I lördags träffade jag lite från tjejgänget och bland annat den rätt nyskilda väninnan. Hon hade anmält sig till en datingsite. Nu hade det då dykt upp någon igen som hon var intresserad av att träffa. Tidigare hade hon träffat någon annan som hon inte var så speciellt intresserad av enligt egen utsago, men blivit väldigt sårad över att han heller inte varit så intresserad. Han hade väl i ett samtal kommit fram till att 1) Det hade inte sagt klick direkt och 2) Men de kunde väl träffas ändå. Hon hade gått med på en ny träff – men efter att ha diskuterat med en annan väninna så hade hon då sms:at att hon tyvärr inte hade tid.

Så nu hade hon då en annan som hon kunde tänkas träffas. Hon tittade på bilderna och tyckte väl att ok, han var väl inte skitsnygg – men, hon konstaterade att hon själv heller inte skulle vinna några priser. Han verkade intressant på profilen då de hade ungefär samma intressen (dans, gå på bio, restaurangbesök och mysiga hemmakvällar). Det som var mest intressant hos mannen var det faktum att han hade tagit kontakt med henne. Han var intresserad av henne. Denna kontakt hade tagits innan hon lade in bild eller uppdaterade sin profil med intresse och sådant. Så vad karln hade att gå på var ort och ålder. Och eventuellt namn då (vet inte hur det ser ut med sådant på dating siter).

Jag sa inte så mycket. Jag tänkte desto mer. Mest kändes det sorgligt. Denna ensamhet och, ja desperation, som lyste igenom. Samma sak när vi sedan var ute så handlade mycket om bekräftelse från män. Så även om hon klagade att vissa var närgångna och hela tiden dansade med oss så bara ”råkade” vi hamna i närheten av dem hela tiden. Även jag fick min beskärda del av uppmärksamheten men jag parerade snabbt alla försök när någon försökte dansa med mig. Budskapet gick faktiskt hem och någon kommenterade att jag inte ville dansa med någon.

Så blev det måndag igen och jag var ute på ett sjukhusfik. En man (något äldre än mig) gick förbi och säger ”Vad du var söt då”. Wtf? Men jag är en artig person och har lärt mig att tacka för komplimanger så jag sa tack i alla fall. Han satte sig ner och började prata. Det blev lite allmänt hållen diskussion i några minuter medan jag fikade klart. Men så tar han upp ett papper och skriver sitt nummer ”om jag skulle vilja ringa”. Eh, ursäkta?

Och ja, när jag då läste den här twitter så var jag böjd att hålla med:

Detta är visserligen den första gången det hänt mig, så jag kan inte säga att det var något jag ”blir trött på”. Och han var inte otrevlig eller för mycket på något sätt. Det var väl bara det här att jag är allmänt reserverad mot folk och vet inte riktigt hur jag ska bete mig i vissa situationer som jag blir obekväm i. Och ja, jag blir jäkligt obekväm när någon försöker ragga på mig.

Men så tänkte jag på vilket mod mannen visade. Att man vågar gå fram till en främmande person och försöka ta kontakt. Tänk om jag varit min väninna – hur hade hon upplevt detta? Tänk om jag var en ensam människa som sökte någon, hur ska man egentligen ta kontakt för att möta Den Rätte?

Ja visst kan man som man köra dating siter med som man. Å andra sidan har jag hört en annan vän, man då, som försöker sig på detta. Hans kommentar är att det finns alldeles för många karlar där, så kvinnorna kan välja och vraka. Och hur ska man kunna presentera sig? Skriver man för långt blir det tradigt, och kort så är det lite för allmänt hållen. Och det enda man har att presentera är bilden. Och hur ska den se ut? Hur många har inte fnittrat lite åt fåniga bilder där man ser att någon anstränger sig?

Jag var 18 år (nästan..) när jag träffade min man. Innan dess hade jag inte så många relationer varken allvarliga eller inte så allvarliga. Inte ens på dagis eller lågstadiet när man började träna på det här med att ”fråga chans” på någon annan var jag med. Jag var inte intressant för killarna – och jag alldeles för blyg och livrädd för att bli avvisad för att testa själv. Men jag bjöd upp mannen – och sedan dess har min ovana av att träffa någon partner inte varit aktuell. Skulle han lämna mig så har jag svårt att se att jag någonsin skulle träffa någon annan. Lite väl svårt när jag är obekväm med att någon tar kontakt – och själv är för blyg för att ta första steget.

Det känns mardrömslikt att följa vissa människors kamp för tvåsamheten. Jag har en man som accepterar mig för den jag är. Precis som jag accepterar honom. visst finns det saker i mitt sätt jag förändrat för honom – precis som han har ändrat för mig. Men vi har haft år att växa ihop oss på. Hur skulle någon annan tänka om mig? Vad skulle de vilja förändra? Och hur lätt är det för mig att förändra och anpassa mig idag, kontra för 10-20 år sedan?

Annonser