Bara lite reflektioner. Man pratar väldigt mycket om hur onda människor är. Människor bryr sig inte om varandra. Folk går bara förbi när någon blir nerslagen. Skit i andra är vad som gäller. Men är det så?

Jag har fått mycket stöd från ytligt bekanta efter att min man blev sjuk. Även personer som jag inte känner har varit beredda att hjälpa mig och ta hand om mina barn när han fått anfall och måst åka in på sjukhuset.

Jag läste också från en vän som skulle till sin mormors begravning när tågen var inställda. De fick då hyra en bil och sedan åkte mannen på sin lediga dag ner och hämtade bilen dagen efter. Något han inte bad om extra pengar för (men fick ändå…). Jag läser på ett annat ställe om en tjej vars mamma tog livet av sig och som hon hittade i lägenheten. Nu, ett år efter vågade hon sig till huset för att besöka grannarna som hon haft kontakt med. Utanför dörren till sin mors lägenhet blev hon stående, förstelnad av minnen. Den nya hyresgästen hörde henne och kom ut och förstod väl av hennes minspel vad det handlade om. Han erbjöd henne komma in i lägenheten om hon kände att hon behövde det för sin sorgbearbetning. Något hon inte var beredd på i det läget – men just det här att öppna sitt hem för en främling är imponerande.

Och när mamma ramlade i somras och alla stannade upp. Det var ingen som gick förbi då inte.

Sådana saker kommer aldrig upp. Men det känns som det är naturligt att folk försöker hjälpa och stödja i många fall. Men kanske man ibland inte vet vad man ska göra?

Annonser