Jag satt och diskuterade med en kollega som har en dotter 2-3 år på dagis som har kommit in i åldern ”bajskorv!” och diskuterade det här med att tillåta – eller inte tillåta fula ord. Och var går gränsen? Själv har jag den bestämda uppfattningen att man inte ska svära åt sina barn och att man då ska försöka odla tillräckligt med ord så att barnet inte behöver krydda det med svordomar i partionde minut. Detta höll dock min kollega inte helt med om, då han ansåg att det var naturlig språkutveckling och inget som man reagerade på. Jag anser att man ska vara tydlig med att man inte kallar någon bajskorv – medan kollegan tyckte att man ska vara tydlig med att säga att folk kan ta illa upp och man då alltså ska tänka på vem man säger det till. Vi kom också då att tala om ”hora” som tydligen har kommit för att stanna, men som ses som könsneutralt i vissa kretsar. Det blev väldigt tydligt för mig när jag såg filmen om den här 12 åringen som hölls fast av en ordningsvakt efter att ha sprungit på taket på tåget. Man hörde då ungen skrika ”jäkla hora” till den storvuxna mannen. Vilket kändes lite märkligt för mig. Men det är för att jag har en annan betydelse av ordet än de unga som snappat upp ordet har. Min kollegas fru är kristen och tog illa upp när han suckande sa ”herregud” då hon ansåg att det var fel. Han själv däremot såg inte sambandet mellan ”herregud” och Gud och tyckte att det var ologisk koppling.

Men det här med hora som många reagerar på som faktiskt kommer med många utländska (det var inte så vanligt på min tid kan jag säga) men det radades upp lite språk där detta ord var väldigt vanligt, precis som ”fan” är vanligt här. Min kollega kommer från Bosnien från början och berättade att ett vanligt kärleksfullt tilltal till sina barn kunde vara ”horunge”, han berättade om ett tillfälle där man skulle skriva något snällt om sina kompisar och ett barn skrivit just detta, för det var så pappan kallade henom. Jag antar att det kan skilja sig mellan områden, kulturer, samhällsskikt men det var lite intressant att höra hur olika man kan se på saker och ting.

Jag kommer ihåg när jag såg amerikanska filmer för länge sedan och hörde ”man” hela tiden. I dag hör man på många youtube klipp och intervjuer ungdomar som säger ”mannen”. De yngre ser inte detta som konstigt, för mig låter det mycket märkligt. Men jag hörde en låt för några dagar sedan där man sjöng ”got more dough then kings” och plötsligt inser att ”deg” som jag känner till (dock inte använder) är ett slang för mig som är väldigt svenskt – troligen också importerats utrikes ifrån en gång i tiden. Så ”mannen” kan nog också vara här för att stanna (tills det är ute och försvinner igen, tycker mig märka att ”fett” har börjat bli mer ovanligt nu)

Språket utvecklas – på gott och ont. Det som är problematiskt är att jag lägger in min värdering på orden som används och tror att orden som används har samma betydelse för den som använder det.

Ja, jag kommer fortsätta hävda att mina barn inte ska svära. Jag kommer vara bestämd i att de inte ska kalla folk dumma jävel, hora eller ens idiot (däremot att de kanske beter sig som en idiot – vilket är skillnad mellan förtal och inte har jag en gång lärt mig 🙂 ). Det spelar ingen roll om man tror att folk kan ta det – för de vet inte hur människorna egentligen känner. Hur många lägger inte på ett falsk fasad och skrattar bort saker som är jobbiga, för att sedan bära med det inom sig? Det spelar ingen roll att man tror att den här personen tål det eftersom de är född med ”silversked” i munnen – du vet inte hur deras verklighet är.

Men jag inser också att jag kanske ska vara lite ödmjuk och lyssna på vad barnen säger. Att låta dem få sitt språk. Att kunna argumentera varför man inte ska säga vissa saker och inte bara säga att de inte får det.

Ord som rör sig hemma just nu som jag som förälder får förhålla mig till:
Oh, my God! (i bästa vad hon nu hette från Vänner, stilen…), What the pip?! (den är min personliga favorit), och så fortfarande i många olika böjningar ägigt.

Förresten, apropå dagens barn så såg jag något igår som chockade mig lite. Tittade in på ett fik där det satt en mamma med barn (4-5 år). Barnet spelade på en telefon under bordet. Och plötsligt ser jag mamman ta en gaffel och mata barnet under spelande. What the *pip*???

Advertisements