Person 1: ”Jag trivs verkligen inte i ledarrollen. Det är så jobbigt att hantera människor. Som X som verkar ha någon sorts diagnos och inte klarar av vissa saker i jobbet. Jag vet inte hur jag ska göra”
Person 2: ”Nej, jag är jättebra på att rätta mig i ledet, och göra som jag är tillsagd. Jag skulle inte vilja delegera”
Person 3: ”Nej, samma här!”
Person 4: ”Håller med”
Person 5: ”Ja, fast det är viktigt att man får ordning från början. Jag förstod ganska snabbt att det inte riktigt var helt 100% med X men det måste man i så fall göra klart. Det behöver inte vara ett handikapp bara man är medveten om gränserna.”
Person 1: ”Ja, jag är ingen bra arbetsledare, jag kan inte ta den konflikten riktigt”.
Person 5: ”Men det behöver inte vara konflikt, bara man är tydlig”

Tänkte när jag lyssnade på dessa kvinnor på det här med ”satsningar på kvinnor”. Kvinnor till chefer. Kvinnor till professorer. Och jag känner helt igen mig i tankarna som de ger uttryck för. Jag vill inte hantera människor när det handlar om konflikter. När det är personer som inte fungerar i sin roll, eller i gruppen. Jag är otäckt rädd att jag inte skulle bli en bra chef, jag nosade på det på assisting roll en gång och det var tillräckligt. Och om jag inte kan vara bra, då skulle jag absolut inte vilja bli det. Jag har haft tillräckligt med katastrofala chefer för att inte vilja bli som dem (ok, jag tror inte att jag skulle kunna bli fullt lika illa som de värsta – men jag skulle ha långt till att nå upp till de bästa).

Så vad skulle få mig att vilja bli chef? Jag skulle inte vilja ha alltför mycket ansvar för människor. Jag skulle inte vilja försaka tid med mina barn. Visst skulle det vara jättetrevligt med extremt hög lön. Men vad skulle jag använda pengarna till? Köpa saker till mina barn som kompensation för att jag inte har tid med dem? Att jag sitter i telefon även när jag är hemma hos dem eller på semester?

Jag blir alltid så fascinerad av ”satsa på kvinnor”. Kanske för att det var så många kvinnliga chefer på mitt gamla jobb. Sådana som blivit chefer av egen kraft och egna meriter. Så visst ”satsade” man från företagets sida – men det handlade om att satsa på människor som visade potential och intresse. Män som kvinnor. Att satsa på rätt person på rätt plats. Och då inte som symbol för ”Kvinna” eller ”ännu en penisprydd person”.

Hur skulle det kännas att konstant känna sig otillräcklig. Att inte kunna trolla med knäna när det är personal problem. När L klagar på att K sitter och harklar sig hela tiden så att L inte klarar av att jobba utan håller på att få psykbryt. Hur ska jag som chef hantera en sådan sak utan att såra någon? Jag kan meddela att jag inte hanterade det alls så bra. Och jag har aldrig någonsin sett sådana frågor tas upp i ”satsningarna” som görs. Det handlar oftast om ekonomiska fördelar. Eller förändra jobbet så du kan vara hemma och jobba. Sån där kvalitetstid med barnen när du hyschar på dem för att du sitter i telefon.

Annonser