan jag lärde känna dem närmre.
Så, jo, skönhet är en ganska effektiv magnet, men dess verkan avtar ganska snabbt, medan personlighetens verkan må behöva mer tid på sig för att bli gällande, men i det långa loppet tar den över och avgör om en person är attraktiv eller inte.
Och jag tycker det är otroligt fascinerande att hur jag uppfattar en persons fysiska skönhet påverkas så otroligt av hur hon är som människa.
Snygg behöver man såklart inte tolka som att de skulle se ut som Orlando Bloom, snygg är ju relativt. Jag skulle se dem attraktiva hade jag kunnat skriva men det ger inte samma reaktioner. Jag är definitivt inte någon modell-tjej och visst har jag haft flirtar med både attraktiva (den allmänna definitionen) och mindre attraktivaMin poäng är att i dejtingvärlden är det rätt ytligt. Dvs antingen är man desperat eller så går man benhårt på ålder, yrke, storlek och utseende. Det är så folk är vare sig det är politiskt korekt eller inte. Folk vill inte erkänna detta men så är det. Men det har väldigt lite med äkta riktiga meningsfulla känslor att göra. Det blir statiskt. så därför kände jag nej jag skiter i att ta det på allvar jag kör på och har bara roligt. Då hade jag omedvetet släpt garden och då är det lättare att släppa in någon.
Jag var aldrig populär i plugget. jag var rock-bruden med stor svarta t-shirts. Ingen ville vara ihop med mig. Men sen blev det annorlunda och det är inte nödvändigtvis så att ”pluggets snyggaste” har det lättare att träffa kärleken. Jag tror att det är på gott och ont med dejtingsidor och krogragg och popularitet, kanske är det inte helt enkelt att förklara för dem som haft turen att träffa någon väldigt tidigt. Man blir på sätt och vis skadad av att bli uppvaktad för mycket, för till slut tar man ingenting på allvar. Så en komplimang till någon som inte fått så mycket tidigare har kanske bättre effekt, man tar till sig den på ett annat vis. Får man det ofta och även med 39 graders feber och knallröd snok så är det svårare att ta till sig, tillslut blir allt folk säger skitsnack. Dejtingsidornas ytlighet hjälpte mig alltså igenom min egen mur.
Jag var så ofta ”kär” ett tag men det blev aldrig något vilket var trist…men till sist gjorde jag som du och bestämde mig att skita i det hela och bara ha roligt. Sen gick jag ut och bjöd upp en kille, bara för att komma ur vägen när min kompis var intresserad av en annan kille som pratade med oss båda (eller ja, han försökte prata med mig då han fått veta att vi var tremänningar). Så jag bjöd upp någon jag tyckte verkade söt. Och på den vägen var det 🙂
Jag känner igen en del från vad ni skriver, både Trollan och Dolf. Jag var aldrig särskilt poppis bland killarna som ”tjej” men däremot som kompis. Det handlade nog inte om utseende enbart, utan mycket att jag aldrig lärt mig tjejkoderna, eller vad man ska kalla det, och därför mest gick omkring och var. En gång satt jag och pratade med en kille som jag känt lite grann i flera år – han hade bl.a haft ett mycket stökigt förhållande med en klasskamrat som gjorde slut varje vecka – när han plötsligt tittade förvånat på mig och sa: ”varför har jag aldrig sett dig förr?”
Haha, något liknande det där hände flera gånger men alltid när det redan var för sent för att kunna bli något.
Nu känner jag mig för gammal för datingbranschen så det får vara. Ska jag träffa någon får det bli på naturligt sätt. Jag tror aldrig att jag skulle palla heller. Jag har fortfarande inte riktigt lärt mig hur man ska vara,( eller vad folk menar när de säger något de inte menar som man ska förstå utifrån vad de egentligen menar). Det kan bero på att jag aldrig umgicks i tjejgäng förrän i äldre tonåren och då lär man sig socialt spel dåligt. Det är något man måste socialiseras in i eftersom inget av det är ”naturligt”. Jag känner mig fortfarande smått autistisk när jag hamnar på tjejmiddagar.
Wow! Vad härligt att läsa det du skriver och plötsligt inse att det var det det hela handlade om. Och det här att känna sig ”autistisk på tjejmiddagar” hur ofta har jag inte känt mig besvärad när jag har varit med på fest med mannen och jag hamnade bland de andra flickvännerna och kände mig helt malplacerad. Efter att ha fått barn har väl den känslan minskat dock, för då har man lite beröringspunkter man kan diskutera 😉
Så länge killen/mannen ifråga är artig och accepterar ett nej så brukar jag vara trevlig men tydlig. Fattar inte prylen med att man ska vara dryg och elak mot män som vågar komma fram och visa intresse (skulle tycka att det var jobbigt att vara man och behöva vara den som tar initiativ eftersom de flesta tjejer/kvinnor ju inte gör det). Min princip är att man ska försöka behandla alla lika och behandla dem som man själv vill bli behandlad. Inte alltid enkelt att göra (när man är irriterad eller förbannad) men det är detta jag försöker utgå ifrån.
Jo, jag har dejtat på webben ett tag, till och från. Och jag har förundrat mig över hur svårt vi människor har att ”få till det”, vi som ska vara de smartaste i djurvärlden. Vi hamnar i samma klass som jättepandorna, som oftast inte är intresserade av sex, och om de skulle bli det, så vet de ofta inte riktigt hur det ska gå till. Och titt och tätt råkar honan och hanen i slagsmål i stället för ”i säng”.
Fruktflugorna i mitt kök har väl hjärnor som en hundradels knappnålshuvud, men de har sannerligen inga problem på det erotiska planet. Vilket bevisas av att de hela tiden blir fler och fler. Har våra hjärnor blivit för stora,så att vi krånglar till allt i onödan?
Vi svenskar toppar listan på antalet ensamhushåll av alla världens länder. Vartannat hushåll är ensamhushåll. Antag att var tionde man och kvinna skulle flytta ihop – då skulle bostadsbristen bokstavligen vara löst över en natt!
Jo, som man bör man ju kunna läsa kvinnans kroppsspråk, ansiktsuttryck eller ord. Även en man som är drabbad av aspergers – medfött eller alkoholinducerat – bör ju förstå nej, eller om inte det, så nej på det internationella teckenspråket – örfilen. Eller när ‘nej’ följs av ordet ‘polis’. Fast önsketänkande kan ställa till det när det övertar allt tänkande.
Jag undrar om de där killarna någonsin får ‘napp’, de där som på de öppna ‘gästböcker’ som några sajter har, till synes har rationaliserat bort nästan alla ord, så att deras första kontakt med en kvinna är nedbantat till ett enda ord som på samma gång är en hälsning och ett förslag – typ:”K****a?”
Känner igen problemet med fruktflugorna – men har väl inte riktigt funderat på det utifrån erotik 🙂
Jag har också reflekterat över dessa förslag som en del använder sig av och funderat på hur effektivt det kan vara. Men enligt uppgift från vissa så ska det kunna fungera 50-50. Har själv inte fått något sådant förslag och hoppas och tror inte att jag riktigt skulle nappa.
Jag undrar om det är så effektivt – en kille med förmodligen IQ i det låga tvåsiffriga området annonserade på Spraydate (saligt i åminnelse) under ständigt nya alias, eftersom han blev spärrad undan för undan. Han annonserade efter en kvinna som ville ‘suga’ honom. Den roliga poängen är, att han berättade i texten att han hade fått hem en kvinna – men ”hon var inte riktigt klok” (that figures) – för hon hade bitit honom illa! Det är då alla troll på Internet skrattar trollskrattet ‘Mo ho ha haaa!’
Ja, dejting kan tydligen var roligt också…