Det har varit mycket diskussion på Genusdebatten och det kommer en del kommentarer som jag fastnar och skapar flera tankar. En person skriver ”Den som inte klarar av att uttrycka sig på ett belevat och hänsynsfullt sätt bör enligt mig inte tilldelas ordet på en sådan här sajt.

Och jag tänker genast på Anybodys eminenta inlägg om värderingen av olika ord. På hur olika människor kan se på ord.  Och apropå ord…

Och jag undrar lite om inte ord som belevat hör hemma i boken jag precis försöker läsa för min son (De tre musketörerna) där jag samtidigt hittar ord som ”ehuru”, ”sålunda”, ”således”, ”dock” och ”icke”. Och när ordet själv börjar bli lite dammigt funderar jag på betydelsen av det. Vad betyder ”belevat” idag? Ok, SAOL säger ”hövlig, artig” men vad innebär det konkret i texten. Ska man adressera personen med titel? Eller vad?

Men hänsynsfullt är ett ord jag förstår och kan hålla med om. Men problemet är då vad som är hänsyn? För även detta kan vara olika för olika människor.

Är det att vara rädd att såra någon och därför hellre låta någon leva kvar i sin fantasivärld? Säg att din väninna har taskigt självförtroende och stora komplex för sin vikt och provar en klänning som faktiskt får henne att se större ut. Är det då hänsynsfullt att hålla med om att den är snygg, eller kan man på ett (diplomatiskt!) sätt styra henne till något mer passande? Eftersom jag själv är en person som levt med dessa komplex så vet jag vad jag skulle tycka var mest hänsynsfullt – även om det skulle såra mig för stunden, så föredrar jag det framför att kanske bli sårad senare när någon annan påtalar det för mig.

Det var väl som jag läste någonstans behandla inte människor som du vill bli behandlad utan som de vill bli behandlade. Vilket kan vara svårt självklart om de föredrar ett sätt som inte ligger i min natur – men det är nog tänkvärt att inse att bara för att jag föredrar ett visst sätt så innebär inte det per automatik att en annan människa skulle gilla det. Det finns inget rätt eller fel. Däremot finns det en masa utrymme för missförstånd.

Så om någon berättar om en hemsk händelse, våldtäkt, misshandel eller rån och efter denna upplevelse drar slutsatsen att alla män (svarta, muslimer, romer beroende på kön och etnicitet) är på något sätt skyldiga. Är det hänsynsfullt att (i mitt tycke!) jamsa med och säga, du har rätt, män är skit. Att bekräfta denna världsbild. En del anser att det är det.

Kanske är jag löjlig, men jag är inte förtjust i pepp som handlar om att racka ner på alla andra. Då brukar min obstinata sida dyka upp och jag kan börja försvara andra sidan. Vilket innebär att det kan ibland vara ett bra sätt att bearbeta när jag har sårats eller retat upp mig på något att hitta försvar för deras beteende.

Men alldeles efter jag läst kommentaren hittar jag  polisen som berättar om utredningen angående den famösa gruppvåldtäkten och jag fastnar återigen för hur olika man kan se på saker och ting. Jag håller nämligen helt med polisen.

Den av killarna som jag misslyckades med att förhöra hörde senare av sig till min gruppchef och ville ha ett nytt förhör, utan advokat, där han ville berätta. Min chef åkte dit, men insisterade på att ringa killens advokat först och låta dem prata igenom det hela själva innan förhöret påbörjades, detta på grund av killens ringa ålder och den grova brottsmistanken. Efter telefonsamtalet så ändrades killens attityd helt ifrån att vara ledsen och ångerfull till att inte vilja prata alls. Jag kan tycka att det finns ett problem med att en del advokater så tydligt enbart verkar bekymra sig om att använda sin juridiska kompetens till att få sin klient frikänd oavsett skuld, och därigenom inte bara bortser ifrån ett samhälls- och målsägarperspektiv, utan även ifrån det faktum att det faktiskt kan vara bra för en ungdom som har gjort något som är fel att erkänna misstaget, ta ansvar för det, be om ursäkt och gå vidare. Istället lär man sig att det bästa är att ljuga så övertygande som möjligt. Det är självklart jätteviktigt att det finns advokater som tar tillvara de misstänktas intressen, men med tanke på hur ofta det blir uppenbart att advokaterna bara har hjälpt de misstänkta att hitta juridiskt vattentäta lögner, så kan jag ibland fundera på om vi skattebetalare som finansierar deras väl tilltagna löner kanske genom lagstiftning borde förtydliga eller ändra det finstilta i deras uppdrag…

Vad är det som är i en människas intresse. Är det hänsynsfullt mot en människa att få dem att ljuga? Jag tycker inte att det är hänsyn, och inte heller något som borde vara i någons intresse heller i det långa loppet. Kanske det hjälper dem från straff här och nu – men om man visar intresse för ånger och någon stänger den dörren, vad händer med dessa känslor senare?

I ett annat spår tycker jag Fridah Jönsson har skrivit ganska bra om debatter idag.

Jag vill inte ens tänka på hur många tecken jag lagt på att skriva dumma fjanterier om en tidning som jag länge stört mig på.

Och varför höll jag på så? Jo, för att debattklimatet i dag är så äckligt, så egocentriskt, så snabbt, så positionerande och så ohälsosamt. Jag har skrivit så mycket som jag inte står för – endast för att hinna vara först med en åsikt som ingen annan redan sagt.

Tack och lov så tycker jag att debatterna på GD t ex inte ligger på den nivån. Synd bara att Fridah inte vågar sig dit utan håller sig kvar i sin ankdamm där den mentaliteten är stor. Det används liksom mer tecken för att folk ska förklara sina ståndpunkter där. Förhoppningsvis blir mer människor trötta på klimatet – vet att många läsare redan reagerar, så kanske finns det hopp för krönikörerna med så småningom?

Annonser