Mycket om barn just nu på olika inlägg. Jag läste bland annat Dolfs funderingar på uppfostran och även Sjätte mannens beskrivning av problematik utan uppfostran. Och sedan på Twitter så var det en diskussion där Mymlan rekommenderade att man skulle titta på bra filmer som Schindlers list med barnen och prata om det med dem.

Och jag tänker då på mig själv och min resa. Min syn på barnuppfostran 2003 (pre-barnen) och idag är inte riktigt densamma. Inte heller har jag samma inställning till saker nu som jag hade för några år sedan. När Dolf skriver om uppfostran så missas en liten bit av det hela. Den uppfostran som man som förälder får av barnen. Det spelar ingen roll vad det står i böcker eller råd som man fått från andra föräldrar. Du måste lära känna ditt barn. Och inse att de är olika. Jag och min storasyster var också väldigt olika – och jag ser i mångt och mycket likheter med henne och min äldste son (som också har likheter med sin far till sättet) och jag ser mig i min yngre son (obstinat, egensinnig, mer impulsiv och spontan än fundera på konsekvenser).

Så vad gäller uppfostran. Viktigaste punkten jag hade från början var ”kom aldrig någonsin med tomma hot”. Så om jag tröttnar på att det ligger lego på golvet så ska barnet veta att jag faktiskt inte tvekar att dammsuga upp det om han inte gör något åt det. Men jag har kommit med tomma hot ändå. Jag har vid tillfälle sagt att om han inte kommer just nu så går jag så får han vara kvar. Det har inte varit många gånger men det har funnits tillfällen när frustrationen byggts upp. Det fungerade med nummer 1. Men efter en gång så lärde jag mig att det inte var någon bra idé med nummer 2 som såg detta som ypperligt tillfälle att bli av med mamma ett tag. Så bluffen synades.

Men jag har också haft en liten vision om att läsa böcker och titta på filmer tillsammans med min son och diskutera saker och ting precis som Mymlan föreslog. Kanske gärna historia då. Men där kommer vi in på problemet med uppfostran av barn när de kommer upp i åldrarna. Det finns så mycket input från många olika håll. Vi är dessutom olika personer. Vi är barn av olika tider, vi har olika referenser. Jag har ingen som helst aning om vad det är jag säger som han kommer att fastna för. Så den diskussion som jag har planerat ska leda fram till förståelse för något – kommer bearbetat hos sonen vara något helt annat.

Bästa exemplet är väl när jag läste Svenska folksägner. Mycket blodigt och elakt var det där insåg jag snabbt (och det kändes tragiskt att inse att jag var en förälder som gärna censurerar sagor – jag föredrar att läsa Disneys varianter framför Bröderna Grimms för mina barn). Det var framförallt ett fall där en person blev väldigt elak ibland när han druckit. Och sonen undrade varför. Och jag förklarade problemet med alkohols effekt på en del människor.

Några månader senare skulle jag på fest, och jag ville inte ta bilen hem. Sonen undrade varför och jag svarade undvikande varpå han frågade rakt ut ”ska du dricka alkohol?”. Så jag fick väl säga att det var så. ”Bara du inte blir elak” säger han. Jag blev alldeles stum och funderade på vem i klassen som hade berättat om alkoholism men det var inte läge att ta så mycket diskussion om saken utan försökte förklara att alla blir inte elak och det är inte så mycket jag druckit.

Det var efter det några gånger han refererade till alkohol. Till exempel så uttryckte han oro när mannen skulle byta till en medicin där man faktiskt fick dricka alkohol ibland. Oron var då att pappa skulle bli elak. Jag kan just höra honom ventilera dessa tankar på skolan. Jag försökte då få fram varifrån denna skräck för alkohol kom och det visade sig vara den där boken och min förklaring. Smart föräldraskap. Verkligen.

Jag läste nu en femgänget bok där Georges pappa var på hennes ö och hon hittar hans packning och tomma ölflaskor. ”Jaha, hennes pappa är alkoholist” konstaterade sonen. Så då kom det fram till att han nu tror att alkoholist är någon som dricker alkohol. Kände inte riktigt att jag är rätt person att ta diskussion om alkohol och problemen med detta. Alkohol är inte något som är viktigt för mig – jag har haft en period där man drack när jag var ute. Men idag är det ofta så att bekvämligheten styr. Så antingen förringar jag problemen med alkohol – eller skrämmer upp honom mer. Jag vet inte riktigt vad som är bäst för att vara ärlig. Men jag vet att jag aldrig någonsin hade trott att diskussionerna skulle gå i den riktningen de gjort. Kanske kommer dessa funderingar finnas kvar och göra att han inte kommer dricka så mycket när han kommer upp i åldern – man kan väl alltid hoppas 🙂

Men jag tänkte ändå för några dagar sedan att jag skulle sitta med honom och se på musikalen Jesus Christ Superstar. Bra musik och intressant historia som skulle kunna ge lite frågetecken. Versionen jag har är då min favorit från 2012 Live Music Arena.

Den startar då med introt där man ser nyhetssändningar bland annat från upploppen i London för några år sedan. Sonen sitter med uppspärrade ögon och frågar. Men varför gör man så? Varför slåss man mot polisen? Jag förklarar att en del människor gör sådant för att de är arga på olika saker så de är därför de vill förstöra. Det var väl ungefär så långt vi kom innan han bröt ihop och grät. Så jag insåg att det var liksom inte läge att ta resten av filmen. Så den kvällen kom han upp och grät över att tänka på att folk förstör saker utan anledning. Hans enda tröst var att det i alla fall inte händer i Sverige. Jag tog inte upp Kortedala misshandeln eller Husby upploppen i det fallet, utan jag höll med. Feg utväg kanske, men i vissa fall känns inte ärlighet som den bästa lösningen.

Jag försökte också titta på ett Youtube klipp där människor räddade andra människor, ibland med fara för sitt liv. Tyckte det skulle vara positivt. Nu var han väl inte dummare än att han insåg att ibland finns det ingen där och räddar dem – och då kan fruktansvärda saker hända vilket ledde till en sömnlös kväll att bearbeta detta.

Så. Det är som en resa att uppfostra barn. Man vet inte var man kommer att hamna i slutändan. Men man får så frön lite här och var. Mymlan undrade om det är fel att gråta när jag svarade att det inte fungerar att sätta en del barn framför vissa starka filmer. Och det är en bra fråga. Jag och sonen tittade på musikvideon till en bra låt där vi satt och snyftade i kapp (One more time – Maroon 5). Men för mig så går känslan bort efteråt. Det kan var upplyftande på något sätt att lyssna på sorglig låt, se en sorglig film, eller läsa en bok.

Men för sonen så ligger dessa känslor kvar och påverkar honom längre tid. Det var också den sonen som när han var fem talade om att han ville dö för att det finns så mycket farligt i världen. I det läget känner jag att jag vill skydda honom från alltför mycket kunskap om vad som händer. För jag tror jag föredrar skyddad verkstad framför depression för att han vill bära all världens hemskheter på sina axlar. Tids nog så kommer han upptäcka problemen och att människor inte alltid är goda. Men tillsvidare så försöker jag filtrera det hela så gott det går. Och det var inte tanken för 9 år sedan när han föddes.

Advertisements