Detta blir inte bara om tumören utan om rent allmänt vad som händer i mitt liv. Sen 29 december har jag haft ont i ryggen. Det började som falsk ischias men har sen i mitten av februari uppgraderats till ett äkta diskbråck. Läget blev väl bättre till slut. Men nu har det blivit sämre. Samtidigt så är min man sämre. Just nu kan han inte hitta ord så det blir inte mycket kommunicerat hemma. Det är väl inte så svårt att räkna ut att stressen som jag hanterat så bra nu har kommit i kapp mig och det är kroppens sätt att tala om det. Vet inte vad jag förväntas göra åt det dock. Prata med en psykolog eller kurator? Känns inte riktigt som något jag kan göra.

Förra veckan dog också vår katt. Hon blev bra precis 17 år. Det är en blandad känsla av sorg och lättnad. Lättnaden för att hon det senaste halvåret har skrikit högt lite då och då. Framförallt på natten. Och en katts skrik skär genom märgen. Hon har inte haft smärtor men bara ropat olyckligt. Inte helt ovanligt bland äldre katter. Demens sa veterinären. När hon sen blev sjuk gick det fort. Hon kunde plötsligt inte ta sig  fram utan kunde inte röra bakbenen. Jag hörde det melankoliska ropet nere och insåg att hon inte tog sig upp för trappan. Så några timmar senare under natten insåg jag att det inte blev bättre. Och att även om hon inte hade ont så var det inte rätt mot henne att vänta på att naturen hade sin gång. Så jag tog med henne in. Hon fick en spruta med sömnmedel och 30 sekunder senare hade hjärtat slutat slå.

Tillbaka till mannen. Jag ringde in till onkologen i helgen för råd. Jag är rätt övertygad om att tumören växer just nu. Men de sa inte det jag ville höra ”kom in så får vi titta hur det är”. Utan det blev utskrift av betapred då man misstänkte en svullnad som kan trycka på. Och det kan väl stämma. Och kanske är det en bieffekt av cellgifterna att det blir svullnad? Man skulle försöka boka en röntgen till i samband med nästa läkarbesök (på tisdag). Man säger i ett andetag att man ska upptäcka saker så fort som möjligt för att lyckas med behandling om det behövs ändras – och sen säger man att man ska avvakta. Eftersom det inte är en plötslig förändring så är man inte så orolig. Men jag tänker att det är precis som i december. Gradvis förändring som blir värre och värre – och sedan så gick det snabbt och hamnade i akutläge. Och nu känns det som vi väntar på det akuta igen. 

På jobbet har vi problem med japaner som behöver support. De har enormt tafflig engelska, de förstår inte våra frågor och de svarar inte på det vi frågar så det känns frustrerande att försöka hjälpa dem. Just nu känner jag mig som dem. Jag känner inte att vi pratar samma språk och jag har ingen aning om jag ger rätt information eller inte. Och det känns fruktansvärt att veta att det är mitt ansvar att allt blir rätt. Tack och lov är svärmor på besök denna vecka med så blir det akut på dagarna så kan hon ta med honom in. Och eftersom hon är sjuksköterska på IVA så har hon väl lättare att förstå språket och kunna kommunicera det rätta. Jag märker att hon är skärrad efter att ha träffat honom med. För det är illa. Men vi får se hur det går med betapred. Han har ätit det ett dygn nu, så kanske blir det bättre.

Advertisements