Jag älskar att läsa. Det har jag alltid gjort. Jag kommer ihåg när jag började läsa när jag var 5 år och tröttnade på den som läste för mig och själv tog över boken. Det var farfar som läste just då och något träaktigare hade jag inte hört och lång tid tog det. Så jag tog boken och började läsa och sen dess ville jag själv läsa. Jag har till och med problem med ljudböcker som andra är positiv till.

Min man läste också mycket när han var yngre säger han. Men ärligt talat så var väl hans definition av ”mycket” väldigt skild från min. Men det blev väl någon bok i veckan för honom.

Jag inbillade mig alltså att detta bokslukeri skulle gå i arv till min son. Vilket det inte gjorde. Han var på väg att börja läsa när han var 5, men på något sätt så kom han inte ända fram. Det var inte förrän han började i första klass (typ första veckan) när han kom hem med läsläxan han faktiskt visade att han kunde läsa. Men varför hade han inte försökt innan? Vi insåg att det handlade om en rädsla från hans sida att när han själv läser skulle vi sluta läsa för honom. När vi väl försäkrat honom om att så inte var fallet så började han själv läsa ibland men inte så mycket.

Sen mannen blev sjuk så har han heller inte kunnat vara med och läsa då han har problem med läsa längre stycken så i dag är det jag som läser för honom. Eftersom jag själv gillar fantasy så har det väl börjat därifrån.

Landet Narnia, hela serien. Trollkarlen från Oz. Harry Potter. Percy Jackson de tre eller fyra första böckerna. Bronsdolken, Trolldomens tre skrifter.Jag läste också första delen i De Utvalda. Ett kapitel fick min mor läsa när han var på besök hos dem. Hon var mindre nöjd då det visade sig att det var ett avsnitt där de hade sex. Även om det inte uttryckligen skrevs så insåg mor det. Hon var inte helt bekväm med att ta den delen med sitt barnbarn.

Förutom fantasy har jag kört en del av Svarta Hingsten. Det var med en viss fascination jag fick veta att det var en av min fars favoritböcker när han var ung. Det här med könskodade böcker. Även om huvudpersonen i denna serie är en kille så har jag alltid definierat det som tjejbok i och med att det handlade om hästar. Intresset från sonen var väl inte så här jättehögt på denna serie kan tilläggas.

I somras bestämde jag mig för att börja med lite andra böcker som jag läste när jag var ung och hittade då fem-gänget som blev en hit. Det var intressant att som vuxen läsa dessa böcker med ett helt annat perspektiv på böckerna. Jag har redan tidigare skrivit om hur jag reagerade på könsrollerna i dessa böcker. Men den stora frågan som kommer för mig efter att ha läst de tre första böckerna nu.

Vad är det för föräldrar som först låter barnen gå på internat hela terminerna och sedan låter dem bo hos sin kusin på lovet??

Det blev också en liten chock att höra min son diskutera George som en ”hen”. Han var också förvånad över att hon inte kunde få välja själv vilket typ av internat hon fick gå på med killar eller tjejer. Det känns som denna generationen är mer van vid det här med transsexuella människor och inte ser det som något konstigt att vara könsöverskridande. För mig var det väl så att George var en pojkflicka som gjorde uppror mot den stela flickrollen. Jag tror inte att jag någonsin skulle ha sett henne som aktuell för könskorrigering. Men det blir intressant att se hur annorlunda uppfattningen för 70-talisten kontra 00-talisten är.

Efter att jag läst några 5-gänget och en Äventyrens bok så lämnade jag Blyton ett tag och bestämde mig för att ge mig på lite klassiker. Först började jag med en version av De tre musketörerna. Men efter något kapitel med ”ehuru”, ”således”, ”dock” och andra ord som kanske inte riktigt hör hemma i dagens språkbruk.  Jag vet att jag fick ett väldigt rikt ordförråd (om än aningen ”lillgammalt” som man sade då) från böcker jag läste. Jag har inget minne att jag frågade så mycket om vad orden betydde. Oftast kunde jag räkna ut vad de betydde utifrån sammanhanget. Och att slå upp i ordböcker tog väl lite väl långt tid. Jag körde samma taktik när jag började läsa engelska böcker. Min man däremot slår upp ord (eller det som han insett går snabbare, frågar mig). Jag inser väl då när han frågar att jag kan ha svårt att förklara ordens betydelse. Jag vet i huvudet precis vad det handlar om men har ibland svårt att hitta dessa ord. Det tycks som min son har ärvt sin pappas sätt att vilja ha orden förklarade för sig vilket innebär att det kan ta lång tid att läsa böcker med svåra ord. Nåväl, jag gav i alla fall upp på Musketörerna för denna gång och låter honom ta beslutet om han vill läsa själv så småningom. Kanske efter att han, som jag gjorde, först ser filmen (eller någon av filmerna jag kommer väl pusha på den från 1974 som jag gillade). Men varför ge upp på klassiker? Så jag körde Barnen i Nya Skogen istället och noterade där en viss minnesförlust från min sida vad gäller inbördeskriget i England och Cornwell. Den boken uppskattades också starkt av sonen, och jag tyckte det var roligt när han började fråga om årtalen för olika saker någon vecka senare. Efter denna bok har jag gett mig på Den Röda Nejlikan. Återigen en bok som i mitt tycke gjorde sig bättre som film (med Jane Seymore) än som bok. Jag läser den med löfte om att sen börja med nästa på Fem-gänget. Så det är väl sisådär med uppskattningen av boken.

Men det är verkligt kul det här att läsa högt och på något sätt uppleva böcker på många sätt. Dels de gamla böckerna som jag har växt upp med som bär på mina minnen, och dels helt nya böcker som vi upplever tillsammans för första gången. Det enda problemet för mig är väl det här att jag har svårt att läsa högt en längre tid. Liksom min mor före mig så blir jag trött när jag gör det så jag somnar till ibland. Och sonen har lärt sig tyda tecknen och ligger och knuffar på mig när det blir aktuellt. På något sätt kan jag väl dessa gånger inte riktigt tycka att det kan vara så positivt att lyssna på mig själv. Men sonen tycks vara nöjd i alla fall.

Det finns så många böcker som jag har hemma från min tid som jag minns. Framförallt så var vi med i Disneys Ungdomsbokklubb som då hade en hel del böcker som jag ser framemot att återbesöka med honom. Kanske ska jag köra Vågen när jag väl har tagit några Fem-gänget som utlovat? Den har jag själv starka minnen av från när jag läste den och det vore intressant att läsa den med hans ögon och tankar.

Finns det några andra tips på böcker som kan vara värd att satsa på? Vem vet hur lång tid det tar innan han kommer till den åldern att ha mamma som läser för honom inte riktigt känns ok. Jag får passa på att njuta av denna tid känns det som.

Uppdaterat: Konstaterar att jag redan skrivit om detta tidigare och fått lite tips på böcker, vissa av dem har jag redan satsat på efter de tipsen (t ex Alex Rider som mottogs ljummare av sonen än av mig ärligt talat). Men vill lyfta kommentar från Helena von Schantz som jag glömt bort men som jag ska ta till mig nu.

Pojkar får i vissa kretsar sociala minuspoäng för att läsa. I skolan serveras det ofta fel slags böcker för dem. Mest handlar böckerna om flickor det är synd om.
Med min egen pojke gjorde jag så här: Varje sommar har vi tillbringat minst en vecka – helst två någonstans ociviliserat = ingen tv, ingen dator. Inför den veckan har jag bunkrat upp med det bästa i slukarväg jag kunnat hitta. En sommar betalade jag honom dessutom tjugo spänn per bok han läste.
Han blev en läsare, men det var sådan uppförsbacke med honom när det gick av sig själv med flickorna. Ändå var han den på vår sommarö som var svårast att slita från sin bok. Jag tror att väldigt mycket av pojkars bokmotstånd är socialt och kulturellt.

Jag tror faktiskt att det kan vara en god idé att muta min son faktiskt. Tröskeln för att läsa är inte så stor, men det handlar mycket om motivation. Så jag ska köra på det tror jag. Får se om det blir resultat 🙂

Annonser